- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
284

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 256.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 284 -

»Vi skola då icke tala derom, men en gång skolen
j sanna mina ord, jungfru, och då skolen j kanske
sjelf önska eder i klostret in och tänka godt om mig
på min döda mull.»

Christina förstummades vid dessa ord. Aldrig
skulle de hafva gjort något intryck på henne under
vanliga förhållanden, men så här, yttrade af en,
som väntade döden, yttrade under inflytandet af den
dystra ensligheten och öfvergifvenheten omkring henne,
fingo de en kraft och en betydelse, som hon häpnade
för. Det blef så tyst och ödsligt som i grafven,
tyckte hon, när hon såg ned i sitt hjerta, och en
mängd tankar stego upp der i sammanhang med den, som
fången väckt till lif. Hennes kärlek skulle bringa
henne ofärd; hon hade aldrig tänkt sig saken så,
som den nu visade sig för henne. Yäl hade hon väntat
sig strider och motgångar vid Olofs sida, och det var
hennes lust att gå dem så emot. Men ofärden, uttalad
af den gamles läppar, fick en helt annan färg. Ofärden
tycktes henne stiga upp som ett grinande spöke mellan
henne och Olof.

Hon lemnade med tunga steg fängelset, och det
förgick en rund tid, innan hon kunde besluta sig
att åter besöka fången. Hon gjorde det dock, och
då talade Gert intet om Olof, blott om sig sjelf,
och han bad sin franka utverka hos fru Christina, att
han måtte få tala vid en prest, ty han kände på sig,
att hans slut vore nära, ehuru det dröjde längre, än
han kunnat föreställa sig. När den dagen vore inne,
sknlie han sända henne bud.

Detta tal om döden befästade hos Christina de goda
tankar, hon fattat om den gamle, och att han menade
henne af hjertat väl. Just den saken, att han nu icke
talade om Olof med henne, verkade mera än allt annat
att i Christinas själ liksom bränna in tanken på,
att hennes hjertas helgedom, hennes tro på lycka
vid sidan af Olof var byggd på lös grund. Hon slog
bort tanken, men den kom igen, ständigt och ständigt
emot hennes vilja, liksom när man ser skarpt på ett
föremål och sedan blundar, det efter vissa mellanrum
af tid i oändlighet upprepas under olika färger.

Och intet, intet hördes af från Stockholm. Vintern
kom. De oroliga böljorna slogo ej mera mot strand,
och snön låg bländhvit öfver fjärden, öfver skogar,
berg och dalar. Men allt blekare blef stolts jungfrun
om kind, allt oroligare klappade hennes hjerta, och
värre blef det för hvar gång, som hon besökte fången.

Slutligen nalkades julen, och fru Christina började
rusta sig att draga till Stockholm. Hon inväntade
blott konungens bref till bröllopet, som han skulle
i helgen hålla för sin syster, fru Margareta Wasa
och grefve Johan af Hoya.

En qväll i veckan näst före julveckan hörde Christina,
när hon gick förbi stegerhuset, en helt ovanlig
musik. Så smältande och vackra voro tonerna, att
hon stannade och ville ej röra sig ur stället,
för att icke gå miste om någon enda af dem. Först
när det blef tyst, sprang hon uppför trappan och
öppnade dörren till stegerhuset. Der inne var man i
full sysselsättning med tillredelserna till julen,
men icke förthy, så hade litet hvar der inne hållit
upp med arbetet, för att följa spelmannens rörelser,
som satt ned vid dörren.

Det var en trasigt klädd man med blek ansigtsfärg
och pussiga, hängande kinder. Något svärmiskt låg och
drömde i hans öga, som stelt var fästadt på golfvet,
under det att den ena handen hvilade på halsen af
fiolen och den andra med stråken slappt hängde ned vid
sidau. När Christina trädde in, såg mannen skyggt upp,
men hans blick ljusnade allt mer och mer, och leendet,
som spred sig kring hans mun, log snart så innerligt
och varmt ur hans öga, att hela hans ansigte blef
liksom förklaradt.

Christina kunde icke taga sina ögon från detta
ansigte. Hon såg och såg och letade derunder i sitt
minne, hvar hon sett de dragen förut. Slutligen hade
hon det och sade till spelmannen:

»Såg jag dig icke sednast i bykyrkan i Stockholm den
förfärliga dagen då . . . ?»

Mannen afbröt henne med att sätta instrumentet under
hakan och framlocka de mest undersköna toner, hvilka
på-

minde om orgelmusiken i kyrkan samma dag, som
Christina gaf sin hand åt Olof inför altaret vid
Sankt Görans bild.

»Kännen j mig?» sporde Christina sedan spelet åter
tystnat.

»Om jag känner eder, jungfru», genmälte mannen
med ett lycksaligt leende, men tystnade plötsligt,
som om han blifvit förskräckt för sina egna ord, och
tillade: »nej, nej, jag känner eder visserligen icke,
hur skulle jag känna eder, men mäster Olof...»

»Fort, käre gubbe», utropade Christina och såg så
oroligt bedjande på mannen, »mäster Olof, sägen j
... hafven j tidender från honom?»

»Mäster Olof är död, han!» svarade mannen.

»Död!» utbrast Christina och blef blek som ett lik
samt segnade ned mot stengolfvet. Ett par af qvinnorna
störtade fram och och upptogo henne i sina armar. Men
spelmannen stack fiolen med stråken under armen och
lomade af genom dörren ut i det fria.

»Det anade mig», sade köksmästaren, »när jag
första gången såg karlen, det är nu en vecka
sedan, att han skulle föra olycka med sig!»

*



Emellertid smög spelmannen sakta och oförmärkt utefter
de långa murarne, och, der det fanns något träd, som
stod med af snön nedtyngda grenar, så dolde han sig
derunder och flyttade sig med yttersta försigtighet
framåt. När han så kom i närheten af tornet, der
Gert Bryningh satt fången, försvann han under ett
par sådana träd, hvilka der stodo liksom för hans
räkning. Och hans steg voro så säkra och den kosa,
han valde, så bestämd, att det syntes tydligt, det
han icke första gången gick denna stig. När l]an
försvunnit under furornas snömantel, förblef han
alldeles tyst och orörlig, och en förbigående skulle
haft svårt att upptäcka honom, äfven om han anat,
att någon funnits dold vid dessa träd.

Timma gick efter timma, men ingen rörelse förnams
under granarne. Mannen hade tydligen valt sitt
lägerställe der.

Vid midnattstid hördes åter steg af en vandrare. Äfven
de nalkades tornet, der fången satt. Det var en
skulderbred man, och hans gång var rask och bestämd
som en krigares. När han kommit till foten af tornet,
ropade han halfhögt:

»Gert!»

»Hvem der?» hördes Gert svara efter en stund och
sedan ropet ett par gånger förnyats.

»God vän!» återtog krigaren. »Jag har helsningar med
mig från priorn.»

»Ändteligen ... de hafva dröjt länge, de!»

»Men den, som väntar på något godt, väntar icke för
länge, heter det, och nu gäller det, att hvarje man
är på sin plats.»

»Hvem ären j?» sporde åter Gert med någon misstro,
»hafven j något tecken från honom, som sändt eder?»

»Jag är Peder Grym, en af edra», blef svaret,
»och står nu på väg att möta ett bud från Severin
Norby. Konungen befinner ,sig nu i Upsala, och när
jag och han härnäst mötas, lärer det blifva en annan
visa sjungen, än när vi skildes. Biskop Peder och
herr Knut domprost befinna sig i Dalarne, och så fort
vi få visshet från herr Severin, så skall det bryta
löst. I morgon öppnas edert fängelse. Jag har bref
med mig från herr Lars kansler till fru Christina
både derom och om mäster Olofs död.»

Det rörde sig under de båda granarne, men ingendera
af de samtalande märkte det. Hade Peder Grym kommit
att vända sig om, så skulle häri kanske hafva sett,
huru ett hufvud stack fram nederst vid marken,
och huru ett par ögon voro fastade på honom och på
torngluggen så genomträngande, som om de tillhört
något annat än ett menskligt väsende.

»Det är allt i sin ordning», hördes Gert svara. »Guds
moder och alla helgon vare dess lof! Och huru befinner
sig den vördige priorn? Är han ock med i Dalarne?»

»Nej, han sitter i sitt kloster i Westerås, så vida
han ej vid detta laget drager till Stockholm, ty jag
vet, att han blifvit ditkallad af konungen.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free