Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från. sid. 192.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
ett underordnadt redskap, så framstår det ännu
tydligare, huru föga menniskan har i sin hand sjelfva
utvecklingen. Hon kan göra utsädet och hon kan
äfven heräkna sin vinst af den blifvande skörden,
men hon kan endast taga de vanliga förhållandena
till utgångspunkt. Det är en lärdom, som blifvit
gifven hvarje menniska, men likväl är hon aldrig
tillräckligt klarsynt att icke tro sig kunna beräkna
allt. Deruti ligger måhända hemligheten till så många
stolta byggnaders fall. Det är menniskans skötessynd,
kanske tydligast utpräglad hos dem, hvilkas gerningar
sky ljuset, att tro sig vara en Gud, att vilja leka
med dundrarens åskvigg, men just derigenom blir
menniskan säker, blir blind och träffas sjelf af den
ljungeld, som hon framlockat.
Huru Signe nu ställde sitt tal, så kommo snart nog
de båda flickorna till ett bestämdt beslut, och deras
samtal öfvergick s*edan till en öfverläggning om bästa
medlen för beslutets sättande i verket. Christina
var af ett raskt och beslutsamt skaplynne, och det
behöfdes blott, att hoppet tändes, för att återgifva
henne den spänstighet, som hon genom öfvermåttet
af sorg förlorat. Denna spänstighet förmådde den
okonstlade fiskarflickan med sin erfarenhet ur
folkvisorna och sagorna ingifva henne, helt enkelt
derför att hon hade förnummit och gömt i sitt hjerta
de enkla sångernas andemening. Och i sång, i musik
eller i bild, i hvilken form än en konstföreteelse
uppenbarar sig, så är det en ande, som gömmer sig deri
och vill blifva förstådd, fast flertalet af menniskor
fästa sig vid omklädnaden i stället för anden.
Medan Signe, som bäst höll på att fullborda sitt
verk och visa Christina, huru lätt alltsammans skulle
låta sig göra, öppnades dörren från stugan och Gert
Bryningh visade sig på dörrtröskeln. När han såg,
att de båda flickorna ännu suto uppe, stängde han
dörren efter sig, tog ett par steg in i rummet och
satte sig på bänken midt för sängen, på hvars kant
flickorna hade tagit plats. Han förblef länge tyst
och strök med handen öfver sin fårade panna. Men
sedan han på detta sätt vederbörligen förberedt sig,
började han, vänd till Christina:
»Du har skickat dig väl under resan, mitt barn, jag
har till min glädje tyckt mig finna, att du, såsom en
kyrkans brud anstår, med ett fromt sinne fogat dig i
hvad som icke kan undvikas. Vi äro nu snart vid målet,
ett par dagar blott, och jag lemnar dig i en bättre
vård än min! Mitt gamla hjerta fröjdar sig deråt, och
ännu mera, när den dagen skall komma, då min nådige
herre, biskop Hans, med egna händer skall viga dig
till nunna. Det blir en stor högtid, ty du medför
en rik hemgift. Alla helgon skola glädja sig och
Sankt Birgitta skall andligen trycka en kyss på din
panna. Jag minnes lifligt, när gamle herr Stens dotter
vigdes till nunna, hur högtidligt dervid tillgick,
och ännu präktigare var det, när konung Carls
dotter njöt samma ära, det har jag hört af de gamles
berättelser. Det skedde tio år, innan jag föddes till
verlden, och jag räknar nu mina femtionio.«
»Du heliga Guds moder, den som finge vara med om
allt det der!»» utropade Signe och knäppte andäktigt
tillsammans sina händer. »Men det är endast rike mans
barn, som kunna få den lyckan att komma i Sankt Britas
systraskapU
Gert såg på Signe, ty månen lyste in genom vindögat i
taket, oelTdet var helt ljust, der flickorna suto -
han såg på Signe, som om han nu först varseblifvit,
att hon fanns der inne, och han teg en stund. Men
sannolikt fann han flickans närvaro icke vara af
någon fara för sig och sina planer, eller gjorde
hennes utrop ett angenämt intryck på honom, såsom
tjenande att gifva färg åt hans skildring, nog af
han fortsatte, utan att göra något vidare afseende
på Signe.
»Det skall blifva en dag i Herrans glädje . . . och
du skall icke länge behöfva vänta derpå. Men nu
har jag en annan sak att säga dig ... Jag har ett
vigtigt ärende att uträtta på slottet i morgon hos
grefve Johan. Jag begifver mig dit i tid, och det kan
hända, att jag kommer att blifva borta ett stycke in
på förmiddagen. Under tiden lemnar j.ag dig här hos
Stig Pedersson och hans dotter. . . har du förstått
mig, barn?»
»Ja», svarade Christina.
»Ser du», tillade Gert, jag behöfver det knappt säga,
efter ditt sinne visat en så lycklig förändring,
men det skadar dock icke att upplysa dig om, att du
kan icke taga något steg utom denna stuga, utan att
stöta på den heliga kyrkans vänner. Kätteriet har,
Gud och alla helgon vare dess lofvade, icke vunnit
några framsteg i Linköpings stift ... Ja ja, jag vill
icke bedröfva dig, mitt barn, med onödiga förebråelser
. . . du har visat ett fromt och medgörligt sinnelag,
du skall ock bli belönad derför.»
Så gick den gamle Gert, och dörren stängdes efter
honom. De båda flickorna iakttogo nu en stund en
fullkomlig tystnad, och när de sedan började tala,
skedde det hviskande. Men mycket behöfde de icke
vidare säga hvarandra, Den gamles ord hade stadfästat
Christina i hennes beslut, och Signe var färdig
att våga allt för henne. Den sednare ställde sig,
när det varat en stund, vid stugudörren och lyssnade.
Djupa snarkningar hördes derinifrån.
Signe öppnade sakta dörren och lutade ut hufvudet.
Den gamle fiskaren och Gert Bryningh lågo i den
djupaste sömn. Signe nickade och ~ stängde åter
dörren.
»Nu är det tid», hviskade hon till Christina. »Far
sofver hårdt, och före midnatt skäll ljudet, om än
så starkt, undgå hans öra, men dröja vi till efter
midnatt, skall det svagaste ljud väcka honom. Hur det
kan vara med den gamle biskops-svennen, vet jag icke,
men det har jag hört far säga, att den heliga kyrkans
män, både högre och lägre, må godt och kunna sofva
till domedag.»
Hastigt framflyttade hon en bänk under vindögat,
fattade Christinas hand och hjelpte henne att stiga
upp på bänken.
»Gör nu, som jag har sagt, fatta säkert tag i
neder-kanten, så der ja, stig upp på min axel, så
... det går förträffligt.. . blif nu stilla, tills
jag kommer upp.»
Det dröjde ej länge, förrän Signe stod vid Christinas
sida på taket. Detta sluttade åt ena sidan långt
nedåt, och Signe gick förut och ledde Christina
efter sig vid handen. Allt gick lyckligt. Icke den
minsta rörelse hördes inifrån stugan. Och natten
var så stjernblank och stilla. Ej ett blad rördes på
träden, ej den minsta lilla våg krusades på viken,
som bredde sin silfverskifva från den ena sfranden
till den andra. Der på andra sidan låg slottet med
sin mörka massa, så tyst och högtidligt, fast kanske
äfven inom dess murar det hjerta fanns, som slog af
oro och sorg.
Som ett par elfvor försvunno de båda flyktingarne
mellan trädens stammar. Nere vid stranden låg en
båt. Signe sköt ut båten, och snart gled den öfver
viken och lade till på andra stranden. Här sprungo
flickorna upp.
»Nu gäller det att vara flink och lätt på foten,
här är icke så alldeles säkert på denna sidan
. . . följ mig, vi taga närmaste vägen till skogen,
jag känner bra stigarne här, och det är blott den
första biten som är farlig, sedan skola vi vandra som
i en lustvandring den långa omvägen. Men förr än om
ett par timmar är det icke vardt att nalkas slottet.»
Ljudlösare glider icke molnets skugga öfver ängen,
än de båda flickorna Öfver den öppna platsen från
båten och in i trädens skugga. Här fattade åter Signe
Christinas hand och förde henne fram mellan lundens
skuggor. Snart kommo de in på en upptrampad stig, men
de hade icke gått långt stycke på den, förrän Signe
hastigt hoppade åt sidan in bland trädens mörkaste
skugga. Här stannade hon och lyssnade. Christina hörde
intet, men Signe, skogens och vattnets fria barn,
hade sina yttre sinnen bättre uppöfvade och skarpare.
»Anade det mig icke», sade hon. »Här komma steg från
motsatta håll. Det tänkte jag genast, när jag såg
kungen rida in på slottet. Men var tröst, jungfru
Christina, oss skola de icke hinna ...»
»Men om det vore den gamle Gert ...» stammade
Christina, ett rof för den förfärligaste ängslan.
»I värsta fall, om icke vår snabbhet kan hjelpa oss,
så ... men tyst, der är han, der . . .!»
En mörk skepnad smög sig sakta fram mellan träden
och tycktes komma rakt på det ställe, der de båda
flickorna stodo. Christinas hjerta klappade så
våldsamt, att hon knappt kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
