Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafvets prydnad. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hafvets prydnad.
I.
Hvad är det för ett besynnerligt fartyg der ligger? frå-,
gade en af mina vänner, med hvilken jag en gång i
muntert sällskap for öfver Villafranca-bugten vid
Nizza, för att derpå i skuggan af olivträden vid S:t
Hospice fördrifva söndagen och förtära en fisksoppa
af klippfiskar, lon-guster och bläckfiskar, som vi
sjelfve uppdragit, »hvilket besynnerligt fartyg! Se
bara det stora latinseglet och den lilla focken, som
de hafva upphissat, ehuru de tyckas ligga för ankar,
och det vertikala bogsprötet, hvilket uppskjuter
som en kam och upptill tyckes bära en glob med ett
par helgonfigurer der ofvan. Jag tror till och med,
att nedtill finnas målade tvenne stora ögon! Skola
vi .icke närmare betrakta det?»
»Det är en korallin», svarade abbén, sedan han
kastat en hastig blick derpå, »en liten tartane,
som i går hitkom för att idka korallfiske - stackars
menniskor! ni lär nog få tid att se dem, ty de blifva
här ett par veckor, fiska alls intet, förtära det
lilla, de hafva med sig, och skola -slutligen behöfva
-pantsätta eller sälja korallinen, för att erhålla
respen-ningar till hemfärden.»
»De vilja hämta det stora korallträdet, herr abbé»,
sade vår båtkarl, »hvilket, som ni väl vet, finnes
der nere i den djupa grottan vid Mont Alban!»
»Prat, Gennajo», svarade abbén, »hafven j då icke
sagt dem, att der icke finnes någonting och att ännu
ingen menniska har sett något spår af det förtrollade
korallträdet? Föreställen er, mina herrar, att der
nere på ett djup af hundra famnar skall i en grotta
finnas ett korallträd, tjockt som en ek, hvilket
utsträcker sina grenar, så länge ingen fara hotar,
och hastigt drager dem tillbaka, då en bläckfisk
eller ett nät kommer i dess närhet. Så lyder den
här gängse sagan, och man kan icke öfvertyga våra
dumhufvuden om dess felaktighet», tillade han på god
franska, på det båtkarlen ej skulle förstå honom,
»och de tro lika orubbligt derpå, som på madonnan;
de hafva inbillat sig, att korallen är mjuk och böjlig
i vattnet, och att han först af förskräckelse blifver
hård, då han drages upp till ytan!»
»Hvarifrån äro de, Gennajo?»
»Från Torre del Greco», svarade denne, »och skepparen
har låtit måla tvenne temmeligen stora Ögon framtill
på bogen, för att antyda, det han kan se djupare i
vattnet, än de öfriga. Han vill icke begifva sig
tillbaka, förrän han har uppfiskat korallträdet,
som skall göra honom rik.»
Abbén neddoppade handen i vattnet och lät dropparne
löpa mellan fingrarne, liksom sökte han afskilja
små vattendjur. »Ni vill om bord på korallinen,
professor?» frågade han, »i dag skall ni icke finna
många karmariner*). Jag ser inga kuranter i bugten!»
Men tillfället fick dock icke försummas. Jag sökte
göra bekantskap med tartanens skeppare, en äldre man
med väderbitet ansigte, hvilken visserligen till en
början med yttersta misstroende undvek hvarje fråga,
men sedermera blef något mindre förbehållsam. Ty här
kunde det ju icke vara fråga om att hålla platsen
hemlig, hvarest de fiskade, ej heller att bedraga
konkurrenter, alldenstund inga sådana förefunnos. Vid
kusterna af Algier, i synnerhet den östa delen af
regentskapet vid Bona, vid la Calle, hvarest flera
hundra koralliner från Neapel, Toscana, Sardinien och
Sicilien drifva sitt fiske, beror allt på skepparens
skicklighet att uppleta så kallade korallbankar,
d. v. s. under vattnet befintliga klippor, på hvilka
koraller finnas, och att för sina konkurrenter dölja
stället, hvarest han funnit dem. Många af dessa män
besitta en utomordentlig skicklighet att långt ute på
hafvet, der de knappast kunna se kusten, utan kompass
och kikare, när som helst återfinna en inskränkt
plats, hvarest i djupet ligger en ny,
I.
ännu icke utplundrad bank, som innehåller starka
korallstammar, och de omkostnader, som af dem göras,
de lögner, som uppdukas, och tystlåtenheten, som
envist sättes mot frågorna, äro enligt ordspråket
lika bottenlösa, som djupet, hvari de nedsänka sina
nät. Men här voro, såsom skepparen väl insåg, dessa
försigtighetsmått fullkomligt onödiga. Hvarje barn i
Villafranca känner stället vid klippväggen af Mont
Alban, hvarest det förtrollande korallträdet skall
befinna sig i grottan, och sjelfva bugten kan så lätt
öfverskådas, att det ej var någon synbar möjlighet
till förhemligande.
Det var en liten korallin af högst fem tons
drägtig-het. Större, som hafva ända till sexton
tons drägtighet, hålla sig i närheten af afrikanska
kusten, hvarest nu det mest inbringande fisket
bedrifves och dit stundom omkring fyra hundra fartyg,
hufvudsakligen från Neapel, anlända för bedrif-vande
af sitt yrke. Skepparen var sjelf ägare af sitt
fartyg; hans son, vig som en apa, var skeppsgosse,
och trenne matroser biträdde med handhavandet af
nätet och seglen. Så hade de, lockade af sagan om
det underbara korallträdet ankommit från södern,
utan kompass och sjökort, ej försedda med någon annan
proviant, än den oundvikliga galetta’n (hvitt biscuit)
och vatten, ty om bord å en korallin kokar man aldrig,
och om ett par rödlökar och några stockfiskar medföras
i ett särskildt, endast för skepparen tillgängligt
skåp, så anses denne för en gourmand!
Dessa fiskare hafva ett hårdt och mödosamt arbete,
värre än galerslafvens! Baktill vid båten hänger nätet
i ett groft tåg, som löper öfver ett vindspel, hvilket
skötes af matroserna. Skepparen sitter vid rodret,
med ena handen håller han i tåget, som löper öfver
hans knä, ofta till och med, då större känslighet
erfordras, öfver sjelfva benet, som mot friktionen
skyddas af ett förskinn.
Sjelfva nätet är en egendomlig sak. Ett träkors,
sammansatt af tvenne tjocka, allt efter fartygets
storlek sex, tolf och flera fot långa stänger, vid
hvilka de egentliga näten hänga. Yid midten, der
stängerna korsa hvarandra, är uti en pung anbragdt
en stor sten, en kanonkula, eller ett stycke bly;
nu ersattes denna vigt merändels af ett jernkors,
men hvars lika långa armar äro ihåliga och kunna
upptaga trästängerna, så att deras fasthet tillika
ökas. De sväfvande näten, hvarmedelst fångsten
egentligen verkställes och hvilka äro fastade vid
stängerna, bestå dels utaf stora, af fingertjocka
trådar sammansatta stycken, med stora maskor, dels af
gamla sardellnät, som icke mera äro användbara för
den vanliga fiskfångsten; de nedhänga ofta till en
längd af tjugo fot eller mer, och ju mer invecklade
de äro, ju lättare de i vattnet upplösa sig i en mängd
nätstycken, desto bättre motsvara de sitt ändamål. Hos
de största näten spännas emellan träkorsets armar
ytterligare tåg, hvarvid likaledes sådana sväfvande
nät hänga, och i midten, under stenen eller jernkorset
har man anbragt de längsta sväfvande näten, hvilka
af fiskrarne på skämt kallas »skärselds-svansen». De
sväfvande näten gå temmeligen lätt sönder - hafva
matroserna icke annat att göra, så äro de beständigt
sysselsatta med att af ett stort förråd hampa, gamla
tåg och nät förfärdiga nya, hvarvid de sjunga en
barcarole **) eller tugga galetta - jag tror nästan,
att de tugga till och med i sömnen. Yår skeppare hade
dessutom ett annat instrument, ett slags enskaftad
slef, bestående af en lång arm som i ändan bar en
bred jernring med sidohål, under hvilken sväfvande
nät voro upphängda; i den andra kortare ändan var
en kanonkula fästad, hvilken höll den långa armen
vågrätt. Dermed ville han intränga i grottan och
lösrycka korallträdet från rötterna. Men tingesten
förorsakade honom mycket besvär, ty strömdraget vred
den beständigt, trots de båda tågen, vid hvilka den
hängde, och den obetydligaste vind åstadkom en
*) Nissa-bornas uttryck för maneter och liknande,
simmande, genomskinliga hafsdjur. **) Italiensk
roddarvisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
