Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XLV. Krigaren och Boktryckeriarbetaren. - När jag blir rik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adolfs och Svenskarnes händer. Polackarne bröto upp från
sitt läger med sina fältstycken och sin tross, men sjelfva lägret
blef segrarnes byte.
Under ett nattligt anfall två år derefter tog den tappre
grefven sådan skada, att han deraf dog i den preussiska staden
Strassburg. Samma öde, att stupa med svärdet i hand i
Sveriges tjenst, fick äfven hans son, grefve Henrik Thurn.
När Ryssarne trenne årtionden derefter förde krig med Sverige
och Magnus Gabriel de la Gardie förde befälet i Lifland, stod
denne grefve Henrik i spetsen för svenska rytteriet. Ryssarne
kommo i massor, och derför måste han draga sig tillbaka till
grefve Magnus Gabriel i Riga. Ryssarne följde och började
belägra staden. Det var en natt i Augusti, som ett utfall
skedde från Riga, och den raske grefve Henrik var med. Han
var, med sitt främmande namn, till själ och hjerta Svensk, och
i oförskräckt mod och tapperhet kunde han jemföra sig med
hvilken som helst. Denna till öfverdåd gränsande tapperhet,
som under Carl XII fyllde verlden med undran, hade sitt förspel
i de strider, som under Carl Gustaf utkämpades så väl
här vid Düna, som vid Narva och på Polens slätter. Grefve
Henrik var en bland dessa förelöpare. I den nattliga striden
fick han se en hop svenska krigare omringas af Ryssar, och,
utan den ringaste tanke på faran för sig sjelf, sprängde han
dit, åtföljd af några få lika tappre. Grefve Magnus, som såg
det, återkallade förgäfves med trumpetskall de djerfve, och
när en öfverstlöjtnant med 30 ryttare hann fram till hjelp, så
blef han vittne till, huru den tappre grefven och hans följeslagare
nedhöggos. Öfverstlöjtnanten undkom sjelf med 14 sår
och efter förlust af 27 man.
Fem dagar derefter kom en öfverste från ryske czaren
och lemnade grefvens enka en fyrkantig låda. När hon öppnades,
så var hon fodrad med rödt taft, men i det röda taftet
låg grefve Henriks blodiga hufvud. Det var en rysk artighet!
Grefve Henrik var den siste grefven med namnet Thurn
i Sverige.
Så gingo åren. Efter den förste Carl kom den andre och
den tredje, och Sveriges ära brann och bleknade ömsom, tills
slutligen den stora makten inom Europa gick i andra händer.
Ungefär hundra år voro då förflutna, sedan grefvarne v. Thurn
i vår krigiska storhets middagsglans stredo och blödde för det
land, som lemnat dem skydd för förföljelser och blifvit deras
andra fädernesland, hvartill de köpte sig bördsrätt med sitt
varma blod.
Då uppkastades af stormen på stranden i närheten af
Norrköping ett fartyg, som förde främlingar ombord. Några
från staden – der man lifligt mindes Ryssarnes framfart år
1719 – togo dem för Ryssar. Men förskräckelsen lade sig
snart. Bland främlingarne voro några boktryckeriarbetare, som
i staden uppsökte presten i tyska forsamlingen derstädes Reinerus
Brocman. Denne hade med sorg sett, huru illa det stod
till med kunskaperna hos de svenska presterna, och hade derför
fattat det beslut, att låta öfversatta och trycka Scrivers
Själaskatt. För detta ändamål hade han skrifvit till den bekante
Francke i Halle, och då skickades konstförvandterna till
Sverige och, såsom deras ledare, Carl Dominik v. Thurn.
Han var, liksom sina anherrar hundra år förut, en flykting
för sin tro. Det berättas om honom, att han en gång
som gosse kommit in i det för sin undergörande Mariabild bekanta
klostret Maria Einsiedeln och der påträffat en lönntrappa,
som ledde upp till ett rum, hvarest den hemliga mekanik fanns,
som åstadkom madonnans under. Utan att känna till hemligheten,
satte han mekaniken i rörelse, och alla de, som befunno
sig i klosterkyrkan och sågo madonnans oförmodade nådebevisning,
föllo i djupaste andakt ned på sina knän och lemnade
glädjedruckna kyrkan. Gossen, som åstadkommit alltsammans,
flydde förskräckt ut ur lönnrummet och kyrkan och gömde sig
i en trädgård. Någon tid derefter hade fadren gästabud, och
vid bordet kom man att tala om undret i Maria Einsiedeln,
och flera af de närvarande gästerna kunde som åsyna vittnen
intyga undrets riktighet. Gossen kunde dervid ej annat än le,
och på fadrens fråga omtalade han uppriktigt, huru allt tillgått.
Men då dömdes han af fadren till ett så hårdt straff, att han,
så väl till följe deraf, som till följe af det lekverk, som
katolska religionen kunde skänka gudomlig dyrkan, öfvergaf denna
lära och flydde.
Så kom han till Halle och derifrån, såsom vi nyss berättat,
till Norrköping i Sverige. Här arbetade han nu på
presten Brocmans tryckeri och på ett arbete – Scrivers Själaskatt
– som just skulle tjena att stärka den evangeliska sanningens
kraft i det rike, hvarifrån denna sannings förnämsta
kämpar utgått att offra lif och blod på Tysklands jord. Den
gren af slägten, hvartill Carl Döminik hörde, var blott friherrlig,
icke greflig. När baronen-boktryckaren kom till Stockholm
– det var år 1727 – fick han befallning att infinna
sig på hofvet hos drottning Ulrika Eleonora. Vi behöfva ej
nämna, att det var baronen, icke boktryckaren v. Thurn, som
denna ära vederfors. Drottningen låg på en soffa, när baronen
inträdde, och denne knäföll för henne, men drottningen
förmanade honom, att icke knäfalla för någon annan än Gud.
Från drottningen kallades han till företräde hos då varande
kanslipresidenten, grefve Arvid Horn. Denne omtalade de
fordne herrarne v. Thurn, hvilka under konung Gustaf II Adolfs
tid gjort Sverige så stora tjenster, och huru han sjelf hos
baronens fader druckit många flaskor vin.
Baronen fick en kunglig pension, men det stod på den
tiden synnerligen klent till med svenska statskassan, så att
när han kom till kassören, för att lyfta sin pension, var kassan
vanligen tom. Baron Carl hemsöktes i öfverfullt mått af
olyckan. Det hör ej hit att skildra hans lefverne. Blott det
må vi nämna, att han måste fly från Norrköping till Danmark,
der han en tid bodde i Helsingör, men allt jemt efterspanad af
jesuiter, måste han snart åter öfvergå sundet, och lyckades
med tillhjelp af några pålitliga vänner komma öfver till
Helsingborg. Här tillbragte han måhända sina lugnaste år, tills
jesuiternas förföljelser åter tvungo honom att ombyta vistelseort.
Han begaf sig då till Jutland. Han dog år 1747, således,
på ett år när, hundra år efter det trettioåriga krigets
slut.
Det torde ej kunna förnekas, att sammanställningen af
desse män ur en och samma slägt, är rätt egen, och tänker
man allvarligt på saken, lärer man få svårt nog att afgöra,
hvem som har gagnat mera, krigaren, som stupade med svärdet
i hand, eller den arme boktryckaren, som måste fly från
land till land, utan att finna en vrå af verlden, der han i ro
kunde få dyrka sin Gud efter sitt samvete? Ett obetydligt
verktyg var han väl, den tyste arbetaren, som stod och plockade
tillsammans sina stilar till ord och meningar i Scrivers
Själaskatt, men utan tvifvel var denna verksamhet fullt ut lika,
om icke mera välsignelsebringande, än frändernas, ehuru
historien blott haft utrymme för de sednares bragder. St.
-
När jag blir rik.
Jag redan känner, hur jag skall smaka
all detta lifvets lycksalighet;
alls ingen fröjd ärnar jag försaka,
som någon dödlig att njuta vet,
se’n jag blifvit rik.
Jag skall mig köpa ett gods vid stranden
af viken till en romantisk sjö,
hvars yta mötes af himlaranden
och speglar mången grönkransad ö,
se’n jag blifvit rik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
