- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
285

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 256.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

–– 285

»Det hade varit godt», återtog Gert, »om han varit
mig något närmare. Jag är mycket försvagad af detta
vistande i tornet, och skyndsamhet vore nu af nöden.»
[

»Brådare hafver jag icke, än att jag kan stå
eder bi, | Gert Bryningh.»

»Det är fråga om det rika arfvet efter Inge vald
Torstensson och om hans enda arfvinge, som jag nu
hoppas till Gud och Sankt Brita skall vara färdig
att med det draga in i Wadstena kloster.»

»Christina Pedersdotter?» sporde krigaren.

»Christina Pedersdotter!» svarade Gert.

»Hvar så är, att j hafven framgång derutinnan, Gert
Bryningh, så är den saken lätt hjelpt. Jag skall
föra både eder och Christina helbregda biskop Hans
i händer, och sedan är det blott att säga ja och
amen. I morgon mötas vi hos fru Christina!»

Mannen gick, och det blef åter alldeles tyst. Men fram
under granarne kröp nu spelmannen, utan att iakttaga
fullt samma försigtighet, som när han några timmar
förut valde denna plats till sitt gömställe.

Sedan han rest sig upp, stod han länge och vaggade
fram och åter, som om han haft svårt att bestämma,
hvartut han skulle styra kosan. Men efter en stund
försvann han i samma riktning, som Peder Grym.

9.
i

Klosterlöftet,
.

Det lyste ännu i ett af slottsrummen, när den
besynner- j lige spelmannen gick öfver gården.
Han kastade blicken dit upp, och han suckade helt
oförmärkt, som om han känt på j sig, att der
i denna natt kämpats en kamp på lif och död, men
han gaf sig icke tid att stanna. Stegen af Peder
Grym hördes ett stycke framför, och han följde dem.

Det var Christinas rum, der ljuset brann. Hon satt
der i ensam, med blicken stelt fästad framför sig,
blek och liflös j som en marmorbild. Hon hade af
vänliga armar blifvit upp- j buren från stekarhuset,
och fru Christina hade blifvit tillkallad. ! Ty den
vanmakt, hvari hon fallit, tycktes för alla vara
början i till döden. För deras gemensamma omsorger
lyckades det ; dock att återkalla henne till lifvet.
\

Fru Christina satt länge hos henne och talade tröstens
och vänskapens ord, och sedan hon gått, kom fogdens
dotterdotter, ett vänligt och hjertegodt barn, och
äfven hon uppbjöd all sin förmåga, för att jaga sorgen
bort ur den arma flickans själ. Men sorgen lät sig
ej bortjagas. Den låg qvar i hjertats djup, och det
lugn, som tycktes återvända, den kraft, som tycktes
så småningom framblicka, var förtviflans lugn och
kraft. Ormen låg ringslagen på djupet, fast ofvanom
honom utbredde sig ett täcke af blommor och grönt.

Efter midnatt bad Christina fogdedottern gå till
hvila, och hon talade med ett sådant lugn, att flickan
ej mera drog i betänkande att lemna henne allena. Och
så satt hon der ensam, utan hopp och utan tårar. Hon
upprepade för sig sjelf, hvad fru Christina sagt,
att man kunde icke veta, om den underrättelse,
som mannen meddelat, var tillförlitlig, och att man
borde invänta säkrare underrättelser. Men hon kände
den besynnerlige mannen; ju mer hon tänkte derpå,
desto lifligare framträdde för henne tilldragelsen
i Storkyrkan, tiggarens upprörda tillstånd, den
tillgifvenhet, hvarmed han der betraktat henne,
alla de ord, som föllo mellan honom och Olof, och
derutaf framgick helt naturligt, att mannen, som på
något för henne outransakligt sätt fått reda på hennes
vistelseort, velat i tid underrätta henne om den mans
död, hvars trolof-vade hon var och helt visst blifvit
i mannens närvaro. Och dessutom, när hon besinnade
den långa tid, som förflutit, utan att hon hört det
minsta ord från Stockholm och dem hon hade kära,
så framgick det för henne alldeles af sig sjelft,
att det förkrossande dödsbudet måste vara sant.

Det var en förfärlig natt. Hårdare tyckte hon icke att
den gode Guden kunde pröfva ett menniskohjerta. En
feber-frossa genomfor henne, blodet liksom stelnade
i hennes ådror,

och hemsk och förkrossande stal sig den tanken på
henne, att Gud sjelf hade öfvergifvit henne. Derför
var hennes blick så stel och hennes kind så
marmorhvit.

Men så runno henne i sinnet några ord, som hon hade
hört af Olofs mun, att Herren aldrig öfvergifver de
sina, att hvad helst, som kunde inträffa, lände till
menniskans förädling, om hon ödmjukt böjde sig under
Guds mäktiga hand. Och dessa ord tände åter glansen i
hennes öga, och hon sjönk ned på knä och bad innerligt
och varmt. När hon uppreste sig från bönen, smälte
hon i tårar.

Det blef morgon, och solljuset bröt in i rummet,
men sparsamt och halft, liksom för att blott visa,
att ljus och värma fanns, men för andra, lyckligare
trakter af jorden. Steg hördes utanför dörren. Fru
Christina inträdde. Hon var rörd, och i hennes
djupa öga brann en låga så varm, men tillika så
högtidlig, att den unga flickan tydligen såg, det
något inträffat, sedan de skildes åt, som beröfvat
henne hennes vanliga jemvigt.

»Bref från Stockholm?» mera hviskade, än uttalade
flickan, och hennes läppar darrade, som om hon fruktat
att uttala orden.

»Ja, barn», svarade fru Christina, och en tår darrade
i hennes öga, »bref hafva kommit från Stockholm!»

»Och det är då sant, hvad han sade . . .?»

Fru Christina behöfde icke svara, men hon skyndade
fram och slöt den upprörda flickan till sitt bröst,
och lät henne gråta ut. Derpå fattade hon hennes hand
och såg henne så mildt och allvarligt in i ögat.

»Jag tviflade i det längsta, barn», sade hon, »jag
tviflade ännu, när jag genomläst brefvet, ty jag
tyckte mig icke igenkänna fullt riktigt kanslerens
vanliga namnteckning. Men mannen, som har framfört
brefven och som äfven medfört bref från konungen
både till mig och till biskop Hans i Linköping att
komma till grefve Johans och fru Margaretas bröllop
tju-gondag jul, han är mig en borgen för brefvens
sanning. Jag känner honom väl; han var en gång i
min salig herres, herr Stens, tjenst och är nu i
konungens. Och nu Christina, mitt barn, kommer jag
att lägga dig tvenne vilkor före, antingen du vill
stanna hos mig, eller du vill, såsom den gamle mannen
nu säkert skall tillstyrka ...»

Christina såg upp med spörjande blickar.

»Din frände, Gert Bryningh, är fri och han lemnar
denna dag Hörningsholm!»

»Och hvad skall då min frände tillstyrka?»

»Efter hvad jag känner om honom och hans förhållande
till dig, lärer han väl nu tänka, att du skall
vilja sluta dig inne med dig sjelf och lefva i ditt
ungdomsminne och verka Guds verk med afsvärjande af
verlden . . . Jag vet intet att råda dig härutinnan;
jag kan blott säga dig, att hos mig skall du ock finna
den fristad, som ditt hjerta längtar efter . . . Din
frände kommer sjelf att tala med dig härom; jag har
velat säga dig detta, att du ej må tänka dig stå så
alldeles ensam i verlden, som du kunde vara böjd
till att tro, sedan dödsbudet vunnit bekräftelse,
och att du så må kunna hafva ett annat att välja,
än det han kan hafva att förelägga dig.»

Medan hon ännu talade, öppnades dörren, och Gert
Bry-ninghs bleka, aftärda ansigte visade sig. Han
studsade, när han fick se fru Christina, men det var
en rörelse, som föll sig ganska naturlig, och då han
ville stänga dörren och aflägsna sig, uppmanade fru
Christina honom att stiga in.

»Undren icke på, stränga fru», sade han och bugade
sig ödmjukt, »att mina första steg gälde henne här
. . . Stackars barn, nu är hennes glädje vissnad
... nu har hon ingen i verlden mer än mig, gamle
brutne man.»

Han utbredde, öfverväldigad af rörelse, sina armar,
och Christina dolde förtroendefullt sitt hufvud
vid hans bröst. Fru Christina ansåg sig icke böra
öfvervara frändernas möte, utan aflägsnade sig. Ett
eget drag af tillfredsställelse sväfvade dervid
Öfver Gerts ansigte, och hans ögon spelade med ett
uttryck af visshet öfver rummet och ut genom det
lilla fönstret.

»Jag förstår din sorg, stackars barn», sade han
slutligen och klappade Christinas hufvud, »och jag
vördar den, och jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free