Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De tvenne blommorna. Av Klippans son. - Tvenne skönheter från Nilen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De tvenne blommorna.
äg såg, en morgonstund, två rosor uppå ängen Och kände
deras doft sig sprida vidt omkring. På samma stängel
sutto de på blomstersängen, Och fridens englar stodo
vakt om dem i ring. Då smög en tår sig i mitt öga,
Och sorgsen såg jag mot det höga Och qvad, ack men’ska
hvarför blef ej du Så glad, så oskulldsfull som dessa
tu ?
Då såg jag deras kalkar re’n sig öppna göra Och i dess
inre morgondaggens droppar stå. Kristalleperlor lika,
de allt mer sig röra Mot fagra bräddar, vilja ur sin
boning gå; Men allt för tung blef denna börda Och utaf
den till marken förda, Så gladt de närmades hvaran,
de små, Att daggens perlor blef blott en, ej två.
De stodo nu ett stöd invid hvarandras sida
Och njöto under bördan frid och ljuflig ro;
Ty, som de blomstrat ha, tillsammans de ock lida;
Ja, Floras barn ock känna kärlek, hopp och tro.
Som elfvor små, stå i det gröna
De två bland ängens blomster sköna;
Dess hufvud luta emot jordens mull,
Men deras kärlek är af oskuld full.
Då kom en engel från de himmelska förbunden,
Som deras tårar tog uti sin hand
Och gjorde dem till perlor små och for på stunden,
Igen till oförgänglighetens land,
Och vid Allfaders fot han lade
Det sköna fynd, han funnit hade.
Som diamant så ren nu daggens tår
I evighetens sköt förklarad står.
Och saligt hänryckt lilla engeln såg mot jorden
På sina fosterbarn och utaf kärlek log,
När dessa reste sig, halft hviskande de orden:
»Tack lilla himlason, som bort vår börda tog!"
Och dagens sol ej mer kan böja
De tvenne rosor, som nu höja
Sig upp till lif af morgondaggens kyss,
Gemensam börda som dem tryckte nyss.
Ack menskor delen så, som dessa, edra öden, Och
lifvets börda blifver mycket mindre tung’) Ej
blott på glädjens stig och under lyckans flöden,
Nej ock på sorgebanans törnbeströdda ljung; Och när
ur ändlighetens sköte J gån oändlighet till möte,
Allfader sjelf skall eder kärlek så Belöna, som han
lönte dessa två!
»Klippans son.»
Tvenne skönheter från Nilen.
’land de många rariteter, som den rikligen försedda
zoologiska trädgården i Amsterdam har att uppvisa,
finnas äfven tvenne unga flodhästar. Man har der
åt dem inrättat en komfortabel bostad, hvarest de
föga sakna sitt fädernesland. Natten tillbringa
de i ett massivt bygdt, bastant stall, der de,
i likhet med sina förfäder på Hjobs tider, »äta hö
som oxar». På morgonen spatsera de genom den vida
dörren ut i den rymliga och djupa vattenbassinen och
qvarblifva här största delen af dagen, för det mesta
till och med fullkomligt under vattnet. Der stallet
icke begränsar bassinen, är denna, till skydd för
åskådarne, till största delen omgifven med jernpelare
och glasväggar. Stiger den besökande intill .gallret,
så varseblifver han vanligen till en början ingenting
annat än den lugna, jemna vattenytan. Begge djuren
hafva - vare sig af medfödd blygsamhet eller af kärlek
till filosofiskt begrundande - dragit sig tillbaka
till bottnen af vattengölcn. Men plötsligen uppdyker
ur det hemlighetsfulla djupet ett så oformligt
hufvud, att dess like ej igen-finnes i hela naturen,
utom hos andra flodhästar. Ur näsborrar och mun
utstötes luften under våldsamt frustande, liksom
förefunnes här urbilden för ett lokomotiv. Derpå
insuger odjuret en laddning frisk luft, försvinner
lika plötsligt under de sammanslående vågorna,
och den förra stillheten inträder å nyo. Väktaren
underrättar oss, att detta var honan af paret! Yi äro
honom särdeles förbundna för denna vink, ty utan hans
antydning hade vi visst icke räknat denna varelse till
det »sköna» slägtet. Yi vänta en stund under spänd
uppmärksamhet; då synes hufvudet af det andra djuret,
utmärkt genom betydligare storlek och mörkare färg än
det förra. Man har vänjt det samma att lyssna till
namnet Hermann. Den otymplige kavaljeren upprepar
precist samma manövrer, som hans sköna dessförinnan
utförde, och efter kort besök hos den öfre verlden
försvinner han lika hastigt, som han dök upp. Nu kunna
flera minuter förgå, innan det dunkla vattnets lugn
afbrytes. Den oinvigde kan gå flera hvarf omkring
bas-
sinen, utan att ana det ringaste lif i den
samma. Desto mer blifver han Öfverraskad, då paret
tillsammans plötsligen blifver synligt, såsom på
kommando, pustar och fnyser, derpå slukar luft och
- vips - är på en gång åter försvunnet. På detta
fredliga, enformiga sätt tillbringar paret hela långa
dagen, om icke väktaren genom inkastande af föda i
stallet förmår djuren att stiga upp och härigenom
förskaffar den skådelystna publiken tillfälle att
fullkomligt betrakta dem.
En ändamålet motsvarande, bred och stark trappa,
försedd med grofva tvärlister, underlättar
uppstigandet för de
j plumpa vidundren. Först visar sig åter det nästan
fyrkantiga hufvudet; härpå följer en tjock uppsvälld,
valkig hals, dernäst en bål, som liknar en ofantlig
lefvande vält och uppbäres af fyra oproportionerligt
korta och grofva ben. Nu är hela djuret synligt,
arbetar sig med möda uppför trappan och vacklar
ovigt in i stallet. Här börjar det genast med häftigt
smackande sin måltid.
Ofta får man härvid tillfälle att åse en extra
föreställning, i det att djuret gifver ifrån sig
sin träck på flodhästar-nes manér. Detta fängslade
redan många åskådares uppmärksamhet, då den första
flodhästen kommit till London, och man kunde läsa
i berättelser derom, att djuret medelst en särskilt
muskelapparat utkastade sin smuts rundt omkring; också
saknades icke heller teleologiska förklaringsförsök
härför. Den sednare omständigheten är fullkomligt
riktig, men muskelapparaten är diktad, ty hela den
visserligen högst besynnerliga företeelsen åstadkommes
blott derigenom, att den lilla", men tydligen ganska
kraftfulla svansen dervid med stor häftighet svänger
fram och tillbaka. I Amsterdam-flodhästarnes stall
tager experimentet sig rätt komiskt ut; deremot kan
det blifva ganska fatalt, i fall djuret till äfventyrs
utför det samma i bassinen, då denna är omgifven af
en större mängd åskådare.
| Det höjer då, utan att för öfrigt vara synligt,
bakdelen ur
i vattnet, och ve dem, som händelsevis ovarnade
befinna sig i
l skottlinien!
20*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
