Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från. sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 ––=
Med dessa ord tryckte hon handeii öfver
Ögonen och lemnade skyndsamt salen.
5. Under natten.
Det var sent om qvällen, flera timmar efter, sedan
konungen anländt till Stegeborg, så seglade ett mindre
fartyg fram i viken utanför slottet och refvade sina
segel, medan en båt sattes ut. Utom roddarne nedstego
en äldre man och en ung flicka, båda resklädda,
utför fallrepsstegen i båten. Denna ilade för snabba
och kraftiga årtag mot stranden, och sedan den gamle
mannen med sitt sällskap stigit i land, sköts båten
åter ut, för att gå tillbaka till fartyget.
»Glömmen icke hans nådes, biskopens, bref!» ropade
deri gamle från stranden till sjömännen; »lemnen
det till gråbrödernas prior, när j kommen till
Söderköping.»
Sjömännen afgåfvo med en viss förargelse ett
betryggande svar, som sannolikt gifvits många
gånger redan, och när båten ej mera kunde skönjas i
skymningen, fattade gubben flickans hand och gick
uppför strandvallen. De hade icke gått långt, så
stannade de utanför en liten stuga, hvarifrån en
vänlig brasa flammade de resande till mötes.
»Guds fred, Stig Pedersson!» sade gubben sedan han
väl kommit-in i stugan; »Guds fred! kan du gifva mig
och min franka här tak öfver natten?»
»Gud signe, väl kan jag det», svarade Stig Pedersson,
»och jag är glad, att j icke faren min stuga förbi,
Gert Bryningh.»
»Hafven redelig tack, Stig», återtog Gert; »jag
ämnar mig till Stegeborg tidigt i morgon, der jag har
något att uträtta, innan jag fortsätter min färd till
Munkeboda, till min nådige herre, biskopen!»
»På Stegeborg är mycket folk denna qväll», vidtog
Stig, som var fiskare till yrket och jemte sin dotter
bebodde den lilla stugan vid stranden; »Signe, dotter
min, var der med fisk på aftonen, och då hade konungen
nyss kommit med en stor skara herrar i sitt följe.»
»Konungen», upprepade Gert och såg Öfverraskad ut.
»Som jag säger . . . och kort före konungen kom
ett bud från herr Severin på Gotland, och folket
på slottet sade, att den tyske grefven och herr
Severins bud haft mycket att hviska med hvarandra,
och när konungen kom, blef det ett spring fram och
åter ... De höga herrarne hafva så mycket obytt med
hvarandra, som vi småfolk ej kunna begripa!»
De båda gamla suto länge och sprakade om qvällen vid
brasans sken, men flickorna, Signe och hon, som Gert
Bryningh fört med sig, gingo snart in i det lilla
angränsande rummet, hvarest den förra tillredde
lägerstad för sin obekanta gäst. Sedan detta var
gjordt, satte sig Signe bredvid sin gäst och fattade
hennes hand.
»Så sorgsen en mö har jag icke sett på mången god
dag»,
sade hon, »och icke kan jag begära, att j skolen
säga mig,
hvad som trycker edert sinne, men jag skall tala om
något för
eder, som kan skingra sorgen. Veten j, jungfru,
jag har sett
kungen i dag; han såg dock lika bekymrad ut,
som j, men
ståtlig var han att se på, och alla de granna
riddarne, som
följde honom. Bland dem red på en svart häst -
se jag såg
alltsammans, för jag stod alldeles vid slottsporten,
när de redo
in ... och kungen har med sig en mycket gammal man,
som
skall vara hans kansler, och det var han
som red på den
svarta hästen. Folket säger, att det är den gamle
kansleren,
som ställer till allt ondt här i riket och att han
för kungen i
ledband. Du heliga Guds moder, hvad jag tyckte
illa om den
karlen, som skall ge vår gode kung så mycket att
tänka på ...»
»Känner du namnet på honom, som du kallar kansler.»
»Jo . . . jag hörde det, han hette . . . hafven ej
så brådt,
stolts jungfru . . . han hette Lars Andersson,
så hette han!»
»Lars Andersson ... är du säker derpå?»
»Det är jag så mycket mera, som jag såg, hur hans
häst snaf-
vade, när han red genom porthvalfvet, och jag hörde
dem se-
dan tala nere i stegerhuset på slottet om, att det
icke skulle betyda något godt för herr Lars ...»
»J gören dock herr Lars mycket orätt, om j tanken
illa om honom . . . han vill intet annat än godt.»
»Nå se det tycker jag om, j börjen krya till, jungfru
. . . ja så, j kännen då herr Lars kansler, jag kan
väl se på eder, att j icke ären en af mina likar.»
»Så du talar, Signe, jag är en fattig borgarflicka
från Stockholm, och skulle gerna vilja byta med dig,
som icke tryckes af några sorger ...»
»Också tackar jag rätt innerligt Guds moder och alla
helgon derför! Men det gör mig ondt om eder, kan jag
icke på något sätt hjelpa eder ur den nöd, hvari j
hafven råkat? Sägen mig först edert namn! Jag heter
Signe Stigsdotter, som j redan hafven eder bekant.»
»Jag heter Christina Pedersdotter, och om jag icke
är död, så är det meningen, att jag skall vara det.»
»Du heliga Guds moder, hvad sägen j, jungfru Christina
. .. hvem kan önska eder död, så ung och vacker som
j ären? Hafven j då ingen ungersven, som kan våga en
dust för eder och ramma det onda troll, som håller
eder fången. Så är det ju alltid i visan, och då
skall det väl vara sant.»
Christina började bitterligen gråta vid dessa ord,
men så tyst, att det dröjde en god stund, innan den
hjertegoda Signe märkte det, och då endast derpå,
att hon såg, huru tårarne i månskenet runno utför
den snöhvita kinden. Då fattade Signe Christinas båda
händer och tryckte dem hårdt, under det hon hviskade:
»Gråt icke så, Christina, jag skall blifva din
riddare, och mäktigt skall trollet vara, om jag icke
skall gifva det sin bane.»
Christina tryckte den välmenande flickans hand
tillbaka och böjde sakta ned sitt hufvud. Ack, det
var så mörkt och ödsligt, hvart hon vände sin blick,
och det stormade så våldsamt der nere i hjertats
djup. Huru var det väl möjligt, att den stackars
fiskarflickan skulle kunna rädda henne? Sedan den
förfärliga söndagen, då hon ifrån sin lyckas solljusa
höjd, der himlen log så ren och blå och der hennes
lefnadsstig slingrade sig så leende fram mellan idel
rosor, med ens störtades ned liksom i en öken, der
hvarken sol eller stjernor lyste och der blott törnen
sargade -hennes fot, - sedan den söndagen hade hon
nästan gått i en ständig dvala, varit ett viljelöst
ting, som saktmodigt underkastade sig hvarje öde.
Den gamle Gert Bryningh hade fört henne till
sitt her-berge, der de stigit till häst och samma
eftermiddag ridit till Söder-Telje, hvarifrån de
båtledes fortsatt vägen hit till Stegeborg. Gert
hade med den strängaste noggranhet följt Christinas
alla rörelser, men då han öfvertygat sig om, huru
föga han hade skäl att frukta något försök af sin
fånge att undkomma, hade han så småningom invaggats
i säkerhet, och här nere i Östergötland, der hvarje
slott, hvarje herregård, snart sagdt hvarje stuga
var honom bekant, och der hans herres, biskopens,
makt var ej blott erkänd men vördad, der föll det
honom icke in, att någon tanke på flykt skulle kunna
uppstå hos den stackars "flickan.
Någon tanke på flykt skulle säkert icke hafva
uppstått hos Christina, icke derför att hon saknade
den själens spänstighet och styrka, som äfven midt
under olyckans hårdaste slag spinner nya trådar till
räddning, till strid och till seger, men derför att
hennes lott syntes så hopplös, derför att hon gaf sig
sjelf så helt och hållet förlorad, - någon tanke på
räddning från det öde, som väntade henne, kunde på
grund härutaf icke och skulle icke heller hos henne
hafva vaknat, om icke Gert just kommit att taga in
hos denne Stig Pedersson, och om icke denne Stig hade
haft en dotter, sådan som Signe. Så underligt korsas
menniskans planer, äfven de bäst beräknade. Oftast
är det en obetydlighet, en omständighet, som aldrig
kunnat tagas med i räkningen, som, om icke krossar,
åtminstone leder det hela in på en ny stråt, der
nya förhållanden så småningom uppstiga och till slut
förstöra allt. Och gå vi längre tillbaka, till sjelfva
härden för de mörka planer, hvilka under detta och
de följande åren smedos mot Sveriges i konung, och
för hvilkas utförande Gert sjelf icke var annat än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
