Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 150.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
»Jag talar dessa ord», tillade han efter ett
ögonblicks uppehåll, »eftersom j sjelf-hafven
velat gifva detta samtal formen af ett tal mellan
vänner, nådige herre; och om intet annat, så kunnen
j åtminstone finna det, att j icke hafven något att
bjuda mäster Olof, som kan förmå honom att svika den
herres tjenst, hvars tro han svurit.»
Westerås-priorn stod i begrepp att åter framkasta
ett stickord, men förekoms af erkebiskopen.
»Gud bättre», sade denne, »jag finner allt för
tydligt, att j icke stan att draga från hvad j ansen
vara rätt, ehuru det icke kan få annat namn än kätteri
och lutherdom. Kommen dock ihåg, mäster Olof, att
den heliga kyrkan ännu är ståndande och att hon har
krafter och medel att verka för sina heliga ändamål,
hvarom j nu icke gören eder något begrepp. Tagen det
minnet med från detta vårt möte, mäster Olof. Jag
har velat tala till eder förra gången i Upsala,
som svenska kyrkans öfverhufvud, nu som en vän till
sin vän; .... när vi tredje gången mötas, lärer det
blifva annorlunda.»
Erkebiskopen vinkade med handen till tecken, att han
icke hade något vidare att säga, och Olof vände sig
om för att gå. Men då steg dominikanerpriorn fram
och yttrade, vänd till erkebiskopen:
»Vördige fader, erkebiskop Johan! Jag vänder mig till
eders nåde i den heliga kyrkans namn och anklagar
denne djekne, mäster Olof, för en svår synd emot vår
heliga kyrka. Han står i begrepp att emot all kyrklig
lag locka en jungfru, den der dessutom är lofvad till
Ghristi brud; han står i begrepp att locka henne till
äktenskap och sålunda att med den yttersta fräckhet
bringa till verklighet de hädelsens och öfver-modets
löften, som han uttalade vid sin faders begrafning
i Örebro, att den tid snart skulle komma, då både
påfve och munkar skulle störtas och tillintetgöras.»
Olof vände sig om vid dessa ord, och en förtärande
flamma ljungade ur hans stora öga.
»Kunnen j bevisa denna beskyllning?» sporde
erkebiskopen, synbarligen oangenämt träffad af
priorns plötsliga uppträdande med detta ärende, som
enligt hans tanke endast skulle förlänga det pinsamma
sammanträffandet utan att medföra något gagn. Den
offentlighet, hvarmed priorn gick till väga, tvang
honom dock att upptaga frågan.
»Jag kan det!» svarade anklagaren.
»Och hvad sägen j dertill, mäster Olof?» blef
erkebiskopens spörjsmål till denne.
»Det säger jag, nådige herre», svarade Olof, »att i
detta liksom i allt annat är jag icke sinnad att lyda
någon annan lag, än den Gud sjelf gifvit i sitt ord!»
»Kunnen j på samvete, vördige fader, erkebiskop»,
sporde häftigt biskop Peder, »kunnen j låta denne
uppenbare omstörtare af kyrkans heligaste stadgar,
denne oförsynte hädare af kyrkans fäder, i frihet
lemna Gråbrödraklostret? Har han icke sjelf fält
sin dom? Kunnen j stå till svars inför Gud och alla
helgon, om j lemnen honom frihet att sprida sina
förderfliga och samhällsupplösande läror?»
Skadeglädjen lyste så bjert ur biskopens och munkarnes
ögon vid dessa ord. Olof tog ett steg tillbaka, men
stannade plötsligt i en något tillbakalutad ställning,
och hvarje muskel knöt sig, hvarje fiber darrade,
medan blodet våldsamt strömmade genom hans ådror. En
dödstystnad inträdde i det stora rummet, och man
hörde från tornet de sista döfva ljuden af klockorna,
hvilka ringt själaringningen efter Peder Hansson.
Erkebiskopens öga hvilade forskande på biskop
Peder. Ehuru han var yngst af de närvarande, förstod
han dock bäst att lägga band på sina lidelser,
och han tycktes icke tändas till någon högre grad
af biskopens ord. Hans blick var blott mera skärpt,
än den brukade vara. Måhända Öfverskådade han bättre
förhållandena, än de öfrige; måhända insåg han bättre
än de ej blott gagnlösheten, utan den verkliga faran
af en kraftåtgärd gent emot konungen rörande en
man, som stod under dennes beskydd. Kanske var det
ock hans medfödda svaghet och oförmåga att snabbt
fatta ett djerft beslut, som i detta ögonblick
förgäfves anstormades af en hos honom sällspord
verksamhetslust.
Huru det var, är svårt att säga, men han yttrade med
en viss betoning:
»Gå i frid, mäster Olof, och måtte Guds moder och
alla helgon upplysa ditt sinne till hvad som är rätt
och godt.»
Dessa ord utöfvade ett märkeligt inflytande på
Olof. Äfven han stod färdig att uttala skarpa ord
till svar på priorns och biskopens, men erkebiskopen
afväpnade honom. Elden i hans öga upplöste sig i en
blick af, man kunde säga, erkänsla. Yäl uppfattade han
icke för ögonblicket, hvad som bestämde erkebiskopens
tanke- och handlingssätt, men hans hållning var
dock så upphöjd vid sidan af de öfriga, att Olof
ofrivilligt drogs till honom.
Med detta intryck lemnade han gråbrödernas
klostersal. Nedkommen på klostergården, mötte han
den svartbrödramuuk, som vi af priorn hörde nämnas
Mårten Skytte!
»Yäl mött, mäster Olof», sade denne, »jag längtade
just att träffa eder och tacka eder . . . .»
»Tacka mig?» gensporde Olof med en ton, som om han
endast anat fiendetal inom de dystra klostermurarne.
»Jag hörde eder predikan i dag», fortsatte munken
med sin blida stämma, »och det är för den predikan,
jag vill tacka eder. Sannerligen, slikt utsäde måste
i sinom tid bära god frukt.»
»Menen j ärligt, så månde redan brodden sticka upp
i dagen!»
»Ja väl, mäster Olof.... Mårten Skytte är redo att
ställa sig vid eder sida.»
| De båda männen invecklades snart i ett
lifligt utbyte af
| tankar och åsigter, och Olof kunde ej afbryta
samtalet, ehuru han ifrigt längtade till sin moders
hem, der Christina väntade honom. Mårten följde
honom öfver klostergården. I port-! hvalfvet
stannade de, så gingo de långsamt öfver bron,
men ! på Munkbron stodo de åter länge, så
att väl en timma för-! rann, innan Olof genom
Gråmunkegränden gick upp emot j Stortorget,
l Klockan var då öfver fem.
| Knappt hade Olof hunnit
"Westerlånggatan, förrän plöt-
| siigt ett oredigt sorl af en större
menniskosamling nådde hans | öra. Ljudet kom från
Svartbrödraklostret och tilltog alltjemt ! i styrka.
Olof påskyndade sina steg, och ju närmare
han | kom torget, desto högljuddare blef skränet. |
Ur mynningen af den gata, som ledde från det
nämda
| klostret, utströmmade, just som Olof kom fram på
torget, en ! menniskoskara, som under skrik och larm
snart fyllde hela l torget. Det var Vederdöparne. Man
kunde se det på de j vilda, fanatiska blickarne,
om man också ej lagt märke till | den sönderslitna
altarduk, som svängdes midt i hopen, liksom j ett
stridsmärke, hvaromkring de hade att samla sig. Men
det j var ej nog med denna altarduk; öfverallt,
hvart blicken föll i j hopen, visade sig stycken af
helgonbilder eller andra kyrko-! prydnader, hvilka
svängdes öfver hufvudena under det för-I farligaste
tjut.
! Tvenne män, hvilkas drägt utvisade, att
de tillhörde Up-
| lands-allmogen, trängdes af massan åt sidan och
kommo i när-’ heten af Olof. Deras utseende vittnade
om den högsta fasa j och ovilja. Den ene af dem fick,
just som de stannade, ögo-: nen på Olof.
j »Der står han, kättaren!» sade han;
»kom låt oss skynda
j ur denna fördömelsens stad ....!»
| Den andre bonden såg upp på Olof.
Denne hade knappt
fått klart för sig, hvad som var på färde,
förrän han ville skynda fram mot den upprörda massan.
Då fick han ett slag j på axeln.
i Det var bonden, för hvilken han
blifvit utvisad såsom
upphofsman till de upprörande våldsbragder, hvilka
af veder-j döparne denna eftermiddag börjat
utöfvas, Mannen var ett ! halft hufvud högre
än Olof, samt stor och stark och af ett l
utseende, hvilket lät ana mycken både
djerfhet och själsnärvaro.
»J ären mäster Olof i korgen», sade han och
såg Olof | fast i ögat, »och nu stånden j och
glädjen eder åt det ägg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
