Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms Djurgård och dess sommarlif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minst tio »Lyckans stjernor», åtföljda af positiv,
fiolspelare, klarinett- eller flöjtblåsare, sprida
hvarje söndagseftermiddag sitt upplysande sken och
sina skrällande oläten öfver Slättens menighet. Af
dem får man veta, huru gammal man är, hvilka öden
man går till mötes och slutligen, om man är stark i
tron, se sin tillkommande äkta hälft. Invid en sådan
stjerna kom jag en gång att få höra på ett samtal
mellan tvenne arbetskarlar.
»Vet du», sade den ene, »jag har i dag af lyckans
stjerna fått min tjugonde hustru; tjugo gånger har
jag betalt för att få titta, men ingen gång var det
samma menniska!»
»Usch, då bryr jag mej inte om, att kosta pengar
på’et», svarade den andre och gömde sin tioöring.
Men det finnes på Djurgårdsslätten äfven
konstnärsämnen, som göra ör0s-affärer.
Sådana stöter man på vid hvarje steg, och om
man ej
kan beundra deras konststycken, måste man dock förvåna
sig öfver deras utomordentliga fyndighet i försöken
att upptäcka förvärfskällor. Se här några prof:
»Skall jag räkna upp Napoleons marskalkar för l öre ?»
Pysen kan knäppt tala rent.
»För ett öre får herrn veta, hur långt det är från
Nordkap till Godahoppsudden ...»
»Får jag ett öre, skall jag bevisa, att frun är död!»
säger en liten flicka, så der omkring 5 år gammal.
»Hvad säger du, barn?»
»Jag ska’ bevisa att frun är död, om jag får ett öre»,
.svarar barnet med den lugnaste oskuld.
»Herre Gud, det vore konstigt att höra. Här har du
två öre.»
»Antingen är frun död eller inte död?» frågar
flickan.
»Antingen, ja, naturligtvis!»
»Nu är frun inte död, således är frun död», säger hon,
niger och skyndar bort, för att med sin bevisning
sprida död öfver hela slätten.
»Söta herre, får jag stå på näsan för l öre?»
ber en stackars barfoting, som knappast kan stå på
sina ben. O. s. v., o. s. v.
Är man före midsommar, har en stor del af publiken
sitt nöje af att betrakta den eleganta verldens damer,
hvilka framemot 6-tiden bruka taga sig en promenad
i vagn öfver Djurgården. Det största nöje, som kan
beskäras en äkta genuin Stockholmare, är om kungliga
familjen äfven låter se sig. Det behöfs inte mer än
ropet: de kungliga komma, för att alla konstnärerna
skola se sig öfvergifna. Alla rusa ned till lands-I
vägen.
! Hurra för kungen! Der är en tom
hofvagn. Hurra för
l vagnen. Efterst rider en stallknekt, klädd
som jockey; han
faller alltid hurrabasarne bäst på läppen och får
vanligen uppbära brorslotten af deras förtjusningsgärd
åt den kungliga ståten.
Den vanliga folkströmmen böljar från Slätten uppåt
backen till Tivoli, der man får åka på en cirkelrund
spårbana och der menniskor den ena söndagen efter
den andra låta svänga sig omkring, tills de få en
fullständig - sjösjuka; men »det hör till pjesen»! Har
en gosse ett godt öga till en flicka, kan han vänta
att åtminstone få ett halft godt öga igen, om han
bjuder henne till Tivoli på åkning eller på en
dans i der-varande öppna danssalong, som är mycket
freqventerad af en publik i mössa och schalett. En
skjutbana, som mycket begagnas, och trenne kägelbanor,
der klotens åskor bullra dygnet om, finnas äfven inom
Tivoli.
Från Tivoli utkommer man nu direkte till Singelbacken,
förr tummelplatsen för vilda uppträden, men nu tyst
och fre d-
277 -
Slotten å Djurgården, sedd från Hasselbacken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
