Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier vid vägen. - Bricka för en lampa, karaffin och dylikt. - Stockholms Djurgård och dess sommarlif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det, emedan det icke hörde till de praktiska
egenskaper, hvaraf hofrättsrådinnan kunde draga
någon fördel. Hur skulle hon kunna låta honom få
veta hennes belägenhet ? . . . Anmoda någon annan
att i hennes ställe föra pennan? . . . Det skulle
vara att yppa sin hemlighet och sin vanära för en
främmande. Dertill hade hon ej panna. Hon dolde dem,
så länge det var möjligt, men då det icke längre
kunde ske, beslöt hon att vända sig med en öppen
bekännelse till hofrättsrådinnan. Hon hoppades,
att finna öfverseende och barmhertighet, om icke
för sin, så för hans skull, som var upphofvet till
hennes olycka. Hofrättsrådinnan höll sin son så kär;
han var hennes stolthet, hennes ögonsten, skulle
inte denna kärlek finna ursägt för ett hjerta, som
hängifvit sig åt honom, och uppkalla hennes ömhet
för ett lif af hans lif? Arma Tilda, som så litet
kände formerna för de aktningsvärdas handlingssätt
och vilkoren för deras ostrafflighet! Just detta, som
skulle blifva din räddningsplanka, blef den stötesten,
hvaremot du skulle krossas. Hofrättsrådinnan hade
nyss fått underrättelse om sin sons förlofning med en
rik stockholmsflicka. Han skulle få namn af Tildas
förförare! Och den dumma flickan skulle hafva löfte
om hans kärlek! Det skulle blifva en vacker historia i
staden! Himlen bevare oss! Hofrättsrådinnan blef utom
sig. Den brottsliga skulle aflägsnas, till undvikande
af all skandal. Med några riksdaler till understöd och
en väldig straffpredikan till uppbyggelse blef hon*
visad ur huset. Hvart skulle hon fly undan sin sorg,
sin blygd, undan den börda, hon bar, och den tyngre,
som skulle blifva hennes framtidslott?
Häradshöfdingen, som var en utmärkt jurist, hade
emellertid, under sitt omtalade förordnade, inlagt så
mycken förtjenst, att han så väl derför, som för andra
antecedentia - hvilka icke tillhöra vår berättelse -
inom årets slut erhöll en domsaga i trakten af sin
hembygd. På det första ting han höll, stod inför
hans domarebord en ung, blek qvinna. Hon hette Tilda
Bergström och hade nyss fyllt tjugo år. Hon var
anklagad för barnamord. Då hon framträdde, bleknade
domaren och var nära att falla af stolen. Det var
en svindel. Han drack vatten och man öppnade ett
fönster. »Han är ömsint och har ett godt hjerta»,
hviskade somliga sig emellan. Äfven den olyckliga
var ett ögonblick nära att svimma, men det förundrade
ingen. Det var för hennes brotts skull. Hon sökte icke
fördölja det. Snarare tycktes hon vilja spara domaren
besväret af en djup forskning. De tillhandakomna
vittnena - hennes moster och morbror, ett fattigt
torparefolk - berättade, att hon för några månader
sedan kommit vandrande till dem, och, utan att vilja
gifva besked på, hvarifrån hon kom eller vidare ämnade
sig, bett att få stanna någon tid hos dem, då hon
ville ersätta, hvad hennes uppehälle kunde kosta. Som
de märkte, att hon icke var utan pengar, hade de
gifvit sitt samtycke. Innan kort började mostern fatta
misstankar, hvilka Tilda icke sökte vederlägga. Hon
höll sig emellertid stilla, fogsam och allvarlig. Hon
förnekade aldrig sitt felsteg, men kunde icke förmås
yppa dermed sammanhängande omständigheter. Så förgingo
veckor och månader. Ea dag var Tilda försvunnen. Då
började mostern ana oråd. Sedan hon flera timmar
förgäfves väntat henne, gick hon att söka henne och
mötte henne några steg utom stugan. Hon var blek
och förmådde knappast släpa sig fram. Hon omtalade,
att hon framfödt ett flickbarn, hvilket hon strypt,
och anvisade stället, der hon lagt det. Det fanns
der sammastädes, insvept i linne och betäckt med
en blå beduin. Mostern hade velat fördölja brottet,
men Tilda icke så. Hon ville lida sitt straff. Det
var, som det borde. Hon hoppades, att Gud skulle
vara henne nådig, emedan han visste, att hon icke
mördat sitt barn för att befria sig från sina pligter
till det samma, utan för att rädda det undan ett lif
i nöd och ett öde sådant som hennes. Tilda dog på
afrättsplatsen. Häradshöfdingen går och gäller för en
lika aktningsvärd samhällsmedlem som utmärkt domare.
Lothar.
Bricka för en lampa, karaffin och dylikt.
enkla och dock bastanta bricka för ofvannämde
föremål har det särskilta företrädet, att den
låter ren- ( göra sig från dam och icke lider af
fuktighet. Vid detta j handarbete förfärdigas nämligen
ett slags mosaik, som, utförd af läder eller vaxduk,
har mycken likhet med trämosaiken, vidare en imitation
af läderblommor utaf samma material. Hos originalet
utgöres brickans botten af grått läder. I kanten är
den
formad till sex bågar samt begränsad af perlor. En
krans af liknande, blott något mindre perlor gifver
mellersta delen af brickan form af en Sexhörning,
hvars på afbildningen synliga dessinfigurer af brun
vaxduk äro mosaikartadt inlagde i bottnen. Vid hvarje
af brickans bågar är såsom garnityr anbragt en bukett,
hvars blommor och blad, som bestå af brun vaxduk,
äro prydda med nerver af kristallperlor.
Stockholms Djurgård och dess sommarlif.
Om denna parken Rår kärleksmonarken. Bellman.
ågra dagar efter sedan Augustihäftet af
Familj-Journalen utkommit, mottog jag ett bref,
afstämpladt i Lund, hvars innehåll var följande:
"Min bäste herr A.-E! - Hvad är detta för konster, min
herre ? Jag har aldrig sett någon mindre orclhållig
menniska i mina dar, än Ni tyckes vara. Jag måste
säga Eder detta, emedan jag alldeles icke tillhör
antalet af dem, som genom sin ’beundransvärda konst
att åhöra’ narrade eder att prata bort tiden, så att
vi ej kommo till Djurgården i Familj-Journalens nu
utkomna häfte. Visserligen kan Strömparterren vara
intressant nog; men säg mig på samvete, min herre,
kan den väl i något fall jemföras med Djurgården? -
Inte i mitt tycke åtminstone.
"Jag har dock, Gudi klagadt, ej sett någondera! Men,
ser Ni, en flicka finner ofta i sina drömmar och
i den längtan, hvaraf hennes lif är genomväfdt,
fotografibilden af hvad som ligger henne nära om
hjertat. Den kommer, hon vet ej hvarifrån, men hon
behåller den, och hon gör mer, hon älskar den.
"Det är min mor och min tant, som först väckt mitt
tycke för Djurgården; de kunna aldrig i nog hjerta
färger prisa den och det nöje, de der erfarit. De
hafva dock endast varit der två gånger; men så var
den ena också på en första Maj, då gamle kungen,
med knollriga hufvudet och örnnäsan, Carl Johan, på
en eldig häst i spetsen för sin lysande stab sprängde
fram genom de hurrande folkmassorna. Den som då fått
vara med!
"Ack, Stockholms Djurgård har, allt sedan jag första
gången hörde den omtalas, framstått lika lockande för
min inbillning, som någonsin det förtrollade slottet
för prinsen i sagan, och jag har ofta önskat, att jag,
som han, blott hade ett troll att besegra för att
komma dit. Jag hade då varit der länge sedan, äfven
om jag på förhand beröfvats hoppet att der möta en -
prins.
"När jag velat föreställa mig något rätt förtjusande
vackert, har jag alltid tänkt på Djurgården; när jag
önskat få se ett genuint folklif i all dess omvexling
och brokighet, frigjordt från de stela former och
den tunga drägt, som konvenansen - detta odjur -
inklämt oss uti, så hafva mina tankar alltid flugit
till Hasselbacken, till Slätten, till Bellmansro,
till Frisens park, till Djurgårdsbrunn, och hvad de
allt heta, dessa skilda punkter, hvilka, sammanfattade
i ett, bilda Stockholms kungliga Djurgård. Döm då
om min harm - jag säger harm, min herre, fastän jag
blott är en flicka - döm om den, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
