Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sångerskan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Flickan, jag älskar, är er dotter; vännen, som
blifvit mig föredragen, är Oscar Jägerström, och
jag har infunnit mig här för att bedja om farbrors
samtycke till Mathildas och Oscars giftermål. Ni kan,
ni får icke vägra att gifva dem det, ty ni skulle
då handla som en hjertlös egoist. Mathilda förtjenar
att blifva lycklig, men hennes far förtjenar att dö
ensam och öfvergifven, i fall han fortfar, att på de
allra orimligaste grunder förneka henne sitt bifall
till föreningen med den hon älskar.»
Kaptenen stod mållös af vrede. Maken till djerfhet
hade han aldrig varit ute för. Han tog ett steg emot
dörren och sade med dundrande röst:
»Herre! Huru vågar ni blanda er i mina
familjeförhållanden? Gjorde jag rätt, så kastade jag
ut er genom fönstret.»
»Det skulle icke tjena till något», förklarade Arvid
lugnt. »Sedan jag vore borta, skulle sanningen af
mina ord återljuda i farbrors öron, och ni skulle
inom er erkänna, att jag haft rätt i hvad jag sagt.»
Arvid steg upp. »Jag anhåller derför om er dotters
hand för min vän.»
Kaptenen öppnade dörren och bad Arvid draga så långt
vägen räckte.
Den unge mannen aflägsnade sig också.
Med stor häftighet stängdes dörren efter honom.
Arvid gick genom salen och stod snart i tamburen,
der han fann Mathilda.
»Nå», hviskade hon med darrande röst.
»Jag har förargat honom, så att han är ursinnig»,
svarade Arvid.
»Då äro vi förlorade!» stammade den unga flickan och
böjde ned hufvudet.
»Nej, j ären räddade», menade
Arvid och fattade hennes hand. »Mod, fröken Mathilda,
jag tror mig känna er far, och jag hoppas det bästa.»
Han tryckte en hastig kyss på den lilla handen och
skyndade bort.
*
Under ett par veckor hörde Arvid icke något af från
kaptenen.
Jägerström såg sorgsen ut och stängde sig inne i sitt
rum. Arvid var dyster och gjorde alldeles som vännen.
Det föreföll Arvid, som han lättare burit förlusten af
Mathilda, om han ägt den trösten, att hafva medverkat
till hennes lycka.
När han nu någon gång hörde Mathilda sjunga,
hvilket inträffade mycket sällan, blef Arvid
helt vek om hjertat och önskade ifrigare än eljest
att kunna bidraga till hennes framtida sällhet.
Han hvälfde det ena förslaget, galnare än det
andra, i sitt hufvud och förkastade slutligen dem
alla.
Andra söndagen, som följde efter den afton, då han
talat med kaptenen, gick han in till Oscar.
»Hör på, Jägerström, jag har tänkt ut ett sätt för
dig att få Mathilda till hustru.»
»Och det vore?» frågade Oscar.
»Att ni reste till Köpenhamn och läto viga er.»
»Utan faderns medgifvande. Nej, jag tackar, det kan
aldrig hända. Jag är väl hederlig karl, fast jag är
förälskad.»
Nu ringde det.
Arvid gick att öppna.
Det var Norgrens jungfru, som kom med bud, att
kaptenen önskade tala vid notarien, så fort ske
kunde. Kaptenen hade varit sjuk, upplyste tjenarinnan,
men var nu på bättringsvägen.
Den unge mannen skyndade in till Oscar, utropande:
»Victoria! Här har varit bud från gubben. Få se, om
det ej bebådar seger för oss.»
Arvid skyndade till kaptenen.
Den gamle krigaren hade dagen efter Arvids sista
besök insjuknat af sinnesrörelse, han, som aldrig
varit sjuk. Häftiga plågor hade ansatt honom, och
under det han vred sig, qvald af dem, hade Arvids ord
oupphörligt återkommit för hans minne. Han började
fundera på, om det möjligen kunde vara en sanning
i dennes påstående, att kaptenen missbrukade sin
makt. För första gången tänkte han med allvar härpå,
och slutet blef, att han kallade Arvid till sig.
Den ena timman efter den andra förflöt för Jägerström,
utan att Arvid återkom. Ovisshetens alla qval plågade
Mathildas hjertevän. Slutligen hördes hastiga steg
i trappan, tamburdörren rycktes upp och Arvid kom
instörtande.
»Du får henne, du får henne!» skrek han. »I morgon
skall du infinna dig hos gubben.»
*
En vecka senare var kaptenen fullkomligt återställd,
och dotterns förlofning firades med en större
bjudning.
Arvid var naturligtvis bland gästerna, men trots den
tillfredsställelse, han bort erfara, vid tanken att
vara den, som hjelpt Mathilda, syntes han blek och
sorgsen.
Jägerström skulle gifta sig. Arvid skulle icke mera
få lyssna till den underbara rösten, som i flera
månader utgjort hans största glädje. Detta föreföll
mycket bittert.
Under aftonens lopp frågade han Mathilda, om hon
ville bereda honom en stor fröjd och sjunga.
Pianot hade, dagen till ära, blifvit utflyttadt i
salen och kaptenen lofvat att underkasta sig torturen
af att höra litet musik. »Jag skall gerna sjunga»,
sade Mathilda leende, »men skyll er sjelf, om ni icke
blir nöjd. Jag lofvar likväl, att ni till ersättning
skall få höra en vackrare röst, sedan jag uppfyllt
er önskan.»
»Möjligt, att det finnes en stämma, vackrare än er»,
svarade Arvid, »men säkert är, att för mig gifves
ingen, som kan jemföras med den.»
Mathilda skrattade och bad honom höra först och döma
sedan.
Hon tog plats vid pianot.
Mathilda lät sina fingrar med stor färdighet ila öfver
tangenterna och började derefter förspelet af en
sång, tillegnad »Henne», af en okänd kompositör.
Arvid kände igen förspelet.
Han hade, under sin kärleks lyckliga drömmar,
komponerat denna sång och egnat »henne» den.
Då Mathilda började sjunga, stirrade Arvid på
henne.
Hvad ville detta säga? Hon ägde visserligen
ganska bra röst, men den var i högsta grad alldaglig,
och det fanns icke en ton, som erinrade om den röst,
som tjusat honom.
 |
| Kinesiskt straff. (Se sid. 210.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0273.html
