Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från. sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
andas, och hennes ögon ville liksom springa ut ur
sina hålor, när skepnaden på knappa tio stegs afstånd
stannade. Der han stod, belyste månen en del af hans
ansigte, och både Christina och Signe igenkände Gert
Bryninghs gamla fårade ansigte.
Christina var sig ej mera mäktig. Signe fattade henne
om lifvet, och lutande sin mun tätt intill hennes öra,
hviskade hon:
»Var dödstilla!»
Men Christina hörde intet, och Signe kände,
huru hon ryckte sig lös, under det hennes blick
tydligt tillhännagaf, att hon icke ämnade fly,
utan tvärtom störta fram mot sin förföljare.
Ännu var det dock icke visst, att denne kommit för
att förfölja dem. Han kunde vara ute i sina
egna ärenden. Men den minsta oförsigtiga rörelse
kunde deremot röja dem sjelfva och göra allt
om intet. Och hvilken makt kunde nu hålla Christina
tillbaka? Hon var, som om hon blifvit förbytt, j Denna
kraftfulla, herrliga gestalt, der hon stod framlutad,
far- j dig till språng, med alla muskler knutna,
alla fibrer spända j - var det samma sorgsna,
viljelösa flicka, som behöfde och tog j tröst af
Signe i hennes faders lilla stuga?
I det afgörande ögonblicket framtedde sig dock en
makt,som kom Christina att taga det uttagna steget
tillbaka. Den up^ j penbarade sig i en rörelse
af Gert, hvilken vände sig åt sidan. [ Den stig,
på hvilken han vandrat, krökte sig just der han be-
j fann sig, och det var denna omständighet,
som för en uppskrämd inbillning visat gubben
vandra stigen fram för att smyga sig på sin
förrymda franka. Han lemnade dock icke platsen,
utan stannade och svepte kappan väl om sig
samt drog ned hufvan öfver pannan.
Tydligen var här ett möte stämdt med den, hvars steg
Signe hört från det motsatta hållet, och som nu var
alldeles invid stället.
»Sankt Erik», hördes Gert halfhögt uttala, när den
andre kom fram bakom en lummig hasselbuske.
»Sankt Jörgen!» svarade den andre. »Riktigt träffadt
alltså. Hafven j varit här flera gånger?»
»Kom i qväll», svarade Gert, och jag prisar min lycka,
ty i dessa tider äro stunderna dyra!»
»J uttalen min hjertans mening», återtog den
sistkomne, och derför låtom oss snart komma till
saken. Jag hade menat, att vi skulle hafva följts
åt till slottet, men der är nu fullt hus, och
hvarje mur har ögon och öron, eller bör antagas
hafva det.» »Platsen här är allt hvad vi behöfva,
junker Moritz. Den ligger tillräckligt aflägsen för
att skydda oss för öfverraskning på en så sen timma.»
»Nå väl, som j viljen ... J kommen från Stockholm,
j hafven träffat biskopen?»
»Ja, och jag har fått de utförligaste
förhållningsreglor!» »Det låter höra sig . . .
Sägen då fort, hurudan sinnesstämningen är der
uppe bland bönderna, derpå hänger dock allt, och
när biskop Peder anser tiden vara inne.»
Den gamle redogjorde för allt. Sinnesstämningen bland
Dalkarlarne vore den allra bästa. De voro ytterst
missnöjda med konung Gustaf, väl icke alldeles på
samma grunder som prelaterna, utan hufvudsakligen med
anledning af den dyra tiden och de dryga gärderna,
men hufvudsaken var dock, att missnöje rådde bland
dem, och detta missnöje borde af en skicklig hand
lätt kunna bearbetas i önskad riktning. Detta värf
ville herr Peder biskop och herr Knut domprost åtaga
sig. Herr Peder afbidade blott konungens ankomst till
Stockholm, så ämnade han draga upp i Dalarne.
»Den saken är således», slutade Gert, »i bästa händer,
och Guds moder och alla rikets patroner gifve sin
nåd och välsignelse dertill, att det månde få en god
utgång!»
»Se så, gamle, inga prestfolor nu, det månden j
begripa, att går det, så går det med hugg och slag,
så att Guds moder månde blekna dervid och helgonen
gråta. Men eder egen herre, biskop Hans, hvar hafva
vi honom ? Herr Severin . såge gerna, att så mäktig
en herre vore att bygga på?»
»Nej, nej», afbröt Gert lifligt, »tanken icke derpå,
nej, nej . . . biskop Hans är väl missnöjd med kung
Gustaf, men han beder hvarje qväll för hans väl.»
»Äro vi der nu igen . . . Bönerna göra föga till
saken, jag vill sjelf tala med biskopen!»
»Tala med biskop Hans, ären j från edra sinnen,
junker Moritz? Min nådige herre, biskop Hans, vore i
stånd att genast utlemna eder till konungen, och då
blefve eder seglats kort i denna verlden. Men min
herre skall likväl, utan att han vet deraf, gagna
den gemensamma saken.»
»Det vore vid mitt svärd rätt lustigt, om den gamle
räfven ...»
»Tand för tunga, junker Moritz! . . . Jag befattar
mig icke vidare med detta ärende, om j icke besinnen
edra ord, när de röra biskop Hans!»
»Så-å . . . det är annars icke så illa ment! Nå väl,
det lyster mig att höra, huru den gamle bispen skall
dansa efter en annans pipa, utan att han vet deraf.»
»Kättarne måste bort», sade den gamle, utan att fästa
sig vidare vid junkerns sista yttrande, som i hans
mun mera liknade ett antaget bruk att uttrycka sig,
än någon afsigt att vilja förolämpa. »Kättarne måste
bort, och det arbetet är nu min herre, biskopen,
kärt och ett Gudi och helgonen behagligt arbete. Se,
nu äro bland kättarne konungens klokaste och käckaste
vänner, det må vi ej förneka. Herr Lars kansleren
är en örn och har skarpa klor . . . Mäster Olof i
Stockholm är örnens like. De se från sin höjd med sina
skarpa ögon längre, mycket längre, än de borde se,
och derför måste de bort ...»
»Herr Lars kansler finnes på slottet ... gif mig tid,
att jag får min snäcka hit under strand, och jag stjäl
herr Lars ur slottet, som påfven stjäl penningar
ur fattigmans pung. Men j klerker skolen alltid gå
krokvägar, det är lärdare, kantänka. Och sedan ...»
»Sedan viljen j göra det samma med mäster Olof
. . . ja, ja, slikt vågstycke voren j väl man till,
men säkert är, att j segladen i qvaf på den resan
och fingen hissa ert segel i galgen på Stockholms
torg. Nej, nej, junker Moritz, gammal är äldst, biskop
Peder vet väl, hur han vill skifta lotterna. Mäster
Olof, menar jag dessutom, att vi hafva i säcken
. . . och min nådige herre skall just knyta till.»
»Och konung Gustaf skall naturligtvis sätta tro till
bispen och följa hans råd och tacka till ... nå nå,
det är en sak för sig, som icke kommer mig vid,
men jag bör veta den ändå för herr Severins skull.»
Gert omtalade nu, hvad som tilldragit sig i Stockholm
under hans dervaro, huru man stormat kyrkor och
kloster, och huru det gick i hvars mans mun, att
mäster Olof var anstiftaren till denna styggelse.»
»Och nu skall biskop Hans af konungen fordra straff
på mäster Olof. Jag vill vara en sillnacke, om konung
Gustaf biter på den kroken.»
»Låten mig en gång tala till punkt, junker Moritz. Det
är blott en af de krokar, som äro lagda iför mäster
Olof. Och min herre, biskopen, skall tala mindre
om Olof än om sjelfva våldsbragden, och känner
jag konung Gustaf rätt, så skall han icke se genom
fingrarne med slikt ofog. Allmogen omkring Stockholm
är upptänd af afsky och vrede . . . det kan kosta
konung Gustaf mera, än han vill hålla på mäster Olof,
om han icke här tager i med hårdhanskarne, dem han
icke, hvad heller som är, just har långt borta. Se,
just i min nådige herres mun skall en framställning
af saken få sin rätta färg och göra sitt rätta intryck
på konungen.»
»Listige klerk, jag hade lust att ränna upp buken på
dig ... Ja, ja, blif ej förskräckt, det brådskar inte,
allt har sin tid. Nå, det var mäster Olof. Han skall
dö som upp-r,orsmakare. Men så hafva vi herr Lars,
kansleren, qvar, hvilka mullvadsvägar hafven j gräft
att nå honom.»
»J uttrycken eder något besynnerligt, junker Moritz,
men enhvar har sin smak. Konungen skall sjelf
hitta honom ...» »Det vill säga, der hafven j gjort en
krumelur, som icke fanden i helvetet kan begripa ...
Frukta Gud och gå landsvägen, det har annars varit
min sak, det.»
»Också min, också min, junker Moritz ... vi må blott
se till, att landsvägen bär till målet och icke ifrån,
se, det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
