Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder från Spanien. - Sångerskan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af en kulle, hvars fot sköljes af Guadalquivirs
vågor; med klok beräkning befallde Abderrhaman,
att hon skulle stå ensam och omgifvas af fyra breda
gator, på det att utsigten öfver templet skulle vara
fullkomligt fri. Byggnaden är riktad ifrån norr till
söder, således liksom Kaaba i Mekka. Den gamla moskéen
innefattade elfva stora, från norr till söder gående,
skepp, hvilka sträckte sig ända ut till gården, som
låg framför templet och utgjorde en nödvändig del
af det samma; trettiotre mindre, från öster till
vester löpande skepp skuro de elfva större i rät
vinkel och bildade sålunda ett ofantligt ensemble af
hvarandra korsande pelargångar. Af byggnadsverkets
sjutton dörrar hafva nu mera tolf blifvit igenmurade,
så att endast fem ännu existera. Genom hufvudporten
inträder man på en stor fri plats, en bred gård,
som är omgifven af portiker och pelarsalar, och
i hvars midt fordom voro springbrunnar för de i
Koran föreskrifna reningarne. Palmer, oranger och
cypresser beskuggade detta ställe, som, snart sagdt,
är en sväfvande trädgård, ty der under finnas väldiga
cisterner, hvars hvalf hvila på pelare af huggen
sten. Det intryck, man erfar, då man från gården
inträder i det inre af denna islams gamla helgedom,
är obeskrifligt, man tycker sig vara i en förstenad
skog och ögat irrar omkring i en labyrint af
pelare. Den storartade anblicken af denna massa
hvarandra korsande skepp, de oräkneliga och nästan
likformiga pelarne, de lätta arkaderna, den underbara
verkan af ljuset, som reflekteras från de i alla
möjliga färger skiftande jaspis- och marmorytorna och
frambringar en mångfald af de mest tjusande färgtoner,
dertill en viss ensamhetskänsla, som moskéen väcker,
– allt detta öfverväldigar på ett oförklarligt sätt
den resande, då han första gången inträder i denna
byggnad. Endast småningom återvinner betraktaren
sitt själslugn; han börjar nu uppfatta byggnadens
plan, beundrar anordningens enkelhet, materialets
rikedom och detaljernas utomordentliga mångfald, och
snart förmår han äfven urskilja de särskilta delar,
hvaraf det storartade hela består. Pelarnes antal
uppgår till åttahundra femtio. Ingenting skulle kunna
öfverträffa den förtrollande glans, som måste hafva
uppstått, då detta tempel under bönestunderna efter
solens nedgång eller före dagens inbrytande belystes
af de der tusentals lampor eller vaxljus, som åt
alla håll spridde sina ljusströmmar och derigenom
fullbordade effekten af de underbara hvalfbågarne
och de gnistrande taken.
Sångerskan.
Berättelse af Marie Sophie Schwartz.
(Forts. från sid. 239.)
En dag – det var på våren – hade Arvid fastbeslutat
tala.
Mathilda och han hade varit i sällskap hos en
af kaptenens gamla kamrater, och gubbarne roade sig
med att bry Arvid och Mathilda för hvarandra.
Mathilda log dervid och rodnade, men blef tyst och
tankfull. Arvid frågade efter orsaken, och då sade
hon, i stället för att svara:
»Pappa skall bort i morgon. Jag önskar att då få tala
vid notarien.»
Den så ifrigt efterlängtade aftonen kom.
Arvid begaf sig till det dyrkade föremålet.
Då han stod utanför dörren till hennes boning, bultade
hans hjerta så häftigt, att han knappast förmådde
ringa. Han icke blott älskade, han afgudade den,
han nu gick att besöka. Det föreföll, som han stode
vid ingången till sin lyckas tempel. Det skulle ju
afgöras, om han fick inträde der, eller om han skulle
förjagas derifrån för alltid.
Mathilda kom emot Arvid och räckte honom handen med
de orden:
»Välkommen, bäste herr notarie; ni anar icke, hvad
jag längtat efter er.» Hon smålog helt vänligt.
Hvad Arvid framstammade till svar, veta vi
icke. Mathilda hörde icke derpå. Hon bad honom icke
heller upprepa de otydligt uttalade orden, utan
återtog, sedan hon något hastigt dragit undan sin
hand, den han med värma tryckte:
»Jag har ett förtroende att gifva notarien, och derför
önskade jag ni skulle besöka oss.»
»Och jag försäkrar fröken, att jag aldrig varit
gladare, än då jag gick att uppfylla denna önskan. Att
få vara i er närhet, utgör alltid en lycka, men att
få samtala med er i ostörd ro, något ändå vida mera.»
»Tack för denna försäkran, som utvisar, att ni har
vänskap för mig.»
»Ord kunna icke uttrycka, huru stor min tillgifvenhet
är», förklarade Arvid och lade handen på hjertat.
»Då bör ni äfven intressera er för min lycka.»
»Den är af större värde än min egen.»
»Vill ni bistå mig, att få min käraste önskan
uppfylld?»
»Befall; jag lyder!»
Arvid visste icke, hvad han skulle tänka. Ämnade
Mathilda fria sjelf, eller hvad kunde hon hafva att
säga.
Den unga flickan satt en stund tyst, derefter återtog
hon med allvarlig röst:
»Beröfvad min mor, medan jag ännu var liten, och
uppfostrad af en far, som fäster föga vigt vid
konvenansens fordringar, är det sannolikt, att jag
nu bryter emot dem, då jag vädjar till er. Jag kan
likväl icke handla annorlunda.» Hon tystnade.
Icke något tvifvel, hon hade för afsigt att fria.
Arvid förblef stum.
Det pikanta uti, att en ung, vacker flicka sade,
att hennes val fallit på honom, ville han alldeles
icke afstå ifrån.
Han såg på henne och läste i detta intagande ansigte,
att hon kämpade en inre strid, innan hon kunde beqväma
sig att tala ut, hvad som låg henne på hjertat.
Efter några sekunder hade Mathilda vunnit nog mod
för att fortsätta.
»Det är så, att jag har ett tycke, ett djupt och
allvarligt tycke ...» Å nyo teg hon.
Arvids pulsar slogo så våldsamt, att han icke kunde
yttra en bokstaf.
»Min far är illa stämd emot den mitt hjerta håller
kär», återtog Mathilda med glödande kinder, «men jag
tror, att om ni talade med honom, skulle han inse
huru obilligt det är, att vägra sitt samtycke till
en förening, som skulle betrygga hans dotters lycka.»
»Ack, Mathilda!» utropade Arvid och knäböjde för
den unga flickan, som såg på honom med bestörtning,
»jag hade just i afton ämnat bedja om den heliga
rättigheten, att tala med er far...»
»...Oscar har således invigt er i vår
hemlighet. Jag anade det, ehuru han icke ville erkänna
sanningen. När ni så tåligt spelade bräde med min
far, tänkte jag alltid att ni gjorde det, för att
tjena er vän. Stig upp, herr notarie, jag tackar
för den försäkran, ni gifvit, och jag behöfver icke
tillägga något vidare. Ni har lofvat tala för min
och Oscars lycka, ni skall således göra det, och Gud
välsigne er för detta löfte.»
Mathilda ilade in till sig. Arvid hann icke
förhindra det.
Han störtade upp, tog några steg emot den dörr, genom
hvilken hon försvunnit, men hejdade sig och nedsjönk
i en fåtölj, mumlande:
»Oscar! Oscar!»
In i förmaket trädde en ung flicka, den Arvid ofta
sett hos Mathilda. Hon tycktes icke märka honom,
der han satt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
