Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafvets prydnad. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådan oreda, att maskinens upphissande blef
en rätt kinkig sak.
Så snart korallfiskaren tror sig vara på en bank,
utkastas nätet. Vid stilla vatten utbreda sig de
sväfvande näten i alla riktningar, och långsamt
sjunker maskinen till botten, ofta på ett djup af
sextio till hundra famnar. Seglen ställas efter
vinden, skepparen fattar tåget, matroserna stå vid
vindspelet, vid årorna eller seglens draglinor, för
att ögonblickligen kunna utföra hvarje befallning. Det
gäller att i näten inveckla de på bottnen fastsittande
korallstammarne, afbryta och uppdraga dem, eller
ock att upphissa dem tillika med klippstyckena, vid
hvilka de sitta. Har nätet fattat tag, så blifver
rodret öfverflödigt, skepparen sysselsätter sig
blott med tåget. Det lilla fartyget, långsamt, men
med ansträngning drifvet af vinden eller årorna,
löper framåt eller tillbaka, allt efter som nätet
der nere fastnar eller släpper. Skepparen
Korall-nät, sedt från sidan.
iakttager hvarje motstånd hos tåget, hvarje särskilt
rörelse; han kommenderar oafbrutet: »Släpp efter!» -
»Framåt!» - »Till venster!»- »Till höger!» - »Sakta!»
o. s. v. Arbetet är ansträngande, och svetten strömmar
utefter ryggen på karlarne. Stundom fastnar nätet
bland klippor, så att man måste försöka från alla
sidor, för att kunna lyfta det; derpå söker man åter
sänka det i en klyfta, inunder en öfverhängande
klippa, ty der växa de vackraste och mest dyrbara
stammarna!
Slutligen anser skepparen, att nätet arbetat
tillräckligt. Matroserna, som allt jemt h visslade
i takt mellan tänderna, gripa till vefvarne på
vindspelet; med en sista ryckning lös-slites nätet,
och nu uppvindas det under en monoton sång. Allas
ögon riktas mot det håll, hvarest det skall blifva
synligt; slutligen ser man, ännu långt nere, ett
lysande föremål - det kommer! Synas de sväfvande
näten vidt utspärrade
ifrån hvarandra, så höres en ed från
skepparensläppar: »Dio grazia! Maladetto!» Nedhänga
de, tungt belastade, så målar sig en allt större
spänning i hans anletsdrag. Nu glänsa kanske röda
föremål. »Santissima!» säger skepparen halfhögt, och
männen arbeta ifrigare, ty skepparen sitter i närheten
af vinspelet, och den, som visar sig försumlig,
erhåller åtminstone ett skymford, om icke ett slag på
den nakna ryggen eller en spark. Slutligen är nätet
uppe! Med försigtighet intages det i båten; nu måste
korallstyckena lösgöras från nätet! En mängd andra
produkter hafva också följt med. Der hänga andra,
värdelösa hornkoraller, hvaribland en art, den så
kallade »fiskrarnes svarta hand», en svart hornkorall,
som värderas af fiskrarne derföre, att den växer på
samma ställe, som den röda korallen, och stora stycken
af denna hornkorall med säkerhet utvisa, att banken
ej på längre tid blifvit plundrad; der hänga musslor
och snäckor af hvarje slag, kammusslor, skedostron,
ormskallar, sprutare och svampar af alla färger, en
verld af organiska former, för hvilken korallfiskaren
blott så till vida intresserar sig, att han med stor
skicklighet, i det han utreder trådarne, på samma
gång uppbryter musslorna och slukar innehållet. Men
tör öfrigt kastas allt med förakt tillbaka i hafvet,
blott hvarje, äfven det minsta stycke af röd korall
tillvaratages med yttersta sorgfällighet och gömmes
genast i kistan, hvars nyckel skepparen bär bredvid
relikpungen på ett band kring halsen. Han triumferar
hemligen, då han finner ett vackert stycke, ty
korallernas värde tilltager med
Korall-nät, sedt ofvanifrån.
storleken nästan i geometrisk proportion; kanske
lofvar han också sina matroser en extra belöning, ty
de erhålla, för en hel kampanj af sex månader, på sin
höjd tre hundra francs i aflöning, vanligtvis mindre.
Men om nätet kommer tomt upp, eller om det fastnat
der nere och trots de särskilta instrumenter, man har
om bord för detta ändamål, ej kan lösgöras, hvilket
alltid förorsakar en förlust af flera hundra francs,
- då ve de stackarne, som dock icke mindre hafva
arbetat, icke mindre svettats och ansträngt sig! De
hafva förtjent himmelens och alla helgons ogunst, de
måste arbeta, tills den uttömda naturen vägrar sin
tjenst. Lacaze-Duthier, som på franska regeringens
befallning undersökte korallfisket vid kusterna af
Algier, berättar en fasa-väckande historia om en
skeppares och hans hustrus obarm-hertighet.
»En stackars ung matros rådfrågade mig som läkare. Han
kom tillbaka från fisket med häftig feber; hans fötter
voro svullna och betäckta med sår; han ville hellre
uppgifva sin förtjenst än åter gå om bord. ’Jag är
allt för ung, för att dö så eländigt!’ sade han med
italienarens vemodsfulla accent och uttrycksfulla
hållning. Jag bad skepparens hustru skicka den
stackars gossen till sjukhuset. ’Huru skall då min
man kunna fiska, om han icke har några matroser?1 var
det svar, sorn erhölls af denna sköna, adertonåriga
qvinna, hvilken dervid kysste sitt barn, som hon
bar på armen. Man kan deraf finna, i huru hög grad
vinningslystnaden hos mången korallfiskare förslöar
hvarje mensklig känsla och huru stor befogenhet ropet
om deras grymhet äger. Oaktadt denna förfär-
196 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
