Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 150.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-187
»Är det visst, hvad j sägen, prior Robert», tog
biskop Peder till orda, »så menar jag, att kyrkan
lätt skall frälsa sin egendom. Så groft brott, som
det j nu omtalen, skall mer än något annat besegla
Ingewalds testamente ...»
»Sägen det icke!» återtog priorn, »allt beror på vår
nådige herre, konungen.»
»Så uppenbart brott mot Guds och kyrkans lag skall
konungen dock aldrig tillåta!»
»Det trodde väl ock hvarje man, innan han kom upp i
edert eget domkapitel, vördige fader biskop Peder, nu
förlidet år på hösten, och förklarade eder och eder
domprost af satte, eder från Westerås biskopsstol
och eder domprost från erke-biskopsstolen. Den
hand, som på det sättet vågar slå omkring bland
kyrkans fäder, han lärer väl icke höja svärdet till
kyrkans försvar. Mig synes det derför vara en viss
och otvifvelaktig sak, att icke skall vår nådige
herre, konung Gustaf, låta Ingewalds gods komma
till klostret derför, att Ingewalds arfvinge gift
sig med en prest. Förmäla icke ryktena derutifrån,
att mången lutherisk eller, för att tala med vördig
fader biskop Hans, mången luciferisk prest redan
trädt i äktenskap.»
På ingen tycktes den meddelade underrättelsen
utöfva ett djupare intryck, än på den gamle
stallmästaren. Han gjorde upprepade gånger korstecknet
och skakade bekymmersamt sitt gråa hufvud.
»Heliga Guds moder!» utbrast han, när priorn slutat,
»hvilka hädelser, hvilket gudsförnekande få mina gamla
öron icke höra! Nej, aldrig, aldrig skall detta ske
. . . Innan året är ute, skall Ingewalds franka,
jungfru Christina, hafva tagit doket och blifvit
invigd till nunna af min nådige herres, biskop Hanses
egna händer! Heliga Guds moder, hvad denna verlden
är full af argan list!»
Den gamle mannen bugade sig vördsamt för
erkebiskopen, och biskop Peder utbytte ett par ord med
franciskaner-ministern och gick derpå ned emot dörren,
åtföljd af Westerås-priorn. Just som de hunno dörren,
öppnades denna af guardianen på en vink af klostrets
styresman, och stallmästaren och priorn drogo sig åt
sidan, medan Olof Pederssons resliga skepnad visade
sig i dörröppningen.
»Skynda, skynda!» hviskade priorn i stallmästarens
öra, »just nu är rätta stunden inne, medan hennes
bäste försvarare befinner sig här. Men ögonblicken äro
dyrbara, och bäst vore, om allt vore en afgjord sak,
innan mäster Olof lemnade’ gråbrödernas kloster. Fort
derför, till verket, till verket, Gert Bryningh!»
Gert Bryningh tycktes visserligen icke behöfva
några uppmaningar för fullbordandet af det värf,
hvarför han kommit till Stockholm. o Hans öga brann
och hela hans kropp darrade , af otålighet. Åsynen
af den kraftfulle stadsskrifvaren, som j med stadig
gång gick fram öfver golfvet, bidrog att öka hans
ifver. Olof såg åt sidan, just som han lemnade dörren,
och en skarpt forskande blick ur häris öga öfverför de
båda männen. Blick mötte blick, men den gamle mannen
måste slå ned sin. Dock var uttrycket i stallmästarens
fårade ansigte med sin fällda blick vida att föredraga
framför priorns, kring hvars läppar ett listigt smil
lekte.
Allas blickar voro fastade på Olof, när han gick fram
genom salen och nalkades bordet, der erkebiskopen
satt med bislop Peder vid sin sida. En lång tystnad
inträdde. Erkebiskopen satt liksom försjunken i sig
sjelf, biskop Peder följde med uppmärksamhet hvarje
skiftning i den frimodige unge mannens anlete, men
ville och kunde ej yttra något före erkebiskopen,
och franciskaner-ministern, som satt något bakom
erkebiskopen och derför till en del undanskymdes
af honom, hade härunder det bästa tillfälle att
öfverblicka det hela. Så snart Gert Bryningh hade
lemnat rummet, kom dorninikaner-priorn sakta skridande
öfver golfvet, och när han kommit vid sidan af Olof,
sade han, ödmjukt bugande sig för erkebiskopen:
»Vördige fader, erkebiskop Johan, mäster Olof har
efterkommit eder vilja och står inför eder . . . .»
Erkebiskopen såg upp vid dessa ord, och hans ansigte
upplystes för ett ögonblick af en hjertlig värma,
när hans öga
föll på Olof. Men snart försvann detta uttryck ur hans
ansigte och lemnade rum för ett visst drag af svårmod,
på samma gång som hufvudets tillbakakastning och de
till hälften sänkta ögonlocken gaf honom ett utseende
af högdragenhet.
»Jag helsar dig välkommen, unge man!» sade han, »och
min önskan är, att du måtte vara kommen hit bland oss
som en vän ibland vänner. Såsom en vän vill jag tala
till dig.»
Olof såg med förvåning på erkebiskopen, under det
han talade. Synbarligen hade han icke väntat sig ett
sådant tilltal, och sjelfva tonen i erkebiskopens
tal var så vänlig, när man afsåg från den höghet,
hvilken tillhörde honom, att man kunde varit färdig
taga erkebiskopen för böneman hos den, som stod
framför honom. Äfven den yttre omgifningen bidrog att
gifva vigt åt erkebiskopens ord, eller skulle hafva
gjort det, om mannen framför honom varit tillgänglig
derför. Den röda flöjelsmanteln med sina guldbroderier
hos den förre, maktens och höghetens häfdvunna
kännetecken, vid sidan af de allvarsamma munkdrägterna
- ty äfven biskop Peder bar en svartbrödrakåpa -
detta midt i skötet af ett rum, der hvarje fönster,
hvarje pelare påminte om gångna tider af makt och
herrlighet, - allt detta talade tillsammans sitt egna
språk till den, som var känslig derför.
I viss mån var Olof det. Han älskade varmt sitt
folk och sitt land, hvarom ock den historia, som han
sedermera utarbetade, bär vittne; men framför allt
och i allt älskade han sanning, och för den sak,
till hvars stridsman han gjort sig, var han färdig
att offra sitt lif. Men härutinnan stod han i den
skarpaste motsats till den gamla kyrkans män. De
läste liksom in Gud i perlsmyckade skrin af silfver
och guld. Olof högg sönder denna omklädnad och stödde
sig dervid på den i ordet uttryckta viljan af den Gud,
hvilken de förre ville hölja i evigt mörker. »Varde
ljus!» var den nya tidens lösen, och mäktigt och
kämpastarkt gick ordet ut öfver stad och land,
och månget hjerta tändes af hopp och förtröstan och
skådade med nya ögon omkring i Guds verld, medan å
andra sidan den skrinlagde gudens vårdare bäfvade
af fruktan och sågo sig om efter hvarje medel, det
bästa, att freda sitt gamla välde. Såsom vanligt
i alla tider af brytning mellan gammalt och nytt,
funnos å ömse sidor kämpar af olika art.
Det är en märkelig iakttagelse, som kan göras, om man
betraktar de efter hvarandra följande större skedena i
ett folks lifsutveckling, - den nämligen, att det är
vid råmärkena mellan det gamla och det nya, som man
finner de bäst utpräglade skaplynnena både i godt och
ondt. Knappast visar sig hedendomen herrligare och
större, än vid sitt möte med kristendomen, på samma
gång som den å andra sidan framskickar skepnader
af den djupaste uselhet. Man jemföre blott sagans
Palnatoke med en Sigwald jarl och dessa svärmare
af de nordiska rikenas utskum, hvijka under det
fornstolta namnet af vikingar lågo och lurade efter
ett lättvunnet byte. Så var det äfven på denna tid,
vid randen af det nya utvecklingsskede, som just nu
höll på att bryta sig fram.
Biskop Hans Brask i Linköping och erkebiskop Johan
äro den gamla tidens mest framstående män, af hela
sin själ tillgifna den tid och de förhållanden,
hvari de vuxit upp och blifvit män. De hade en
gång fått sin lifsåskådning, och för den ville de
ärligt och manligen strida. Och de kunde dö i striden
eller suckande draga sig tillbaka, liksom hafsvågen
från den klippa, hvars fot hon förgäfves stormat,
men de kunde ej begagna lismeriets och ränkernas
skumma vapen. Dessa begagnades af männen omkring
dem, af en Robert, dominikaner-priorn i Westerås,
af biskop Peder och hans vän Knut domprost samt en
mängd andra. De påminna för sin tid och i sin strid om
sådana män som en Sigwald jarl. Odinslärans ragnarök
eller verldens skymning kan tagas som en bild för
denna efter längre eller kortare mellanrymder af tid
återkommande brottkamp mellan det ondas makter och
det godas. Ur striden utvecklar sig städse ett nytt,
som är renare och högre i förhållande till det gamla,
men som i sin ordning måste vika, när tiden mognat för
ännu andra och fullkomligare former af lifsutveckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
