Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 256.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mäster Olofs Bröllop.
Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck.
(Forts. från sid. 256.)
8.
Fången.
Sent en afton ett par veckor efter nyssnämda händelser
vandrade en svartbrödramunk fram genom Mörkön i
Södermanland och nalkades det gamla Stureslottet
Hörningsholm, hvilket då, såsom ännu, låg på
nordligaste spetsen af Mörkön. När han framkom till
slottet, var det alldeles nedmörkt, men han tycktes
likväl icke vilja göra sig brådt om, utan stannade
litet emellan, seende sig noga omkring. Någon
besättning fanns här icke, sedan slottet till en
stor del förstördes under sista fejden mellan konung
Christian och herr Sten Sture, men det var dock
bebodt, och efter sin återkomst ur fångenskapen i
Danmark hade Christina Gyllenstjerna sjelf tagit in
här.
Dessa omständigheter gjorde det lätt för den nattlige
vandraren att obehindradt nalkas hvilken tillgänglig
del af slottet som helst. Han valde den sidan, der
några träd växte tätt intill grundmuren, och här
stannade han. Det kunde vara vid midnatt.
»Gert!» utropade han halfhögt och såg upp mot den
höga muren.
Ett svagt och dämpadt buller hördes, hvarpå en röst
ett par famnar ofvanom det ställe, der munken befann
sig, svarade :
»Guds moder vare trefaldt lof vad ... Är det
svartebroder Robert?»
»Så är det ... jag fick edert bref, och sedan min
förrättning var slut i Skeninge, beslöt jag att
villfara eder begäran och taga vägen häröfver.»
»Ären j säker, att ingen följt edra spår? ...»
»Fullkomligt! ...»
»Söken då, fromme fader, att komma mig något närmare
. . . jag har mycket att säga eder. J skolen se, att
Herran kan göra under i de ringa och att jag icke
varit overksam i mitt mörka fängelse . . . men jag
är svag, mycket svag, och jag borde ej tala högt,
blott hviska!»
Munken förstod fullkomligt fångens mening, och han
frambar hastigt några stenar samt en nedhuggen och
halfbränd fura, hvilken sednare kom synnerligt väl
till pass, i det han uppreste den mot muren och
sålunda lyckades komma ända upp under den lilla
tornglugg, hvarifrån stämman hördes.
»Några dagar förrunno», yttrade fången, sedan
några ord af oväsendtligt innehåll blifvit utbytta,
»några dagar förrunno, innan jag visste, hvar jag
befann mig, men så en vacker dag hörde jag röster af
samtalande här utanför. De voro ... de voro Christina
Pedersdotter och fru Christina Gyllenstjerna! Jag
förstod då, hvar jag befann mig, och jag började
genast uttänka en plan, att ännu med seger gå ut ur
denna strid för kyrkans väl . . .»
»Mer än någonsin är dock försigtighet af nöden
. . . och jag går derutinnan så långt, min vän
Gert Bryningh, att jag till och med vore färdig att
tillstyrka ett uppskjutande af detta ärende, tills vi
vunnit andrum . . . jag hyser de bästa förhoppningar,
att vi snart nog skola sjunga efter en annan ton här
i Sveriges rike.»
»J talen klokt, fromme broder, men j skolen se, att
jag i försigtighet är eder like, och underligt skulle
lotterna falla, om ej mitt garn skulle föra fångsten
i Guds moders sköte . . . Sen j, när jag mötte den
kättaren mäster Lars hos konung Gustaf på Stegeborg,
så sade han mig ett ord, som sedan dess ständigt
ljudat för mina öron, och som ock klyft mörkret för
mig och visat mig vägen ljus och jemn.
»J väcken min nyfikenhet, Gert! Det ordet lydde? ...»
»Jungfruns vilja bestämmer allt, sade mäster Lars
. . . och så är det, och hon skall af fri vilja välja
klostret.»
»Det löftet låter stort», gentog priorn tviflande,
»eller hafven j fått öfvernaturliga krafter här i
edert fängelse, Gert?»
»Man kan böja, hvad man ej kan bryta, sen j, fromme
broder, och arbetet är börjadt, och dess början lofvar
det bästa. Jag har talat med jungfrun och vunnit
hennes medlidande, och jag skall snart vinna hennes
förtroende till fullo. Hon skall bjuda mig friheten,
men jag skall ej mottaga den.»
»Icke mottaga friheten?» utbrast priorn Öfverraskad.
»Nej, ty den skall jag få genom eder, och då skall
jungfrun sjelfvilligt följa sin gamle vän till sin
fristad i klostret.»
»Men, i helgonens namn, huru menen j, att detta skall
tillgå?»
»Hören noga på, jag skall säga eder det ... När j nu
kommen till Stockholm, så skolen j ... men jag måste
gå i ordning med saken. Jungfrun är en fånge här,
liksom jag, och vår frihet beror på, när mäster Lars,
konungens kansler, finner för godt att befria oss
... Det hörde jag fru Christina säga till jungfrun
redan en af de första dagarne efter deras hitkomst,
då de gingo och lustvandrade här utanför. Det är
för kungens skull, som jungfrun måste vara dold,
ty mäster Lars vill muntligen tala med mäster
Olof, innan detta ärende får yppas för konungen,
och derför måste äfven jag försvinna. Så väl fru
Christina som jungfrun visste, att jag satt fången
här på Hörningsholm, ty fru Christina svarade på en
fråga, som jungfrun gjorde, att hon gifvit det löftet
till mäster Lars, att jag skulle sitta här, tills
bref komme från honom, och då skulle äfven jungfrun
draga med fru Christina till Stockholm ... J kunnen
nu döma om min försigtighet och mitt nit för kyrkan
... jag hade kunnat skrifva till min herre biskopen,
och han skulle snart hafva öppnat mitt fängelse,
men jag föredrog att uthärda detta, för att drifva
min plan igenom, och så skref jag till eder ...»
»Jag bekänner, att jag icke hade tilltrott eder så
mycken styrka och så mycken djupsinnighet, Gert!»
»Men herren är stark i de svaga ... nu finnen j
emellertid, huru det skall tillgå.»
»Nej, vid min ordens skyddspatron, jag finner intet!»
»Nå väl, när j nu kommen till Stockholm, skolen j
uppsätta tvenne bref, båda i kanslerns namn ...»
»Ah . . . jag börjar fatta eder mening, Gert!»
»Det ena till fru Christina, hvari hon anbefalles att
gifva mig lös ... det andra till jungfru Christina,
underrättande henne om mäster Olofs död.»
»Mäster Olofs död . . . hvad viljen j med en sådan
underrättelse?»
»Låt det blifva min sak ... J skolen blott välja
lämplig tid.»
»Men . . . hvad gagnar en underrättelse, som hvilken
stund som helst kan vederläggas?»
»Sägen mig blott, hvem skulle väl vederlägga den
. . . innan det vore för sent. Och när jungfrun väl
sitter inom klostercellen, må då fritt vederläggningen
komma och må de onda vädren rasa, jag skall skratta
åt deras vanmakt, och den heliga Guds moder och S:t
Brita skola välsignande räcka mig sina händer i min
sista stund.»
»Så må din vilja härutinnan ske, Gert Bryningh! Jag
kan ej se, att vi egentligen hafva något att frukta,
ty äfven om det värsta skulle inträffa och brefven
blifva funna, liksom biskop Peders blefvo det förlidet
år, så skall dock ingen kunna bevisa, att någon af
oss skrifvit dem . . . Alltså, jag skall utföra eder
vilja, och jag väntar den bästa följd deraf för vår
heliga kyrka.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
