Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XLII. Sjuttonde århundradets skandinavism. Av St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XLII.
Sjuttonde århundradets skandinavism.
Den tid, som ligger mellan Wasahusets uppstigande på
Sveriges tron och den siste pfaltziske konungens död
och som fyller tvenne århundraden, kan med afseende på
vårt lands förhållanden till utlandets makter delas
i tvenne skeden, det ena med en mera vidsträckt,
det andra med en mera inskränkt verksamhetsrymd. Det
förra fyär Wasakonun-garnes namn och företer under den
störste bland dem politiska utsigter af en vidd och
en utsträckning, som omfatta Europa. Det sednare -
Carlarnes tid - begynner med en verksamhet, som är
en fortsättning af det föregående, men som ganska
snart begränsar sig och sätter till sitt mål den
skandinaviska norden.
Denna skandinaviska politik står i ett naturligt
samband med Wasatidens europeiska. Sedan efter
tretioåriga krigets stormar och vexlande skiften
förhållandena började sätta sig och Sverige såg sig
omkring inom sitt utvidgade område, fann det ganska
snart, att de små besittningar, hvilka det vunnit
på Tysklands norra kust, med deras spridda lägen
endast skulle reta maktlystna och afundsamma grannar
till nya krig. Det blef således af vigt, att på ett
eller annat sätt söka vinna den stadga och fasthet,
som var nödvändig, om riket i detta nya skick skulle
kunna bestå. Denna fasthet kunde vinnas på flera sätt,
antingen genom att gå vidare på eröfringarnes bana,
eller ock att inom landet sjelft söka medlen för detta
syfte. Carl X Gustafs krig i Polen och Danmark var
en yttring af det förra, reduktionen af det sednare.
Af de krig, som Carl X Gustaf förde, är tydligen
det polska en fortsättning af den gamla politiken,
då deremot det danska förflyttar den svenska
politikens mål inom Skandinavien. Danmarks eröfring
misslyckades väl, men Carl Gustafs svärd skar dock
en tillräckligt bred landremsa från det samma, för
att till en del berättiga det yttrandet, att hvad
Carl XI utförde, - ett arbete, hvarigenom verkligen
den åsyftade fastheten vanns, - grundar sig så väl
på fullföljandet af en skandinavisk politik, som på
den grundsats, hvarur reduktionen framgick. Eget
nog rörde sig inom Danmark sjelft tankar, hvilka
voro tydligt skandinaviska. På sommaren 1661 skrefs
från generalguvernören i Skåne G. O. Stenbock till
riksdrotsen grefve Per Brahe: »Några förnäma bland
den danska adeln hafva sagt, att Danmark icke länge
kan förblifva i sitt nu-
varande tillstånd; och måtte man komma dertill
igen, att dessa trenne konungariken blefve ett; man
kunde ju taga sig den föreningen före, som då (under
Kalmare-unionen) var mellan bemälte konungariken, och
hvad de svenske tyckte på deras konungs vägnar vara
Kongl. M:t och Sveriges krona till preju-dice, det
kunde väl rättas.» Och sådana yttranden bekräftades
från andra håll. Så skref grefve Nils Brahe till sin
fader riksdrotsen ett par månader senare från Danmark:
»Adeln är allt lika missnöjd*), och begynna de par
force och genom denna occasionen så småningom blifva
Svenske.»
Hvad Sverige ville och hvad Sverige onekligen
sedermera utförde, - det finner man uttaladt
delvis af då varande riksskattmästaren G. Bonde,
fullständigt af Johan Gyllenstjerna. Den förre har
redogjort för sina grundsatser i en utförlig uppsats,
som upplästes i rådet 1661 och hvaraf afskrifter ännu
finnas i behåll**). Dessa gingo ut på, att Sverige
skulle öfvergifva sin eröfringspolitik och göra sig
oberoende af alla underhållsmedel eller, såsom det
hette, subsidier från främmande makter, dels genom
att inskränka sina utgifter och afskaffa onödiga
befattningar samt lämpa lönens belopp efter embetets
svårighet och vigt, dels genom att öka sina inkomster,
hvilket skulle ske förnämligast genom verkställandet
af den redan 1655 beslutade reduktionen, och dels
slutligen genom att befrämja landets inre välstånd,
i synnerhet handel och manufakturer.
Dessa åsigter, hvilka förgäfves kämpade att vinna
erkännande under Carl XI:s minderårighet, funno en
ny och kraftigare målsman ett årtionde senare i Johan
Gyllenstjerna. Denne är en af de ovanligaste statsmän,
som vår historia har att uppvisa, och har blifvit
mycket olika bedömd. Sannolikt har parti-ilskan dervid
icke sparat på mörka färger, och man kan göra sig ett
begrepp om det hat, som rådde mot denne man, då det
gick ända derhän, att anklaga så väl honom som hans
broder Göran för förrädiska stämplingar mot konungens
lif. Anklagelsen skedde formligen i rådet af en grefve
Baner i Oktober 1678. Johan Stenbock nedreste till
konungen - det var midt under brinnande krig med
Danmark - å rådets vägnar, för att meddela honom
berättelse om saken. Bröderna Gyllenstjerna begärde
laglig undersökning, och målet hänsköts till Svea
Hofrätt. Men konungen yttrade: »Jag ser klarligen,
*)^ Med den timade regementsförändringen i
Danmark, der till följd af motgångarne under
kriget mot Sverige konungen blifvit enväldig.
**) På Säfstahohn i den Bondeska
handskriftsamlingen och i den Stenbockska på
Thorsjö rn. fl.
Sv. Fam.-Journ. 1868.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
