- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
291

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När jag blir rik. - Salamandern.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Och skepp, som segla till fjerran länder, skall jag
utrusta i dussintal och hämta vin ifrån Seinens
stränder och ädla smycken ifrån Nepal, se’n jag
blifvit rik.

Ett praktfull slott skall jag äfven bygga med torn
och spiror, som molnen nå; derkring en graf med en
ståtlig brygga och rika gallerverk ofvanpå, se’n jag
blifvit rik.

Der hundra svanor omkring mig flyta, jag gunga vill i
en skön gondol på vikens lugna och klara yta, belyst
af aftonens milda sol, se’n jag blifvit rik.

Ett adelsbref skall jag sedan köpa, för att få heta -
hvad charme! - »hans nåd» och låta mig till Gåshufvud
döpa samt snart få stämma i riksens råd, s e’n jag
blifvit rik.

Och band och stjernor af alla grader mig skola pryda
till mobbens harm, Jag skall bli ärad, näst landets
fader, och gå med prinsarne arm i arm, se’n jag
blifvit rik.

I första kammarn med öppna armar man tar emot mig
för namnets skull;

Jag mot all frihet med ifver larmar, får tusen vänner
för prat och gull, se’n jag blifvit rik;

Blir snart baron, och så grefve sedan, och kallas
ödmjukt »ers excellens»; då har jag, Gudi nog, hunnit
redan min äregirighets högsta gräns, se’n jag blifvit
rik.

Till ro jag slår mig i slottets salar och mottar
vänner af högsta ton, gör stora middagar, dito balar
och spisar hjerpstek och fågelbon, se’n jag blifvit
rik.

En skön gemål skall jag också vinna af äkta, oblandad
fullblods-ras, till dagligt sällskap och till värdinna
på soiréer och storkalas,

se’n jag blifvit rik.

Men säkert får jag på lyckan vänta - jag hvarken slott
eller ordnar får - och vara glad om en borglig jänta
med mig i brudstolen en gång går, ty jag blir ej rik.

Dock strunt i lyckan! - en skugga är den, och guld
ju annat ej är än mull. Yår prest predikar: »försaka
verlden»; och städse gör jag det för den skull,
att jag ej är rik.
-

Salamandern.

m detta djur uttrycker sig Plinius på följande
sätt: »»Salamandern, ett djur af ödlegestalt och
med stjernlika fläckar, visar sig blott vid starkt
regn och är aldrig synligt vid torr väderlek. Han är
så kall, att han, liksom is, genom blotta beröringen
släcker eld. Det slem, hvilket, liknande mjölk, flyter
ur hans mun, bortfräter håret på menniskokroppen;
det befuktade stället förlorar färgen och en fläck
qvarblifver. Bland alla giftiga djur äro salamandrarne
de värsta. Andra skada blott enskilta menniskor och
döda icke flera på samma gång; salamandern deremot kan
tillintetgöra hela folk, i fall de icke akta sig. Om
han kryper i ett träd, förgiftar han alla frukterna,
och den, som förtär något häraf, dör af frossa;
faller djuret i en brunn, så blifver också vattnet
förgiftadt. Dock uppätes denna så giftiga varelse af
åtskilliga andra djur, såsom t. ex. af svinen, och det
är sannolikt, att hans gift dämpas genom sådana djur,
som han tjenar till näring ...»

Salamandern har varit och är ännu utskriken som
ett förskräckligt, fruktansvärdt djur. Enligt de
romerska lagarne blef den, som gaf en annan någon
del af salamandern, förklarad som giftblandare och
befunnen skyldig till döden! Och ännu vid slutet
af förra århundradet försökte en fru att förgifta
sin make medelst en salamander, hvars kött hon hade
blandat i maten, till lycka för männen, som efter
intagen måltid ej försporde någon annan verkan än
mättheten. - Alkemisternas vantro utsatte salamandern
för de grymmaste prof, och de trodde sig i detta djur
hafva funnit en guldalstrande demon.

Salamandern eller Eldsalamandern (Salamandra
ma-culosa), urbilden för en efter honom benämd familj,
uppnår en längd af 5 till 6 tum och är på svart grund
tecknad med stora, oregelmessiga fläckar af praktfall,
guldgul färg. Körtelgrupperna på bakhufvudet och de
på begge sidor befintliga vårtraderna, ur hvilka vid
tryckning eller blott be-

röring en hvit vätska framqväller, äro hos honom
särdeles utvecklade.

Eldsalamanderns hem sträcker sig öfver hela Europa,
från södra Sverige ända till Spanien, Italien och
Grekland, räcker äfven utöfver nordvestra Afrika och
torde möjligen utbreda sig öfver ett godt stycke af
Asien. Egentligen sällsynt är han väl ingenstädes
inom gränsorna för denna utbredningskrets, dock
talrik blott i enskilta, för honom särdeles lämpliga
trakter. Fuktiga, dystra ställen, t. ex. djupa
dalar eller mörka skogar, gifva honom herberge,
fördjupningar under rötter, stenar, åtskilliga djurs
bon etc. den önskade bomngen. Om dagen lemnar han
denna blott efter ett regn; ty hans arbetstid är
natten. Torr värme eller solens inverkan beröfvar
hastigt hans kropp så mycket af den för honom
oumbärliga fuktigheten, att han deraf lider skada;
redan då det icke regnat på ett par dagar, synes han,
ehuru hans hud kommer i beröring med daggen, mager och
svag, då han deremot efter ett regn erhåller utseendet
af välmåga, glans och frodig helsa. Hans rörelser
äro långsamma och oviga. Gången är ett krypande med
sidoböjningar, simmandet, strängt taget, också blott
ett gående i vattnet, hvarvid stjerten måste anses som
det hufvudsakligaste fortskaffningsmedlet. Alla högre
förmögenheter synas obetydande, sinnena temmeligen
slöa, intelligensen ytterst ringa. Ehuru han ofta
träffas tillsammans med andra af sin art, kan man
dock näppeligen tillerkänna honom någon böjelse för
sällskaplighet; den ene bryr sig också i sjelfva
verket knappast om den andre, och den starkare
öfverfaller, då han är hungrig, utan betänkande den
svagare för att uppäta honom. Blott under lektiden
uppsöka de olika könen verkligen hvarandra; men så
snart de hafva tillfredsställt sin böjelse, slutar
hvarje förbindelse, och blott den skyddande platsen,
en lämplig fördjupning t. ex., bringar åter de
enskilta tillsammans. Djur med långsamma rörelser,
företrädesvis sniglar, daggmaskar och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free