Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 256.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-282
Sedan munken och fången ytterligare öfverenskommit om
hvad som borde göras, klef den förre försigtigt ned,
drog sin tillfälliga stege åt sidan och vältrade
stenarna ifrån hvarandra, så att intet spår af hans
besök skulle finnas efter honom, och ännu innan någon
ljusning syntes till dager, hade han lemnat Mörkön.
På morgonen gick allt sin vanliga gång på
Hörningsholm. Den gamle slottsfogden, som varit der
allt sedan Svante Nilssons tid och visste att tala
om gamle herr Sten och osämjan mellan honom och herr
Svante och om dennes enka fru Märta, unge herr Stens
(riksföreståndarens) styfmoder och hennes barn och
allt, som timat under de föregående oroliga tiderna,
minnen, hvilka, huru sorgliga och dystra många af
dem än voro, dock utgjorde hans högsta skatt här på
jorden, visade sig på dörrtröskeln till det torn,
der hans nådiga fru hade låtit ställa några rum i
ordning för sig. Utför vindeltrappa!! kom Christina
Pedersdotter, och fogden såg med så blidt ett leende
på den vackra jungfruns allvarliga anlete. Det var
något alldeles i hans tycke. Sådan, menade han,
borde hvarje qvinna vara. Hon hade sorg i hjertat,
liksom hans kära fru, men hon bar den. Det var kraft
i själen, och derför ville den gode gubben hjelpa
till att muntra upp henne och hålla modet uppe,
så godt han kunde. Hans medel i detta afseende
voro icke många, men han tog det bästa han hade:
hans många minnen från forna tider. Han hade redan
många gånger berättat för Christina om allt hvad
som rörde de bortgångna, från det största till det
minsta. Han var ytterst medelsam, såsom ålderdomen
ofta är, när intet trycker på samvetet, och redan
dagen efter Christinas ankomst voro han och hon de
bästa vänner, och eftersom hon gerna hörde på, så
steg hon med hvarje dag i hans gunst. Väl voro icke
berättelserna om mord och blod och strider just af
natur att roa, men det goda förde de dock med sig,
att Christina fann, huru lifvet var rikt på sorger och
pröfningar äfven för de högt uppsatte, och huru inom
den slägt, der hon nu fått en tillflykt, mången haft
hårdare öde att bära och svårare strider att utkämpa,
än hon sjelf. Och detta stålsatte hennes sinne. Det
framkallade det ädlare och bättre i inom henne. Hon
kände vissare än någonsin, att hon stod under Guds
hand, och att hon med undergifvenhet ville bära, :
hvad han lade henne uppå.
Det var en vacker morgon. Solen log så
varmt och strödde sitt guld öfver det vidsträckta
landskapet, som låg ut-i bredt rundt omkring.
»Guds fred och god morgon, jungfru Christina!" helsade
fogden. »Men i dag ären j mörkare i hugen än
vanligt. Hafven j haft onda drömmar, jungfru?»
»Gud signe, fader Greger, det hafver jag»,
svarade l jungfrun.
| »Och derför tanken j mera, än i borden,
på det j hafven
i edert hjerta. Hm . . . jag minnes väl, när gamle
herr Sten ; var död, Gud hans själ nåde, och det
onda talet, som då gick om fru Märta, att hon skulle
hafva förgiftat den gamle herrn, j när det kom för
fru Märtas öron, huru hon sörjde och huru l hon
längtade att herr Svante skulle komma ... för si,
han | var med gamle herrn och följde med
liket upp till Stockholm ...»
l »Huru kommen j på de minnena, fogde?»
afbröt honom
| Christina och ryste till.
»Minnena komma som drömmarna, jungfru, en vet icke
hvarifrån . . . Men hvarför spörjen j så?»
;! »Sådana ord sades mig i drömmen
. . . Jag tyckte, att
fången der nere i tornet var dödssjuk och han
kallade mig till sig och jag skulle hjelpa
honom, ty jag kunde det, och !’ jag gjorde
det ock, men då förvandlades hans anlete
och en dödskalle grinade emot mig och ett par
benrangelsarmar om-Il fattade mig och ville liksom
qväfva mig till döds, medan det || ljöd i mitt
öra: du har förgiftat mig! ...» i! »Hm,
hm», mumlade gubben, »drömmen kan hafva sin
|| betydelse . . . Våren försigtig, jungfru! Jag
menar, att j icke i: vidare boren besöka fången. Har
aldrig tyckt om hans an-!| sigte, aldrig. . . Det
lyser ondt ur hans gamla ögon.»
»J kunnen hafva rätt, fader Greger, och», tillade
hon efter en stunds tystnad, »jag har gjort orätt,
som icke talat med fru Christina ...»
Och fru Christina kom i det samma. Den vackra
höstmorgonen utlockade äfven henne. Fogden bugade sig
vördnadsfullt och stod med hatten i hand, medan fru
Christina gick förbi honom och nickade vänligt. Hon
vinkade åt Christina att följa sig, och så gingo
de. Den vanliga stigen, som fru Christina plägade gå,
ledde i en stor bugt omkring den klippa, der slottet
låg, slingrande sig småningom uppför, tills den
strök tätt utmed den grofva gråstensmuren, som var så
gammal, att fogden bedyrade, det den funnits, då Thor
och andra hedniska vidunder foro fram öfver fjällen.
Det dröjde länge, innan någon af dem yttrade något,
antingen det nu var, emedan naturens skönhet
tilltalade dem, eller emedan de hvar för sig hade
själen fylld af sitt. Fru Christina gick aldrig denna
stig, utan att hos henne vaknade minnet af den dag,
då hon för tretton år sedan såsom nygift vid sin
älskade herr Stens sida kom hit till slottet, och
taflorna från denna tid drogo henne med makt till
sig. Der flöto undersköna toner fram ur detta fordom
af sällhet och lycka, och vid den välkända klangen
af dem, spändes liksom på nytt de själens strängar,
hvilka lifvets vidrigheter kommit att slappas. Och
det ligger i medvetandet af att hafva fyllt sin pligt
en underbar kraft att stärka och att upprätthålla.
Sällan suckar gladt hjerta af sorg, Men ofta ler
sorgefull mun -
heter det i visan om Axel och Walborg, och
det ägde sin fulla tillämpning på fru Christina.
När de kommit upp på en liten afsats af berget,
hvarifrån man hade en herrlig utsigt öfver
Himmelfjärden och So-rundalandet, stannade fru
Christina. Hennes följeslagerska, som hela tiden gått
med hjertat i halsgropen, utan att kunna finna ett
passande tillfälle att lätta sitt hjerta, steg nu till
sidan af henne och fattade hennes hand. Fru Christina
såg frågande på henne, men hennes sköna anlete var
så blidt, att det ingaf den stackars flickan mod. Och
hon omtalade för den ädla frun, huru hon besökt fången
och hvad han talat till l henne. Det hade tillgått så,
att en gång, när hon ensam gått samma väg, som de nu
tillryggalagt tillsammans, och kommit intill muren,
hade hon hört sitt namn sakta uttalas. Hon hade sett
sig omkring, men intet kunnat märka. Då hade hennes
namn uttalats för andra gången, och hon hade sett
upp till en af torngluggarne och der sett sin gamle
frändes anlete tryckt mot jerngallret. Han hade
sett så genomolycklig och lidande ut och han hade
talat så vackert, att hon ej haft hjerta neka honom
hans begäran. Han hade nämligen bedt henne besöka
sig i fängelset, om det vore henne möjligt. Och det
hade lyckats henne, och der hade den gamle mannen
under tårar tiggt om hennes förlåtelse för hvad han
förbrutit sig mot henne, om det då ändtligen var
något brott, efter han handlat i bästa välmening.
»Jag har icke handlat ärligt mot eder, fru Christina»,
så
slutade hon, »som låtit detta ske, utan att
nämna något till
eder derom, och för hvarje gång har jag haft’i mitt
sinne att
göra det, men alltid hållits tillbaka af fruktan att
väcka eder
! vrede i första rummet, men äfven deraf, att jag
alltid menat,
| det jag dock icke gjorde något illa, utan blott
fyllde min pligt
att trösta och hjelpa, der tröst och hjelp behöfdes.
Har jag
handlat orätt, så straffa mig, fru
Christina, men skänk mig
eder förlåtelse. Ty eder vill jag icke med vett
och vilja göra
någon sorg.»
Christina fattade slottsfruns hand och tryckte den
till sina läppar.
»Väl hade det varit bäst, om det icke skett,
Christina», sade hon efter något besinnande, »men
då det nu ej kan ändras, så vet jag icke, att
det egentligen kan leda till något för oss okärt.
Kom blott ihåg, att den biskoplige svennen
snart skall få sin frihet åter, blott konungens
kansler finner | tiden dertill vara inne. Det är
dock icke blott för din skull, ! mitt barn, som han
måste någon tid vara försvunnen ur verl-! den, utan
äfven för vår nådige herre konungens. Tanken blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
