Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från. sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Men äfven junker Moritz, .den råe sjömannen, tycktes
med ovilja höra och se konungens hårda ord och stränga
blick. Det hade dock kunnat vållat svårare följder,
om han, sjöröf-varen, fallit konungen i talet. Johan
Thuresson visste, att junker Moritz var ett sändebud
från Severin Norby, han hade äfven af konungens egen
mun hört, huru alla de dryga omkostnaderna för detta
Gotlandståg burit endast smälek och skada till frukt,
och han insåg klart, att det behöfdes icke mycket i
den sinnesstämning, hvari konungen nu befann sig,
för att han skulle alldeles glömma sig sjelf och
vara färdig att begå handlingar, som skulle blott
förvärra i stället för att, om icke afleda och bota,
dock förminska det onda. Detta förmådde herr Johan
att äfven med fara för sig sjelf söka nedlocka och
släcka den blixt, hvilken i hvarje ögonblick hotade
att frambryta.
»Eders nåd!» sade han, »herr Severins budbärare torde
hafva något att säga eder!»
Konungen tog ett steg åt sidan, och hans flammande
öga mätte herr Johan från hufvud till fot. Men der
tronade ett sådant allvar på herr Johans panna, och
der brann en så varm hängifvenhet i hans ärliga öga,
att konungen synbart träffades deraf, och han vände
sig till junker Moritz. En tacksam blick från fru
Christina blef herr Johans belöning, och det var, som
om denna blick tändt en flyktig rodnad på hans kind.
Junker Moritz tog genast fram under tröjan ett bref,
som han öfverlemnade till konungen. Denne fattade
det med häftighet, och hans öga hvilade på junkern,
under det han bröt inseglet. Junker Moritz tycktes
åter blifva sig lik igen, liksom om hans segel midt
i stiltjen fylts af oförnimbara vindar. Det häftiga,
hårda, själsspännande tycktes vara en luft, som han
var vand vid. Det var blott den qvinliga smärtan,
som för honom innebar något förlamande.
»Jag är junker Moritz», sade han, utan att på minsta
vis rygga tillbaka för konungens blick, hvilken
tilltog i skärpa, »jag är en af herr Severins
höfvidsman och, om jag så skall säga det sjelf,
ingalunda en bland de sämsta.»
Antingen konungen icke fastade sig vid det djerfva
och plumpa i junkerns väsende och tal, eller han icke
ansåg sig böra bemöta det, nog af, hans blick lemnade
junkern och fastade sig på det uppbrutna brefvet,
som han genast började läsa. Uttrycket i hans ansigte
liksom ljusnade dervid, men likväl icke så mycket,
att man kunde med visshet afgöra, om herr Severins
skrifvelse åstadkommit ett gynnsamt intryck hos honom,
eller icke. Han räckte det till herr Johan och sade:
»Lemna det till kansleren!» hvarpå han vände sig till
junker Moritz. »Och j, junker Moritz, skolen i morgon
få höra närmare besked!»
Han vinkade derefter med handen till tecken, att
junkern kunde aflägsna sig, hvilket denne också
gjorde, och följdes af herr Johan Thuresson. När de
båda männen aflägsnat x sig och konungen var ensam med
fru Christina, fastade han åter sina genomträngande
blickar på henne. Men en stund förflöt, utan att
någondera sade ett ord.
»Herr Severin anhåller om eder hand, fru Christina?»
sade slutligen konungen, afbrytande tystnaden.
»Han anhåller om min hand!» blef fru Christinas svar.
»Och hvad sägen j dertill? . . . Dock, jag behöfver
det icke spörja», tillade konungen, utan att invänta
något svar, »j hafven ju redan lemnat honom eder
ring, och jag hörde eder sjelf sända helsningar till
honom, att j villen tänka på honom i edra böner. Fru
Christina, hvad kunnen j säga till detta? Är det
så, jag skall finna min käre herres, herr Stens,
efter-lefverska; är det så, jag skall finna Christina
Gyllenstjerna, henne, som jag en gång satte så högt
bland svenska qvinnor, att jag för henne velat offra
mitt lif . . .?»
Christinas kind var hvit som marmor, och hennes bröst
haf de sig våldsamt, men hennes öga var klart och
hennes hållning var en drottnings. Hon påminde om
ett fordom, mellan hvilket och den stund, som var,
låg en hel kyrkogård af jordade minnen, och konungen
sjelf var icke känslolös för den smärta, som hans
ord uppväckt i hans frankas barm, och
för den kraft, hvarmed hon kunde betvinga sina
känslors brand.
»Sådan jag ser eder», sade han, »påminnen j mig nu,
då jag vid herr Stens sida drog ut från Stockholms
slott att bekämpa denne fiende, hvars nacke vi väl
nu hafva trampat under våra fötter, men som ännu är
farlig genom dödsryck-ningarnes våldsamhet.»
Konungen var fullt och fast öfvertygad om, att
Christina stod i begrepp att förena sig med den
fördrifne blodskonungens trognaste man, och hans
lifliga inbillning framställde för honom genast en
tafla, till sitt hufvudsakliga innehåll lika med den,
som junker Moritz kort förut uppdragit för grefve
Johan, men vida mörkare, eftersom det mest bländande
ljus, när det försvinner, efterlemnar den svartaste
natten.
På Christina Gyllenstjerna åter, hon med det ädla,
rika, stolta hjertat, var det just denna konungens
misstanke, hvilken stack så tydligt fram under hans
ord, som verkade så förnedrande och förkrossande,
att hon ej kom sig för att svara, och när hon
slutligen gjorde det, förvärrades snarare saken,
än den förbättrades. Ty det var ej blott hennes
qvinliga stolthet, som kränktes, det var ej blott
hennes fosterlandskärlek, som led, utan hela frågan
var af en så ömtålig och grannlaga art, att hon
hvarken ville eller kunde framlägga den oslöjad under
den stränge konungens ögon.
»Hafven j den tiden så lifligt för minnet, som j
sägen, konung Gustaf», svarade hon, »huru kunnen j
då tala till mig så, som j nu hafven gjort?»
»Huru jag kunnat tala så, som jag gjort, det torden
j bäst sjelf kunna förklara, fru Christina, och det
är denna förklaring jag fordrar.»
»Hvad begären j af mig, Gustaf Eriksson?» utbrast
Christina med en röst, som darrade af den djupaste
rörelse, och medan en fuktig glans strålade ur hennes
sköna ögon; »kän-nen j mig då så litet, att j fordren
bevis på hvad jag icke kan bevisa mera tydligt, än
jag gjort? Har min lefnad varit sådan, att någon kan
tvifla på min kärlek till mitt land och mitt lands
konung? I försakelser och offer för den sak, som en
gång var min ädle makes och hans faders före honom,
liksom vår gemensamme frändes, gamle herr Stens,
som vi båda minnas, . . . derutinnan kunna vi väl
mäta oss med hvarandra, konung Gustaf! Och om så är,
hur kunnen j tro, att Christina Gyllenstjerna med
ens skall glömma allt, som ägt och som äger hennes
högsta kärlek?»
»J ären moder», genmälte konungen, »och edra söner
bära namn, som alltid skola gälla högt i svenska mäns
bröst, och det behöfs blott det talet, att j ären
med derom, så skall Sveriges allmoge resa sig som en
man. Men eder äldste son är ett barn, och det är det
samma som ett namn blott .... under hans svaga händer
skall detta land, som vi båda älska, springa sönder;
och blodskonungen skall skratta i fröjd, medarf han
plockar spillrorna samman på nytt till ett rike åt
sig, och vårt Sverige, Engelbrekts och Sturarnes land,
skall för evigt sjunka i glömskans natt!»
Konungens vrede smälte allt under det han talade,
och när han slutat gick han fram och fattade sin
frankas hand.
»Sägen mig», sade han, »sägen mig nu, om min oro,
om mina bekymmer förvåna eder, och räknen mig icke
till ondo, att jag, omgifven, som jag är, på alla
håll af list och forsat, stundom tager miste och ser
sakerna annorlunda, än jag borde.»
»Nu talen j, som en Sturarnes frände bör tala, och det
talet förstår jag godt, och som bevis att Christina
Gyllenstjerna är värd sin kunglige systersons
aktning, vill jag fritt lemna den förklaring, som
intet maktens bud’ kunnat aftvinga mig. Det är sant,
att herr Severin Norby anhållit om min hand; men jag
tror’ mig kunna säga med en visshet, som är sanningen
lik, att han aldrig skall vinna sin begäran.»
»En visshet, som är sanningen lik?» upprepade konungen
misstroget. »Det kan således inträffa ....?»
»Det kan inträffa!»
»Och huru skall jag förklara det?»
»Låt det blifva min hemlighet .... och glöm icke, att
Christina Gyllenstjerna aldrig kan förneka sig sjelf!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
