Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts, från sid. 224.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
om jag upplystes i deras herberge, och jag vet,
att Gert ämnade sig öfver Söderköping hit tillbaka.»
»J hafven då träffat honom före hans afresa från
Stockholm ?»
»Ja, eders nåde, och biskop Peder var ock med
. . . eder sven hade äfven vigtiga helsningar från
honom till eder?»
»Kännen j dessa helsningar?»
»Biskop Peder liksom herr Knut domprost hafva inga
hemligheter för mig; . . . icke heller är jag den,
som öfver-gifver dem i deras nöd, sedan jag njutit
godt af dem i deras makts dagar!»
Detta yttrande gjorde mer än allt annat intryck
på biskopen, och skärpan var vida mindre i den
blick, som nu föll på priorn. Biskopen kände icke
personligen den man, som stod inför honom, och till
följd af de rådande förhållandena synnerligast under
befrielsekriget hade ej Kobert kommit nedåt Linköpings
stift, der Sankt Olofs kloster i Skeninge var ordens
förnämsta. Såsom general vikarie eller provincialprior
beklädde dock Robert under vanliga förhållanden en
plats, som skänkte både inflytande och anseende. Han
stod nämligen som sådan i spetsen för sin orden inom
den nordiska provinsen, hvilken kallades »provinsen
Danmark».
Priorn redogjorde för de helsningar, som Gert skulle
hafva fört med sig, och omtalade sammanträdet
i gråmunkeklostret samt testamentet och den rika
hemgift, som Christina Peders-dotter skulle medföra
till Wadstena kloster, om man lyckades förekomma det
oerhörda vågstycke, som kättaren mäster Olof hade
i sinnet, att gifta sig med denna jungfru. Denna
underrättelse bragte biskop Hans till en början
alldeles ur fattningen. Han visste ej, om han skulle
taga den för en frukt af en allt för långt drifven
räddhåga för kyrkans bästa, eller om det icke rent
af var dikt. Hans stora ögon stirrade spörjande på
priorn, och det dröjde länge, innan han kunde få fram
ett ord.
»Gifta sig?» utropade han slutligen, och reste sig
upp ur stolen i hela sin längd samt började häftfgt
vandra fram och åter i rummet. »Gifta sig, sägen j
... ären j fullt viss på eder sak, prior Robert?»
Så viss, som jag är på vår herres och frälsares
lidande och död för menniskornas synder, och vördig
fader, biskop Peder, liksom ock herr Knut domprost och
jag ovärdige vilja uppbjuda alla våra krafter, för att
förekomma slikt brott mot allt hvad heligt är ... Men,
men tiden är ond, och Gud bättre, det ser ut, som om
det onda skulle hafva sitt bästa skydd hos honom,
som borde vara dess ifrigaste vedersakare. Mycket
har herr Peder sörjt öfver den saken, såsom han väl
ock skrifvit till eders nåde om ... Han är redo att
offra lif och blod för den heliga kyrkan!
Biskop Hans stannade i sin gång midt för priorn
och såg honom skarpt i ögat. Priorn syftade dock
så tydligt på biskop Peders och Knut domprosts
förhållande till konungen, att biskopen fullkomligt
förstod honom.
»Sen dock till, prior, och bedjen min broder biskop
Peder och herr Knut domprost se sig visliga före
. . . det kunde hända, att vår heliga kyrka af deras
framfärd finge mer skada än gagn.»
»Yisligen föresedt, är half seger, eders nåde»,
återtog priorn, »och jag menar, att så här blifvit
gjordt, för så vidt som jäg kan förstå det ärendet.»
»Edra ord äro insvepta i mörker, prior ... jag vill
blott spörja eder till om ett, tåla edra planer vid
dagsljuset?»
»Hvilket träd har icke sin rot i jorden, eders nåde?»
sporde priorn tillbaka, »och ju starkare dess stam
sedan blifver, desto djupare har det tysta och osedda
arbetet varit. Så hoppas jag ock till Gud och alla
riksens patroner, att det verk, hvarpå nu arbetas
i tysthet, en gång skall framträda som ett kraftigt
träd, hvars grenar skola öfverskygga Sveriges rike,
och under hvars hvalf den heliga kyrkan skall stå i
helgd.»
»Starka trådar månde den väf hafva, som j der
tillsammans med herr Peder hafven gjort ränningen
till. Ett är dock visst, prior, och läggen det ordet
af biskop Hans på sinnet,
hvarken j eller någon annan skall kunna rycka upp
med rötterna det träd, som redan finnes och som bär
Gustaf Erikssons namn!»
»Icke heller en Sture?»
»En Sture?» sporde biskopen, och det blixtrade till
i hans öga.
»Den äldste är ett barn blott, det är sant, men det
är namnet vi behöfva . . . Den man finnes, som under
Nils Stures namn kan kämpa, och kämpa med hopp om
seger ...»
.»Och den mannen är . . . ?»
»Severin Norby!»
Med omisskännelig ovilja vände biskopen, när han hörde
detta namn, den förvånade priorn ryggen, och han gick
häftigt upprörd fram och åter genom rummet. Det dröjde
en god stund, innan han blef så mycket herre öfver
sig, att han med lugn kunde tilltala den djerfve
ränksmidaren, men nu låg det en skärpa i rösten,
som kunde komma blodet att stelna i ådrorna på den,
som var mindre hård än dominikanernas generalvikarie.
»Namnen aldrig mer om denna sak ett ord till biskop
Hans», sade han, i det han åter stannade framför
priorn, »och skulle någon skrifvelse i detta ärende
komma i mina händer, så öfverlemnar jag den till
konungen. Min hand kan icke vända sig mot den, som
befriat Sveriges rike från den omilde Christian. Och
det är min allvarliga begäran till eder och till alla,
hvem det vara må, att j afstån från så vidtutseende
och omstörtande planer. Sveriges rike är ett, kyrkan
är ett annat!» Biskopen afbröt sig, och hans blick
blef klar och varm, då han tillade: »men k)Tkan
behöfver icke anlita medel, som icke kunna tåla vid
Guds klara dag. Konung Gustaf har förgripit sig mot
kyrkan, det är sant, han har tagit med full hand af
hennes gods och håfvor . . . det är dock ett ondt, som
är tidens och icke hans, och tron mig säkert, prior
. . . konungens hjerta är i Guds hand, som väl förmår
af en Saul göra en Paulus, och dertill behöfs blott,
att de onde rådgif-varne från konungen aflägsnas ...»
»Så äro vi dock ense derutinnan, biskop Hans
. . . konungens kansler är bådas vår fiende!»
»Den saken bestrider jag icke . . . men dermed lärer
ock gemenskapen vara slut, ty förr skall min hand
förtorka, än jag skulle sträcka den ut mot någon
konungens man, utan att det kan ske i konungens åsyn
. . . och dermed hafva vi talat till punkt i detta
ärendet. Men fången», tillade han, »som j hafven
fört till mitt slott, vill jag höra , . . kan någon
upplysning af honom vinnas, för att förekomma det
skamliga brott mot kyrkan, som j förmälen vara på
färde, så vill jag nog vara funnen på min plats i
det heliga försvaret af kyrkans lag!»
Biskopen tillkallade en sven, som han skickade ned
till slottsfogden att uppföra fången i stora salen,
dit han sjelf begaf sig åtföljd af priorn. En kort
stund derefter infördes fången. Det var en helt
ung man af ett tilltalande yttre. Hans händer voro
bakbundna, men hans uppsyn var frimodig.
»Hvems sven ären j, unge man?» sporde biskopen.
»Jag är skrifvare hos herr Lars Andersson, konungens
kansler!» ljöd det otvungna svaret.
»J hafven fört min sven fängslad norrut?» sporde åter
biskopen.
»Det vet jag icke, eders nåde! Men det vet jag, att
jag har utfört min herres befallning, och jag har
svårt att tro, det han har kunnat ålägga mig något,
för hvilket jag skall stå till rätta inför någon
annan domare än honom och min herre konungen!»
»Och hvad hade då den mannen förbrutit, som j förden
med eder fången . . .?»
»Jag känner det icke!»
»Hvar föll han i edra händer och huru?»
»De frågorna, eders nåde, vill jag icke besvara,
annat än i min herres, kanslerens, närvaro.»
»J hören den nya tiden tala ur den fräcke ynglingens
mun, biskop Hans», inföll priorn med ett vidrigt
leende, »jag menar, att j hafven medel i händerna att
tvinga honom till bekännelse. Jag tager på min ed,
att den fångne svennen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
