Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts, från sid. 224.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
till stora salen, der en af biskopens närmare
uppvaktning af-löste dörrsvennen och förde munken
genom några innanför hvarandra liggande rum till det,
der biskopen befann sig. Allt gick så tyst och afmätt
till väga, och svennerna och hofmännen i de yttre
rummen iakttogo en sådan hållning och ett sådant
skick, att man märkte väl, det man inträdde i en högt
uppsatt och mäktig mans boning.
En yngling stod framför biskopen med en blomma i
handen, när munken inträdde. Biskopen klappade honom
vänligt på axeln, i det han sade:
»J lärer väl dock blifva en god kryddgårdsmästare
med tiden, min käre Jakob Thuresson!»
Ynglingen lemnade strax derpå med ett leende af
tillfredsställelse rummet, och biskopen vred sig
om i den stora, stoppade med rödt flöjel klädda
karmstolen.
Det var en gammal man, och der han satt hopsjunken i
den stora stolen, syntes han vara sina dagars ända
nära. Så sjuklig var ansigtsfärgen och så bräcklig
tycktes kroppshyddan vara. Men när man såg de stora,
talande ögonen under sina väldiga ögonbryn, och blef
föremål för deras lugna, men granskande blickar,
märkte man väl, att det icke var en sjukling, man
hade framför sig. Ett visst drag i det gamla anletet
påminte om erkebiskop Johans. Man kunde nämligen
äfven i detta, synnerligen i vissa ögonblick,
märka en viss sorgbundenhet, men då denna hos
erkebiskopen slog öfver i ett vemod, som knappast
vann någon skärpa af det högdragna i hans väsende,
så bröt sig denna hos biskop Hans i allvar och
stundom i förbittring. I allmänhet låg ett uttryck af
manlighet och kraftfullhet utbredt öfver hans anlete,
och det sorgbundna låg mera i den sjukliga hyn än i
ansigtsdragen.
Biskop Hans Brask var till sitt yttre liksom till
sitt inre en värdig representant för den tid, som
med honom skulle sjunka i grafven. Der fanns icke
i hans väsende något hvarken af denna lismande
ödmjukhet eller denna anspråksfulla fåfänga, som
man gerna vill tänka sig hos den gamla kyrkans män
gent emot den nya tiden. Hela hans personlighet
talade om medveten kraft och makt och höghet, men
icke så som om hans person haft något dermed att
skaffa, utan det var något, som var hans embetes
oförgripliga och oförytterliga rättighet. Han var
smord och vigd till sitt embete, liksom konungen till
sitt. Den allmänna föreställningen om denne biskop
såsom en slugt beräknande man, den der gerna gick
och sysslade med sina planer i mörkret, håller icke
streck, om man fördomsfritt bedömer honom efter de
bref, som man har i behåll af honom. Det som dervid
hufvudsakligen bidragit att utprägla prelatens bild i
folkmedvetandet torde vara den allmänna berättelsen
om sedeln, som han stack under sitt sigill, när
riksens ständer dömde erkebiskop Gustaf Trolle sitt
embete förlustig, hvilken sedel han sedan inför konung
Christian skall hafva framdragit och derigenom räddat
sitt lif. Men berättelsen om denna sedel kan icke
fullkomligt bevisas. Man vet blott det, att biskop
Hans inlemnat en skriftlig protest mot det nämda
beslutet, liksom lian ock i sina bref till den då
varande riksföreståndaren varnade för hvad som blifvit
gjordt mot kyrkans främste man, och tillstyrkte att
med det första söka påfvens bekräftelse.
Men såsom den ende, hvilken stod qvar och kämpade
för det gamla, samlade han all ovilja öfver sig,
och derigenom har hans bild blifvit förvrängd,
och de beskyllningar, som gjordes de papistiske,
vältrades till största delen på honom.
Utan att afbida någon fråga af biskopen, började
svartbrodern :
w Jag är Robert, dominikanernas prior i Westerås,
och ordens generalvikarie! Jag var med i hans nåde
erkebiskop Johans följe . . .»
»Jag vet, jag vet» afbröt biskopen »min broder,
archie-lectus*) nämde något om, att j masten för
vigtiga ärendens skull stanna i Norrköping?»
»Och för detta ärendes skull står jag nu inför eders
nåde, bedjande att inför eder få förhöra den fånge,
som jag
med hans nådes erkebiskopens svenner lyckades göra på
vägen mellan Norrköping och Krokek. I de svåra tider,
som nu äro, må man se till, att man icke handlar i
fåvitsko, och j, biskop Hans, ären dock den heliga
kyrkans förste man i Sveriges land, eftersom biskop
Ingemar i Wexiö, Gud bättre, är svag och sjuk och
de öfriga stiftens förmän ännu icke blifvit till
sina höga embeten vigde. Fästen eder icke vid den
omständigheten, att jag beder blott och bart om ett
förhör . . . jag skulle uppträda som anklagare, om
jag icke fruktade för att möjligen draga ytterligare
ondt tal öfver vår heliga kyrka, om det skulle visa
sig, att min åtgärd, som alltid förestafvats af det
renaste nit, likväl skulle hafva fört mig för långt.
Biskopens ögonbryn sammandrogos vid priorns tal, och
han eftersinnade länge med sig sjelf den framställda
saken, innan han yttrade sig.
»Ärendet kunde vara sådant, prior Robert», sade
han slutligen, »att det kunde vara bättre, att
icke befatta sig dermed. Är något sådant begånget,
att kyrkan eller kyrkans män blifvit förorättade,
då böra vi icke tveka ...»
»Så vidt jag kan veta, rörer det en af edra egna män,
biskop Hans!»
»Men j veten det icke med visshet!»
»Jag vet det, men frågan är att kunna bevisa det,
och detta, menade jag, skulle kunna ske genom att
förhöra den fångne?»
»Kännen j, hvem mannen är?»
»Jag menar, att det är en af herr Lars kanslers
skrifvare ...»
»Herr Lars kanslers skrifvare!» utropade biskopen
och reste sig till hälften ur stolen, men satte sig
åter och försjönk i eftersinnande. »Herr Lars kansler
. . . jag menar, det vore bäst, att icke hafva något
med den mannen att skaffa!’»
»Men om det vore mäster Lars, som förgripit sig på
eder sven . ..!»
»Min sven?»
»Ja, eders nåde. . . hafva ej mina ögon tagit allt
för mycket fel, och det gjorde de icke, ty jag känner
för väl eder stallmästare Gert Bryningh, så var det
han, som denna natt fördes fången norrut, och en af
hans fångknektar är det nu, som jag fört fången till
Munkeboda slott. Hans nåde erkebiskopen stannade ett
par timmar i Norrköping, och derunder var det, som
jag i skymningen fick se på en bakgård tvenne ryttare,
hvilka just voro i begrepp att rida ut. Jag ropade dem
an, men fick intet svar. Vid det svaga ljuset från
en torrvedssticka, hvarmed en gårdssven lyste vägen
till porten, såg jag tydligt huru en var inhöljd i
ett kläde, som var knutet om hans hufvud. Jag ropade
dervid Gert Bryninghs namn, ty jag kände igen honom
på hans kläder, och vid mitt rop såg jag, huru den
fängslade sökte kasta sig af hästryggen. Men den ene
ryttaren fattade kraftigt om hans lif, och den andra
gaf hästen ett slag på landen.. Jag följde dem så
långt jag kunde och gjorde mig förvissad om, hvilken
väg de togo, hvarpå jag skyndade till höfvidsmannen
för hans nådes erkebiskopens svenner, och han lät
genast ett par af dem sitta upp och sätta efter de
trenne ryttarne. De återkommo fram mot morgonen och
hade då Skrifvaren med sig till Norrköping . . . Der
hafver jag gifvit eders nåde redogörelse för hvad
som i saken skett, och här är dock fråga blott och
bart om ett förhör. Det beror ju på omständigheterna,
huruvida saken sedan må falla eller vidare beifras.»
»Sporden j då icke mannen till, när j först finge
honom att se?» frågade biskopen.
»Jag gjorde det, men mig svarade han icke!»
Några ögonblick förflöto, hvarunder biskopen förblef
tyst, men lät ett par gånger sin forskande blick
falla på priorn. Dennes mörka ansigte utvisade ganska
tydligt, både att han fann sig hafva missräknat sig
och att detta härmade honom.
»Att det var eder trogne sven, Gert Bryningh, det blir
allt klarare för mig», återtog han, »då jag närmare
tager i betraktande, hvilken väg de tre ryttarne
kommo, hvar-
*) Den vanliga benämningen under den katolska tiden
på en erkebiskop, som blott var vald, men ännu
icke invigd, liksom en ännu icke vigd biskop
kallades: eiectus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
