Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvenne skönheter från Nilen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Våra flodhästar voro vid pass tre och en half
fot höga, då de år 1859 anlände till Amsterdam;
de hade således uppnått ungefärligen något mer än
hälften af sin fulla utveckling. Sedan dess hafva
de betydligt tilltagit i storlek, men äro ännu
icke fullväxta. Detta finner man också tydligen af
tänderna, hvilka visserligen äga en ganska respektabel
storlek och styrka, fastän de icke på långt när äro
fullkomligt utvecklade. Det uppspärrade gapet af till
och med ett sådant ännu icke full-växt djur erbjuder
en företeelse, som icke kan skildras med
ord, och till och med en bild, sådan den härvid
framställda, ehuru fullkomligt trogen, kan icke
meddela samma intryck, som åsynen af djuren i
verkligheten. Det är på samma gång storartadt och
hemskt. Man tycker sig se ett jättelikt vidunder
från tidigare verldsperioder, och man har svårt att
vänja sig vid den tanken, att dessa varelser äro
berättigade att existera i nutiden. Man kan ganska
ofta få se djuren, ty i motsats till sina kolleger
i London och Paris äro de så tama,
att de gerna emottaga föda af publiken. Dyka de
så lodrätt upp ur djupet, i det de redan under
vattnet öppna munnen, då blifver så mycket vatten
qvar i det uppspärrade gapet, att det skulle vara
nog för att bada ett ett-årigt barn deri. En man
skulle utan svårighet kunna sätta sig deri och taga
sig ett sittbad; hörntänderna skulle dervid blifva
förträffliga stöd att fasthålla sig uti.
Med sin väktare äro flodhästarne ganska förtrogna.
Det var honom en lätt sak att förmå djuren att
uppspärra gapen,
då tecknaren af bilden önskade se dem i denna
ställning. De väntade i stillhet och som helt
förträffliga modeller, tills deras vän lät ett
brödstycke falla i den glupska munnen. Ännu bättre
gick det, då väktaren, sedan brödförrådet tagit
slut, medelst ett stort trästycke kittlade den
liflige Hermann på öfverläppen. Denne uppspärrade
då i öfvermått af förtjusning sitt gap, om möjligt,
ännu mer än förut.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
