Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts, från sid. 224.) - Charad. - Rebus. - Uttydning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lärans stridsmän segern, och detta uppretade deras
motståndare ännu mera. Men Gustaf tog under sitt
skydd de förföljda och ville icke erkänna något
kätteri, förr än det bevisades som sådant ur den
heliga skrift.
Sålunda flöt samtalet temmeligen lugnt fram förbi de
farliga bränningarne, tills biskop Hans steg upp och
med en värdighet, man kunde väl säga ett majestät,
som klädde honom väl, yttrade till konungen:
»Ett är dock visst, herre konung, på ridderskapet
och kyrkan hvilar samhällets och rikets frihet, och
det skolen j se konung Gustaf, äro först kyrkan och
ridderskapet fördrifna, så kommer sedan ordningen till
kronan, när de äro borta, som skulle försvara henne.»
»^fej, nej, biskop Hans!» utropade konungen med värma,
»på Gud och folket hvilar Sveriges konungakrona. Så
har det varit från fordom och så skall det blifva, och
hvad som icke fogar sig derefter, måste bort. Den är
förbi, den gamla tiden, i hvilken j hafven lefvat!»
En stunds tystnad inträdde, hvarunder biskopen med
ett uttryck af på en gång beundran och sorg höll sitt
öga fästadt på konungen.
»Gud förlåte dem», sade han derpå, »som denna ovilja
brygt hafva med deras nya evangelium! Deras klyftiga
och uppblåsta läror om friheten skola föda ett ondt
regemente för Sveriges land. Men på trons enfald
hänger religionen, derpå vill jag lefva och dö,
herre konung! Nu utropas jag för antikrist, och dock
är det icke länge sedan, att herr Sten, Sveriges
riksföreståndare förde mig på sin högra sida. Men
jag fruktar ingen, utom den, som kan kasta själen
till helvetet. Gud skall gå före sin kyrka, och en
gång skall hon stånda i herrlighet på sitt Zion!»
»Gud skall det, vördige fader», tillade konungen icke
utan att i sin ordning känna sig gripen af beundran
för denne gubbe.
En dörr i panelen öppnades häftigt, och ynglingen, som
biskopen kallat sin örtagårdsmästare kom instörtande,
hållande i sin hand ett nedtrampadt liljestånd.
»Se, se, fader», ropade han, knappast förmående
qväfva de frambrytande tårarne, »se, konungens häst
har söndertrampat din fagraste lilja!»
Biskopen klappade småleende ynglingen på hufvudet,
och äfven konungen kände sig gripen af ynglingens
sorg. Liljan gälde för den unge lika mycket som kyrkan
för biskopen. Det var en vacker grupp att skåda,
den värme förhoppningsfulle ynglingen och den gamle,
själstarke mannen, båda lutande sig öfver den brutna
liljan. Blomman innehöll en lärdom och en mening både
till den ene och den andre: lifvets skönaste blomma,
allt hvad ynglingen hoppas herrligt och stort, allt
hvad den gamle minnes sådant, allt hvad lifvet lofvar
och hvad det gifvit, kan krossas och förgås under den
mäktigares hand, om det icke spirat upp och vunnit
sin näring ur sanningens oförgängliga grund.
Konungen gick mildt leende fram emot ynglingen,
i hvilken han igenkände sin käre Johan Thuressons
broder.
»Din lilja, gosse, kan jag icke gifva dig åter»,
sade han, »men när tider blir, kan jag måhända gifva
dig en annan och bättre i stället. Dock påminnes
jag genom min otåliga häst», fortsatte han och vände
sig till biskopen, »att det är tid för mig att bryta
upp. Farväl, biskop Hans, jag drager till Wadstena,
och jag väntar att snart få se eder bland de öfrige
herrarne!»
Biskopen bugade sig stillatigande, och konungen med
herr Johan lemnade rummet. Kort derpå hörde man det
dämpade ljudet af hästhofvarne, när de redo öfver
vindbron. Den unge Jakob Thuresson hade ock lemnat
rummet.
Men den brutna liljan låg qvar på golfvet vid
biskopens fötter, och biskopen stod framlutad och
kunde icke slita blicken ifrån henne.
»Mycket», sade han slutligen, och en suck pressades
fram öfver hans läppar, »mycket lärer förtrampas af
konung Gustafs häst, innan han hunnit sitt mål! Men
Guds och kyrkans lag ... den blifver dig dock för
hög!» (Forts.)
-
Charad.
8.
Ack, min Gud! – sad’ jungfru Lotta – nu det ju mitt första är:
Löfven spricka ut på träden, marken gula blommor bär.
Lammet hoppar högt på ängen, lärkan sjunger med full hals.
Men, jag har så stygg mitt andra, får ej gå ur fläcken alls.
Om blott en utaf mitt tredje för mig sjelf jag kunde få ...
Men, jag har allt se’n mitt hela ej fått utom dörren gå.
Wilhelmina.
-
Rebus.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
