Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 150.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 -
som j hafven värpt. Men det säger jag eder, och mina
ord äro icke skämteord, innan detta ägg blir kläckt,
kunnen j spela kronan af konung Gustafs hufvud.»
’
Den reslige bonden var häftigt upprörd, och det
fattades icke mycket, att han gripit Olof i kragen,
för att riktigt eftertryckligt hos honom inprägla,
att harmen öfver deri styggelse, hvartill han under
denna dag varit vittne, kunde bära frukter, hvilka
dess anstiftare aldrig anat.
»Yill icke kung Gustaf hålla de eder han svurit oss
och upprätthålla ordning i sitt rike, så skola vi
ännu med dalkarlarne draga ut och drifva honom bort,
och med dig skola vi göra början, w
Detta var nästan mera, än att Olof kunde bära det, och
det fordrades hela hans själsstyrka och mannakraft
att icke j duka under för de fiendtliga makter,
hvilka denna dag tycktes j hafva sammansvurit sig mot
honom och af hvilka den, som uppenbarade sig i den
förfärliga anklagelsen, att hafva vållat en rörelse,
hvars slutliga utgång ej lät sig under ögonblickets
tryckning öfverskåda, var den, som häftigast bet sig
in i hjertat och slet med blodig tand i hjernans
kamrar. Bondens ord öppnade med ens för honom en
tafla, der han såg de gångna tidernas oro och fasor
resa sig som mörka skepnader ur djupet och storma
an mot Sveriges konungatron, medan å en annan sida
andra vilda skepnader söndersleto det verk, som bar
Gustaf Wasas namn. Kung Christian, blodkonungen,
Sewerin Norby och Gustaf Trolle å ena sidan, samt
bondeuppror under .förblindade prelater och munkar å
den andra, - se der den tafla, som liksom genom ett
trollslag stod upprullad för Olofs själ. Och detta
kunde blifva följden af ....
Der stannade hans tankegång, men i ångesten öfver
hvad han såg, kände han mera, än han klart tänkte
sig, att han sjelf - han, som icke i rattan tid med
kraft uppträdt mot dessa fridsstörande svärmare,
de så kallade Vederdöparne - var orsaken till allt,
och snart såg han icke annat än sig sjelf såsom
den, der ensam bar skulden till fosterlandets fara,
och detta vid sidan af hans samvetes vittnesbörd
om hans viljas och afsigters renhet bragte honom i
ögonblickets uppbrusning hårdt nära förtviflan.
Ord kunde här icke tala, endast handling. Om han
störtade sig in i den förvillade menniskomassan,
om han gick ansigte mot ansigte mot Melchior Bink,
som visade sig midt ibland de högljuddaste skrikarne,
och med kraften af sin arm visade, att han var en
ordningens vän och kämpe, då kunde han väl falla och
dö, men han skulle ock i sin död besegla sanningen af
sin lära och visa konung och folk, att han icke hade
något att skaffa med vederdöparnes våldsbragder. Allt
detta framblixtrade meteorlikt för Olofs själ, och
han ryckte sig lös från den reslige bonden, hvilken
med förvåning såg honom störta sig in i massan.
Ögonblicket derefter skymtade en ung flicka förbi
bonden. Hon bar den högsta förskräckelse målad i sina
drag, och utan att se sig om, blind för den fara, hon
gick till mötes, ilade hon efter den försvinnande
Olof. Omedelbart efter henne kom en gammal man
framilande. Han var klädd i höga rid-stöflor och
inhöljd i en fotsid kappa af mörk färg och bar svärd
vid sidan. Han strök alldeles förbi bonden, och några
steg framför denne upphann han den unga flickan och
fattade henne om lifvet. Men hade icke en tillfällig
förtätning af menniskomassan här inträffat, föranledd
sannolikt af Olofs framträngande, skulle gubben
synbarligen icke kunnat fasthålla flickan. Likväl
kunde han icke draga henne med sig tillbaka, och med
hjertslitande stämma ropade hon:
»Olof! Olof!»
De närmast stående vände sig om vid ropet, och en
rörelse i motsatt riktning åstadkoms i hopen, så att
denna glesnade, och man kunde på några stegs afstånd
se Olof.
Den unga flickan, som tycktes vara ett rof för den
yttersta förtviflan, upprepade sitt rop, och Olof
vände sig om. Den långe bonden befann sig alldeles
bakom. Hans deltagande hade blifvit väckt ej blott
af Olofs sätt att besvara hans förebråelse, utan ännu
mer af hvad som sedan tilldragit sig.
Men just som Olof vände sig om vid ropet af sitt namn,
träffad af rösten, som han allt för väl kände, och
just som hans öga mötte Christinas - ty det var hon -
slog åter den böljande menniskomassan en ring omkring
honom, och han befann sig öga mot öga med Melchior
Bink. Vid anblicken af denne man sjönk bilden af
Christina tillbaka, och han var åter sig sjelf,
och hans öga brann af en samnad kraft.
Med en ljungande vältalighet uppträdde Olof mot
veder-döparen, förebrådde honom de villfarelser,
som han utspred bland det okunniga och till följd
deraf lätt ledda folket, och uppmanade honom att
vända åter från sitt våldsamma omstörtande af
bestående ordning. Men det var som att predika
för ett stormupprördt haf. Det blef ett ögonblicks
uppehåll i sorlet, massan lyssnade till hvad den
djerfve predikanten kunde hafva att säga, och de
allra flesta kunde icke föreställa sig, att han
skulle vända sig mot dem, utan väntade snarare,
att få höra honom förena sig med deras mästare Hink
och Knipperdollink, eftersom desse blott utvecklat
i sina yttersta följder samma lära, som Luther och
hans lärjungar predikade. Men knappt hade de hört,
hvad mäster Olof verkligen hade att säga, knappt hade
de sett den förkrossande blick, som han slungade
mot Melchior Rink och öfver dem alla, förrän många
hundrade armar höjdes, och ett förfärligt skrik
höjdes och mångdubblades genom att återstudsa från
de omkringstående husen.
Melchior sjelf sprang fram, alldeles utom sig af
tygellös harm, och höjde sin knutna hand, för att
med våld tysta den djerfve störaren af hans och hans
anhängares segerfröjd. Olof var dock vederdöparen
mycket öfverlägsen i kroppslig styrka, och det blef
honom derför ej svårt att afvärja det hotande slaget,
men i det samma träffades han af en på afstånd kastad
sten och föll till marken.
Vederdöparne ville kasta sig öfver honom, och en bland
dem, den samme som på förmiddagen anfört svärmen i
Storkyrkan, höjde sin väldiga knölpåk, för att gifva
mäster Olof en minnesbeta, som han ej så lätt skulle
glömma, då en väldig skepnad ställde sig framför den
fallne och afvärjde såväl det tillämnade dråpslaget
af knölpåken, som anstormningen af de öfriga.
Sannolikt hade en blodig strid här uppstått, om icke
Melchior förekommit den genom att uppmana Vederdöparne
att skynda till S:t Görans kapell och tacka och lofva
Gud för den vunna segern.
»Snart, snart», sade han, »kola vi åter besöka denna
syndenes stad och fullborda vårt rensningsverk,
det säger mig Guds ande!»
Och hela massan drog bort från torget och
förbi Storkyrkan nedåt den öppna platsen framför
slottet. Hvad som bestämde Melchior till detta aftåg,
är svårt att säga, men helt visst ville han förekomma
en inbördes strid borgrarne emellan, antingen han
ännu icke ansåg sig fullt vuxen en sådan strid,
eller emedan han fruktade, att så väl lutheraner som
katho-liker då skulle göra gemensam sak mot honom, och
derigenom beröfva honom alla dem bland hans anhängare,
hvilka trodde honom i sjelfva verket predika Luthers
lära, fast på ett kraftigare sätt och liksom mera
sättande yxan till roten.
Men vid Olofs sida stod ännu den reslige
bonden. Torget var tomt på folk, och ropen från den
bortdragande skaran hördes på afstånd från norra
stadsporten.
4. Christina Gyllenstjerna.
I stora salen på Stegeborgs slott befunno sig en
dag i slutet af September 1524 trenne personer. Det
var frampå eftermiddagen och solen höll på att
sjunka i vester, men för-gylde liksom till afsked de
framstående partierna af skulpturarbetena å takets
ekbjelkar. Salen var i öfrigt, såsom fallet var med
slotten i allmänhet under medeltiden, hvilka blifvit
uppförda för krigets och ej för vällefnadens behof,
mörk och dagern insläpptes genom jemförelsevis små
fönster. Rundt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
