Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 / 276 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms Djurgård och dess sommarlif.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kallas, har nästan blifvit en inföding och kännes
nästan igen som en landsman, så van har man blifvit
att se honom på Djurgårdsslätten.

Det är Kaspers öden, som utgöra hufvudsakliga
innehållet i denna teaters repertoir. Kasper
är en äkta vagabond, en typ för alla länders
landsvägsriddare, och man kan ej undra på, att
han vunnit så stor popularitet bland Djurgårdens
söndagspublik. Han älskar friheten, men han älskar
äfven att må godt, och han älskar framför allt
»snapsar» ; han är kort om hufvudet och qvick att
knyta näfven. Han lider dock af två oupphörliga
bekymmer: en ständigt tom kassa och en ständigt
grälsjuk hustru. En af de två kan vara tillräcklig
att beröfva en vanlig karl humöret. Kaspers tålamod
tog också slut, han gaf sin hustru ett par bastanta
örfilar till afsked och drog så med lättadt sinne ut
i verlden. Han genomgår nu en lång räcka af äfventyr,
ur hvilka han dock alltid slår sig fram.

Strömparterren i Stockholm.

Än låter han värfva sig till soldat, men då han
skall börja exercera, vill han resonera och göra
invänningar.

»Lyd och tig, karl, annars ...» ropar korpralen.

»Ja, annars!» svarar Kasper och börjar, tvärt emot
all disciplin och alla konstens reglor, att med
gevärspipan kringklappa korpralen, som förfärad
skyndar bort, hvarigenom Kasper i en hastig vändning
finner sig som segerherre på ett slagfält, långt
innan han ännu är approberad soldat.

En annan gång vill Kasper lära sig sjunga,
men redan under första lektionen slåss han med
sångläraren. Slutligen gifver han sig också till
tjufskytt, hvarvid han skjuter en hund och sedan
tilldelar hundens ägare ett dråpslag. Nu får han
dock med fan sjelf att göra, och han ser med häpnad,
att mot en sådan fiende hjelper hvarken tyskt ordsvall
eller knutna näfvar. Han måste slutligen följa med. En
omätlig suck af lättnad höjes från publiken, som med
andlös uppmärksamhet följt i synnerhet sista scenen,
och ett ljudligt bifall bryter löst, hvilket väl får anses som
en sanktion af den skipade dramatiska och moraliska
rättvisan. Publiken, alltid talrik, följer, som sagdt,
dessa föreställningar med det lifligaste intresse, och
så snart det börjar hagla örfilar i Kasperleteatern,
brister naturligtvis ett ändlöst jubel löst.

Men vi gå vidare.

»Här visas det ömkeliga mordet å mamsell Laurell!»
ropar en gäll stämma och pekar med en lång batong
på en stor tafla, der alla scenerna ur denna
mordhistoria äro framställda med gröna, gula,
blå och röda färger. Vi hinna knappast taga detta
singuliera konstverk i betraktande, förrän en sprucken
sopran börjar sjunga om mordet, på en valsmelodi,
ackompanjerad af ett ostämdt positiv. Publiken smälter
i tårar!

»Vill ni se ett barn, som blef bortröfvadt af den
stora kungsörnen?» Och våra blickar dragas till en
annan stor tafla,
föreställande den sorgliga händelsen. Ett barn ligger
på en blå färgkluns, som skall föreställa örnboet;
»den stora kungsörnen» utbreder deröfver sina vingar,
hvars spetsar försvinna i taflans ram, och på sidan
står en qvinna med utslaget hår och vild blick, det
är den förtviflade modren, som begråter sitt barn
såsom förloradt, fastän hon uppenbarligen kan lyfta
ned det ur boet, om hon sträcker upp sina händer!

»Den förfärlige riddaren, som grasserade i Amsterdam,
och den stackars jungfrun, som blef bortröfvad och
bränd», visas på en annan af dessa taflor, hvilka
alla äro lika hvarandra i en rå framställning af
förskräckliga tilldragelser.

Här hafva vi en familj akrobater. En på gruset
utbredd matta är allt, hvad som behöfves, för att
dessa konstnärer skola kunna visa sin styrka och
smidighet. Familjen utgöres endast af far och son,
en tvåårig parfvel. Modrens specialitet är att vandra
omkring bland åskådarne och samla in den frivilliga
entréafgiften.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>