Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 150.) - Rebus. - Uttydning af Logogryf. - Upplösning af Rebus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig kunna lugna er derutinnan, att för närvarande
blåser vinden sådan, att om konung Gustaf eljest vill
begagna sig af den, skall han göra så god seglats,
som trots någon; ty han skall då föra Gotland tillbaka
till Sveriges rike. w
Grefve Johan hade nu slutat läsningen af sina bref och
hopvek dem, medan han med blicken såg ned framför sig,
såsom man gör, då själen så upptages af något ämne,
att det yttre ögat ej har något föremål att dit
införa.
»Viljen j följa mig, junker Moritz», sade han
derefter, »jag har något att spörja eder om?»
Junkern bugade sig, och de båda herrarne aflägsnade
sig ur rummet. Inkomna i slottets lönnrum och sedan
grefven omsorgsfullt stängt dörren, fastade han en
genomträngande blick på junkern.
»Kännen j innehållet af dessa bref?» sporde han.
»Jag tror mig göra det!» svarade junkern leende.
»Kunnen j då säga mig, med hvad rätt herr Bernt
skrifver mig sålunda till? Är han nog lättrogen att
lemna mig sådana bevis i händerna mot sig! Jag behöfde
blott uppvisa dem för min herre konungen ...»
»Men det skolen j aldrig göra», inföll lifligt junker
Moritz.
»Hvad sägen j, junker Moritz, hvem tagen j mig för?»
sporde grefven med ädel harm.
»Jag talar klokhetens språk, herr grefve», genmälte
junkern helt lugn. »Genom att öfverlemna dessa bref
till konungen skolen j icke rubba en hårsmån i de
planer, som min herre är sinnad att genomdrifva;
j skolen dermed blott beröfva eder sjelf hvarje
möjlighet att till eder fördel deltaga i det blifvande
storverket . . . Kommen derjemte ihåg, att herr Bernt
har skrifvit till eder som en fulltrogen vän, som en
landsman till en landsman, de der båda befinna sig i
främmande land, utan annat stöd än sina goda svärd,
men båda med det lofliga syftet att göra sin lycka
så stor och fullständig som möjligt. Tro mig, herr
grefve, känden j detta land och den lätthet, hvarmed
lyckan här kan plockas nu, efter konung Christians
rensning af allt ogräs, så skullen j fuller tala ett
annat språk och tänka och handla, som herr Bernt.»
»Herr Bernt skrifver till mig», yttrade grefve Johan,
»att j skullen muntligen göra mig reda för hela
verket!»
»Men på ett vilkor!»
»Och det är?»
»J skolen svärja en dyr ed, att för ingen uppenbara,
hvad jag eder uppenbarandes varder.»
Grefve Johan betänkte sig en stuhd och gjorde derunder
ett par slag fram och åter öfver rummet, och allt
jemt hvilade dervid junkerns skarpa öga på honom,
som om grefven redan varit fångad med hull och hår.
»Viljen j, eller viljen j icke, grefve Johan?»
påskyndade junkern. »Se, jag har behof af att använda
tiden, jag medför äfven ett bref till konung Gustaf,
och jag ämnade i denna qväll begifva mig på väg
åt Wadstena, der jag hoppas finna honom. Han har
långt för detta - tillade han såsom svar på grefvens
outtalade fråga - lemnat Malmö. Hahaha, stackars kung
Gösta, han förlorade på den färden hågen att vidare
göra besök hos gamle Fredrik i Danmark.»
»J kännen, som det tyckes, noga till, hvad som timat
på konungamötet i Malmö?»
»Det borde snarare väcka eder förundran, om jag icke
visste det. J kännen föga Severin Norby och hans män,
märker jag, då j icke veten det, att intet händer af
vigt, hvarken hos konung Gustaf eller gamle Fredrik,
utan att han får kännedom derom.»
»Att döma af edra ord, fick då mötet i Malmö en helt
annan utgång, än hvad min herre konungen hoppades,
då jag skildes från honörn i Jönköping och han drog
dit ned.»
»Utgången blef sådan, att Gotland aldrig skall komma
under Sveriges krona, och för resten aldrig under
Fredriks heller, för så vidt lyckan är herr Severin
blid.»
»J fören ett fritt språk inför en af konung Gustafs
män, junker Moritz!»
»Dock talar jag icke friare, än att mitt hufvud
sitter lika säkert, om icke säkrare än edert, grefve
Johan. Men hvarför tvista om småsaker? Konung Gustaf
blef så vred på mötet, att han höll på att hugga
Ltibeckaren Herrman Israel sönder och samman, hvar
så icke Lars Anderson, kanslern hade lyckats lugna
honom. Men det medgifves, att krämaren hade spelt
honom ett fult streck. Ty alla de stora löftena,
som gåfvos i Ltibecks nämn, för att konungen skulle
företaga tåget till Gotland mot herr Severin, de
hafva flugit sin kos, och så visst som jag är en
ärlig sjöman, skall Gustaf deraf hafva blott skada
och skam.» (Forts.)
-
Rebus.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
