Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sångerskan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i den högkarmade emman, utan gick förbi
och in till sin väninna.
Arvid qvarsatt orörlig och förkrossad. Ur sina bittra
tankar väcktes han af Mathildas hänförande stämma,
som sjöng en af Lindblads sånger. De underbara
tonerna förorsaka honom en häftig smärta, och han
skyndade bort från detta hem, der han drömt om lycka
och kärlek. Namnet Oscar genljöd för hans minne som
en dödsdom öfver all hans framtida sällhet.
Med mycken häftighet inträdde han i sin boning.
I det yttre rummet, de båda vännernas gemensamma
förmak, fann han Jägerström stående vid ett af
fönstren.
Arvid tvärstannade. I ett nu erinrade han sig, att
Jägerström bar namnet Oscar.
Veterligen var han den ende med det namnet, som Arvid
kände.
Kunde det vara han? Han, som svurit öfver sången,
när Arvid nämt något derom, och som varit snäsig,
bara kaptenens namn undfallit Arvid? Om det vore han,
huru nedrigt hade Arvid icke blifvit bedragen!
Arvid gick fram till Jägerström och frågade med en
röst, den han försökte göra lugn:
»Hvarför har du ej sagt mig, att du kände
Mathilda?»
»Af det enkla skälet, att du aldrig frågat
mig derom.»
Arvid såg på vännen med en blick, som om han velat
slita honom i stycken. Han erinrade sig med harm,
att han aldrig gjort Jägerström några frågor rörande
kaptenen.
»Älskar du Mathilda?» frågade Arvid derefter med
ansträngning.
»Ja, sedan tre år.»
»Redan som student således. Af hvilken anledning har
du förtegat detta för mig? Var det för att Mathilda
först skulle bedåra mig och jag sedan tjena edra
intressen?» Arvid talade med hetta.
»Min käre Arvid, har du förlorat förståndet?» utbrast
kamraten. »Jag har tegat helt enkelt derför, att
jag lofvat Mathilda, att icke åt någon anförtro vår
hemlighet, förrän hennes far gillade vår kärlek. Jag
har äfven tegat derför, att jag ansett ämnet sorgligt
att orda om. Den intrikate gubben vill icke hafva
mig till måg, och det af skäl, att jag är major
Jägerströms son, och att denne för trettio år tillbaka
var kaptenens gynnade rival, då båda gjorde min mor
sin kur.»
Arvid hörde knappast på hvad Oscar sade; han gick upp
och ned på golfvet. Han var ytterligt förtörnad. Det
föreföll honom, som han icke skulle kunna återfå
sitt lugn, med mindre han vred halsen af vännen,
som var honom föredragen.
Länge behöll han icke sin harm för sig, utan gaf den
snart luft i ord. Han sade Jägerström allt, hvad hans
uppretade sinne och sårade egenkärlek förestafvade,
och de dumheter, dessa fiender till klokhet och
opartiskhet ingåfvo, voro icke få.
Resultatet af hans utgjutelser blef, att äfven
Jägerström råkade i vredesmod. Han blef icke allenast
uppbragt på Arvid, utan äfven på Mathilda.
Hon hade varit mer än oförsigtig; hon hade till en
viss grad svikit sin tro, då hon gaf Arvid anledning
antaga, det hans böjelse varit besvarad. Oscar tog
sin hatt och begaf sig ut. Vreden var nära att förleda
honom till utbrott, som han fann vara honom ovärdiga.
Ödet ville, att han utanför porten mötte Mathildas
gamla tjenarinna.
»Är din matmor ensam hemma?» frågade han.
»Helt allena», blef svaret.
I nästa minut ringde det på kaptenens tamburdörr.
Mathilda öppnade och fann sig ganska Öfverraskad af
att se sin älskling framför sig.
Det var alldeles stridande mot det löfte, Jägerström
gifvit henne, att aldrig i kaptenens frånvaro söka
få träffa Mathilda.
»Oscar, hvad har kunnat förmå dig, att bryta ditt
ord?» utropade Mathilda. »Har du talat med min
far? Har du...»
»Jag har talat med Arvid», afbröt henne Oscar, »och
jag har kommit till visshet om, att de tvifvel,
jag i mina bref uttalade, varit fullt berättigade. Mathilda, du är ej
den qvinna, jag trodde dig vara. Du är en kokett,
som icke aktar för rof, att göra dig älskad af
hvarje ung man, och jag fruktar, att du aldrig
förstått och aldrig kommer att förstå en kärlek,
sådan som min. Derföre är bäst att ingenting göra,
för att öfvervinna din fars obenägenhet emot mig. Vi
behöfva tid att betänka oss. Måhända passar Arvid
dig bättre än jag.»
Efter denna häftiga utgjutelse aflägsnade sig
Jägerström. Mathilda försökte icke att qvarhålla
honom.
Han hade gjort såsom många andra förälskade: han
hade öfverilat sig. Mathilda insåg detta och äfven,
att han skulle ångra sig. Hon lät honom derföre gå.
Mathilda kände sig likväl ytterst förgrymmad på
Arvid. Hon satte sig genast ned att skrifva till
honom. I sansade, men ganska skarpa ordalag uttalade
hon sin förvåning öfver, att han kunnat påstå, det
hon uppmuntrat en böjelse, om hvars tillvaro hon
lefvat i fullkomlig okunnighet. Hon hade aldrig
förutsatt, att Arvid så skulle missförstå den
vänlighet, hon visat Oscars vän. Det smärtade henne,
att hafva misstagit sig på honom, som hon från deras
första sammanträffande betraktat såsom den, hvilken
himlen sändt för att bistå Oscar och henne. Nu –
nu var det han, som aflägsnat dem ifrån hvarandra,
genom att hos Oscar uppväcka tvifvel på hennes
tillgifvenhet. Mathilda afslöt brefvet med, att hon
nu, för första gången, kände sig rätt olycklig.
Arvid hade något lugnat sig, då det bultade på
dörren. Han öppnade och kaptenens tjenarinna lemnade
honom Mathildas bref.
Han gick in i sin sängkammare och beredde sig att
öppna omslaget. Den underbara rösten från grannen
träffade hans öra.
Arvid blef blek. En stund stod han orörlig och
lyssnade. En känsla af bitter saknad kom öfver honom.
Han slet sig likväl lös från dessa känslor och öppnade
kuvertet.
Arvid läste, och Arvid blygdes öfver sig sjelf.
Han var i själ och hjerta en bra gosse, med redbar
karakter och ridderligt sinnelag. Han älskade
Mathilda; detta var olyckligt för honom, men
blef det icke mindre derigenom, att han harmade
sig deröfver. Bättre då att genom ett ädelmodigt
handlingssätt bevisa sin kärlek. Han ville också
förklara allt för Oscar och äfven tala med
kaptenen. Ja, det var afgjordt, han skulle bereda
Mathildas lycka, och sedan kunde han gerna slå sig på
qvinnohat. Han fann visserligen detta ganska bittert,
eftersom Mathildas röst fortfor att smeka hans öra.
»Om hon ändock icke hade haft en sådan stämma»,
suckade Arvid och sammanvek brefvet.
Steg hördes i förmaket. Det var Oscar, som
återkom.
»Jag skall gå och tala vid honom. Jag skall visa
honom Mathildas bref», tänkte Arvid, men blef det
oaktadt sittande qvar på sin soffa.
»Oscar!» ropade han, i afsigt att förmå kamraten
komma in till sig, men Jägerström låtsade icke höra
hans kallelse.
En stund förflöt.
Det kostade på Arvid att gå in till vännen. Slutligen
segrade likväl hans bättre känslor, och han öppnade
Jägerströms dörr.
»Kom in till mig», sade Arvid, »så skall du få läsa
ett bref, som rör dig mycket nära.»
Sången hade tystnat.
Med långsamma steg inträdde Jägerström till Arvid.
»Hvad vill du?» frågade han.
Nu började sången åter.
»Hör du, hon sjunger», yttrade Arvid. »Huru är det
möjligt», tillade han suckande, »att kunna misstro
den, som har en sådan röst.»
»Jag ger sången f-n», inföll Oscar, »och ar icke
kommen, för att lik en fåne lyssna på den, utan för
att få veta, hvad du kan hafva att säga.»
»Du yttrar dig just icke särdeles smickrande om
fröken Mathildas röst», utbrast Arvid förnärmad,
»och likväl trodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
