Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts, från sid. 224.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––255
kunglige gäst, i samma stund denne satte foten inom
hans tröskel.
Emellertid spredo sig herrarne rundt omkring i salen,
och priorn skred långsamt mot dörren. Biskopen
bjöd konungen med en artig bugning träda öfver
tröskeln in i ett angränsande rum, hvilket denne ock
gjorde. Endast Johan Thuresson följde med konungen
hit in.
Rummet var stort och väggarna voro till en stor del
beklädda med bokhyllor, hvarpå ej blott böcker, men
äfven andra märkeliga saker lågo, såsom malmstuffer
och besynnerliga redskap af flera slag. Tvenne små
fönster upplyste rummet, men de tjocka murarne förtogo
verkan af det knappt inströmmande ljuset. Konungen
tog plats vid det ena af fönstren på den väggfasta
bänken, hvilken liksom hela bröstpanelen var rikt
utskuren och försedd med fristående vridna pelare,
allt vittnande om att innehafvaren af detta slott
var en man af smak och hög bildning.
* De många olika föremålen i detta rum voro
synnerligen väl egnade att hos konungen skingra
de mörka tankar, hvilka uppstigit vid mötet med
priorn. Strax invid konungen på en liten bordskifva,
hvilken sprang ut från väggen nedanför fönstret,
stod bland annat ett litet silfverfat, hvarpå befann
sig en sönderkrossad hvitgul massa af ett kornigt
glänsande utseende. Konungens blick föll derpå,
och biskopen tycktes med liflig tillfredsställelse
omfatta tillfället, att föra konungens tankar in i
en ny riktning.
»J kunnen icke gissa, nådige herre, hvad detta är»,
sade han och pekade leende på det lilla silfverfatet,
som konungen fattade och närmare undersökte. Då
konungen förblef tyst, tillade biskopen, i det han
tog några korn mellan sina fingerspetsar och förde
dem till munnen. »J kunnen väl smaka derpå!»
»Salt!» utropade konungen, följande biskopens
exempel.
»Det är svensk vara, eders nåde», återtog biskopen,
»och jag menar, att j icke hafven något deremot att
anmärka. Vi böra, tänker jag, i de saker, som vi bäst
behöfva, göra oss mest oberoende, och hafva vi salt i
Sverige, så kunna vi länge nog vara dessa hansestäder
förutan l»
Konungens blick ljusnade. Det var ej första gången,
som biskop Hans genom sin oafbrutna verksamhet för
fosterlandets gagn kommit Gustaf Wasas hjerta att
klappa af beundran.
»Saken är värd en hjertlig lyckönskan, biskop!»
genmälte konungen. »Det är vid vesterhafvet j viljen
anlägga dessa saltpannor.»
»Det är min tanke, eders nåde . . . vid vesterhafvet,
men det är ock annat, som i sammanhang med detta
ärende är af stor vigt för vårt land, om vi grundligt
skola blifva de hanseatiska blodsugarne qvitt.»
»Och hvad . . . ?»
»Lödöse måste befästas . . . det är vår enda
handelsstad på vestra kusten, och enligt min tanke
borde den till och med flyttas längre söderut,
än som herr Sten i tiden, Gud hans själ nåde, lät
flytta den. Grundas elfven upp, så komma ej skeppen
upp till staden, och der måste dock Holländarne få
sin hamn . . . Men befästas måste staden, eftersom,
Gud bättre, det ser mörkt ut, huruvida Halland och
Wiken*) skola någonsin blifva svenska. Hvad heller
som blir, böra vi dock aldrig glömma den nöd, som nu
i många år tryckt vårt land genom den stora gälden
till Lybeck, och hvad den kostat oss och ännu skall
kosta oss bör fästa hos oss den lärdomen, att vi för
framtiden förebygga slik träldom.»
»Och j biskop kunnen uppgifva ett medel att vinna
detta mål?» sporde konungen lifligt.
»Så har jag tänkt mig saken, eders nåde, att
Sveriges framtid beror i detta afseende på, om vi
skola förmå göra handeln fri först och sedan skapa
en svensk handel . . . men dertill fordras lätta och
beqväma handelsvägar, och blifver Lödöse befästadt,
då skall vårt fulla råd vara, att upp skall skäras
mellan Wenern och Wettern för forlön och köpmans gods
skuld. Sedan blifver Sverige väl vid makt näst Guds
hjelp,
*) Bohuslän.
så att Öresund och de vendiske städer icke vidare
kunna göra oss lifvet trångt.»
»Men hvad är detta, vördige fader!» utropade Johan
Thuresson och drog fram från en af hyllorna ett knippe
ståltråd. »Man vore färdig att tro, det man befunne
sig hos en af dessa krämare, om hvilka j nyss hafven
talat.»
»Det är ock en sak, som för vårt land är af större
vigt? än hvad j kunnen tro, herr Johan», genmälte
biskopen och fortsatte, vänd till konungen, »se
sådan jerntråd måste vi lära oss att draga här
hemma. Vi hafva godt jern, det yppersta i verlden,
säga köpmännen derute, när de sälja varan till andra
än oss svenskar, men likväl taga vi en mängd af varor
utomlands från och kunna icke ens bereda jernmalmen
till brukbart jern. Jag har skrifvit till kaniken
Peter Bengtsson, det var en af de första dagarne i
denna månad, att han skall derute i de södra länderna
skaffa sig reda på sättet, huru denna jerntråd drages,
äfvensom ett och annat, som i öfrigt kan vara af
nytta för oss att lära. Godt vore, nådige herre,
om en gång skickliga män kunde inkomma utifrån,
som toge vår jerntillverkning om hand, ty såsom det
nu är, kan det komma på ett ut, hvem som äger kon,
när en annan får mjölken.»
Konungen var idel öra, och hans ögon strålade af
till-j fredsställelse, ju mera han hörde den gamle
mannen utveckla sina åsigter om allt, hvad han ansåg
lända till rikets upphjel-! pande ur det förtryck,
hvari det hittills i alla afseenden legat | bundet.
På detta område möttes konungen och biskop Hans
! som vänner. Här förstodo de hvarandra fullt
och räckte hvar-j andra handen, och säkert slog
månget frö af dem, som bisko-| pen här utsådde,
rot i konungens sinne, så att vi i de frukter,
som hans tid sedermera bar, kunna tänka oss tillbaka
till den siste medeltidsbiskopen.
j Från dessa ämnen kom samtalet snart
öfver på andra.
j Hansestäderna och deras falskhet, senast uppenbarad
på mötet | i Malmö, ledde helt naturligt konungens
tankar in på de po-| litiska forhållandena till
konung Fredrik i Danmark, till den flyktade
konung Christian och till Severin Norby på
Gotland. Han höll sig ännu liksom på ett fridlyst
område, vid hvars ena gräns biskopen och konungen
voro af en tanke, men vid hvars andra de stodo och
måste stå emot hvarandra som fiender. Denna sednare
var frågan, hvar penningar skulle tagas så väl till
att betäcka kostnaderna för Gotlandståget, som till
gäldande af skulden till Lybeck. Och en gång inne
på detta ämne kommo de snart att beröra hvarandras
ömtåligaste sidor. Gotlandståget hade kostat särskilt
biskop Hans och Linköpings stift ofantligt, och
konungen hade i sina bref låtit månget skarpt
ord undfalla sig. Samtidigt dermed var det,
som konungens kansler hade vågat till Wadstena
kloster ej ! blott framkasta, men äfven försöka
leda i bevis sådana satser, som denna: »när vi tala
om kyrkans penningar, hvad mena j vi annat än
folkets penningar?» På alla vägar ryckte den nya
tiden fram. Det var ej blott bland lekmännen
från predik-stolarne i Stockholm eller genom tryckta
skrifter och muntliga | berättelser från de större
köpstäderna, Söderköping och Kal-inar, utan in
i de tillslutna klostren, bland domkapitlens pre-|
låter spredo sig omärkligt, men säkert de nya
åsigterna om ! lära och lefverne.
Men ju trängre farorna slöto sin ring kring den
allena
saliggörande kyrkan, ju mindre utrymmet blef för
den gamle
j biskopen, desto ömtåligare och misstänksammare blef
han, och
derför var det nätt och jemt, när hans och konungens
samtal
nu allt närmare nalkades denna punkt, att icke
biskopen för-
; glömt sig, tänkt bort ifrån kronan på sin gästs
hufvud och
! sett ned till honom såsom till ynglingen, hvilken
han en gång
såg i Sten Stures hof. Lyckligtvis gick Gustaf
oaktadt det
| heta blodet, som rann i hans ådror, liksom hos
alla af den
! slägten, med mycken försigtighet till väga, och i
allt, som rörde
| läran ställde han sig liksom utom de båda stridande
åsigterna
och lät dem kämpa mot hvarandra inom lagliga gränsor.
Vid
l dessa strider behöll dock alltid, såsom naturligt
var, den nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
