Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier vid vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 273
rättsrådinnan led af ett kroniskt ondt som hette:
dåligt lynne; mot detta var sällskapliga förströelser
det enda verksamma medlet. Då detta ej var att tillgå,
ersattes det af en bråksam oro i hemmet. Hennes
klädningar skulle förändras mellan hvarje gång
hon nyttjade dem, hennes mössor omstufvas, hennes
toalettkrams omplockas; hon ställde hvarje dag till
ett slags flyttning. Än skulle möblerna i rummen stå i
klunga, midt på golfvet, än omkring väggarne. Ingen
dag gick förbi, då icke någon omrangering ägde
rum. Det var, som om man med möblerna företog leken
»Låna eld». Vid allt skulle Tilda vara med från början
till slut. Då de andra tjenarne tröttnade, skulle hon
hålla ut, det var hennes pligt; då de andra ville
begagna sin frihet om söndagen, skulle hon stanna
hemma, det var inte mer än rätt och billigt, och
då de andra hade rättighet att uppsäga sin tjenst,
kom sådant aldrig i fråga för Tilda, så länge hennes
matmor täcktes tillåta henne stanna qvar.
Så gingo tvenne år. Tilda var då
nitton. Hofrättsrådin-nan hade en son, som vi
vilja kalla Reinhold. Han var tjenstgörande i
Svea hofrätt och var en vacker, ung karl, som hade
mycken framgång hos det täcka könet. Yid den tid,
vi tala om, hade han fått ett juridiskt förordnande
i sin födelsestad. Under sitt uppehåll der bodde och
vistades han hos sin mor. Tildas vackra utseende,
hennes ungdom och friskhet föllo honom genast i
ögonen. Han följde den stackars flickan med sina
blickar, så fort hon inträdde i rummet, och fann
snart tillfälle att af-for dra henne tjenster för sin
enskilda räkning. En afton, då hofrättsrådinnan var
borta, inträdde han i Tildas rum, satte sig vid hennes
arbetsbord och bad henne sy en knapp i hans väst.
»Du måtte allt hafva bra ledsamt, minkära flicka»,
sade han. »Att sitta så här i bur om qvällarne och
om dagarna skjutsas hit och dit, utan egen vilja och
egen tanke, kan inte vara mycket roligt.»
Tilda suckade.
»Det gör mig ondt om dig! Lite nöje kan du
behöfva.»
»Derpå får icke en stackars tjenande tänka, åtminstone
icke jag.»
»Jag har ofta tänkt på att skaffa dig det, och nu
skall det ske! Yi hafva det vackraste månsken och ett
klingande före. Sätt på dig paletåen och den der lilla
blåa beduinen, som jag sett dig hafva, då du sprungit
öfver gården och som kläder dig så förb- bra. Jag
skall skaffa en släda och ku-ska dig ett stycke väg!»
Tilda skakade på hufvudet och lemnade tillbaka
västen.
»Tack! Gör dig nu redo att qvittera sömmarlönen! Inom
en qvarts timma är jag här med slädan.»
»Så häradshöfdingen talar! Han vilja köra mig?! Och
hofrättsrådinnan sedan! Hvad skulle hon säga, när
hon finge veta det?»
»Puff! Mamma skall aldrig få veta det!» »Ack jo,
pigorna skola genast sqvallra!» »Förb- pigor! Men jag
vet råd! Jag skickar dig att uträtta ärenden
i öster och vester i staden och handla saker, som
icke stå att få i någon bod. Detta fordrar tid.
Yi begagna den att förlusta oss. Se så kläd dig
och gå! Jag väntar med slädan vid nästa gathörn.»
Alla vidare inkast å Tildas sida voro
fruktlösa. Häradshöfdingen var beslutad. Med klappande
hjerta följde hon lockelsen. Hvem vet, hvart det
första steget leder? Stackars Tilda! Yid nitton år
behöfver man hafva lite roligt. Det var detta hon
kände. Utan det hade hon stått fast i sin vägran. -
Hvad månen sken herrligt och snön glimmade vackert
och den slipade vägbanan låg blank och glänsande
för ögat; hur stjernorna tindrade och skogstopparne
sågo högtidliga ut! Och den knarrande snön och de
klingande bjellrorna, hvilket muntert samspråk förde
de inte! Och häradshöfdingen, han talade en annan
ton, af ännu mera klingande innehåll. Han talade
om de många slädpartier han varit på i Stockholm
och de många fina damer han kört för, hvaraf dock
ingen varit så vacker som Tilda. Han berättade henne,
att då han skall gifta sig, tänker han hvarken söka
sig en rik eller förnäm fru, utan en ung och vacker,
som föll honom i smaken.
När Tilda kom hem hade hon varit borta en hel timma
och ändå litet längre - hvart hade den tiden tagit
vägen? Denna färd gick aldrig ur hennes tankar eller
drömmar. Hon nickade hvar afton upp till månan, som en
förtrogen till hennes glädjes korta stund, och tackade
genom honom upphofsman-nen dertill. Hon tänkte på,
hur roligt man kunde hafva i verlden, och hur tråkigt
hon hade från morgon till qväll. Häradshöfdingens
bemödanden för Tildas förströelser stannade emellertid
ej härvid. Då hofrättsrådinnan var borta om aftnarne,
stannade Reinhold gemenligen hemma eller kom mycket
sent i sällskapet, han hade så mycket att skrifva. I
stället för en klart lysande solarlampa föredrog han
en sömnig oljelampa, som oupphörligen behöfde skötsel
för att hållas vaken. Till Tildas öfriga funktioner
hörde ock att vara lampsköterska. Emellertid nalkades
tiden för hans afresa, Tilda kände med hvarje dag den
nämade sig, som om ett stycke blifvit slitit ur hennes
hjerta. Hon blef sorgsen och tankfull, men hon dolde
det för honom; hon ville icke smärta honom med ett
bedröfvadt utseende. Hon fruktade icke, att han skulle
glömma henne, fast han reste. Han hade sagt och lofvat
henne för mycket, för att hon skulle tro det. Han, som
hvarken aktade »rang eller rikedom», då fråga varom
att blifva lycklig, skulle han svika henne, genom
hvilken han varit det? Kort efter det han var rest,
märkte hon emellertid följderna af deras njutna lycka,
Tilda kunde icke skrifva. Hon hade icke fått lära
Pönsterjalusi
Sv. Fam.-Jonrn. 1868.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
