Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett universitet för qvinnor. - Bilder från Spanien. VI. Granada.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syfta härmed särskilt på tvenne fack: astronomien
och medicinen. För det förstnämda tillskrifver
Alexander von Humboldt qvinnan en högre fallenhet,
emedan färgsinnet är i synnerligen hög grad utbildadt
hos henne. Och att det är en
allt mera bestämdt uppträdande fordran från
sedlighetens sida, att qvinnor böra uppfostras till
vetenskapliga läkarinnor för qvinnosjukdomar, derom
torde blott en mening vara gällande bland hela det
qvinliga slägtet.
-
Bilder från Spanien.
VI.
Granada.
fången resande, mer eller mindre van att föra pennan,
har försökt att återgifva de intryck, han erfarit vid
betraktandet af detta europeiska paradis, men icke ens
den största förmåga i detta hänseende har lyckats att
i en trogen och åskådlig bild framställa Granadas
fantastiska rikedom på behagliga och storartade
naturföreteelser samt anmärkningsvärda historiska
minnen. Hvartill tjenar väl, att beskrif-varen talar
om porten till forum, om lejongården, om Lindarajas
trädgårdar, då han ej kan låna läsaren det öga,
hvarmed allt detta måste betraktas, då hans penna i
stället för den andalusiska vårens skiftande färger
endast har det svarta bläcket, då han blott genom
nakna ord vill försöka återgifva näktergalens slag,
bäckens sorl och naturens tusenfaldiga harmoniska
toner!
Det finnes blott ett ställe i Europa, som har en
vår, sådan skaldens fantasi målar den, en vår full
af näktergalssång och blomsterdoft, bestrålad af en
gyllene sol och silfverklara stjernor, och detta
ställe är Granada! Hvarken Italien eller Grekland
förmå uppvisa en stad, som i detta hänseende kan
mäta sig med Granada. En sådan blomsterrikedom, som
Granada och trakten der omkring förete i Juni månad,
finner man svårligen annorstädes. Alla gårdar,
alla balkonger, alla terrasser äro betäckta med
doftande rosor, alla häckar och murar äro omgifna
af rosor, och det storartade slottet Alhambra
synes hvila i en bädd af rosor. Dag och natt
låta näkter-galarne höra sina tjusande toner i
Alhambraparkens löf verk och den skugglika Darrodalen;
de talrika blomstrande granatträden slingra en
med bländande skarlakan broderad smaragdgördel
omkring den gamla konungastaden, och på de
närgränsande kullarne blomstra tusentals i olika
färger skiftande blommor. Ingen dimma fördunklar
himmelens kristallklara a/urtak. Från alla klyftor,
från alla höjder, från alla trädgårdar uppstiger
aromatiskt blomsterdoft och fyller hela atmosferen
med berusande vällukt. Sakta fläkta luftströmmarne
från Sierra Nevada, som, stolt som en drottning,
i bländande silfver-mantel från sin klipptron skådar
ner på Granadas yppiga ängar; hvarthän man blickar,
finner man en färgprakt och en ljusglans, som bländar
ögat, en harmoni af toner och öfvermått af vällukter,
som ovilkorligt invagga i ljufva drömmar.
Staden byggdes af morerna i 13:de århundradet. Efter
det Cordova-kalifatet och konungariket Valencia
blifvit störtade, (det förra år 1236, det sednare
1238), gjorde Mohammed Al-hamar, som samlade
återstoden af det slagna araberfolket, Granada till
herrskaresäte för ett nytt moriskt rike. Sin förnämsta
blomstringsperiod hade denna stad under Mohammed Abul
Hassan, som uppsteg på tronen år 1397 och under sin
regering gjorde hofvet till ett säte för förädlade
seder, musik och poesi. Denna moriska hufvudstad,
som i fjortonde århundradet räknade 200,000 invånare,
råkade mot slutet af det femtonde århundradet under
katolska väldet; Granada, denna »städernas städ»,
sjönk ner ifrån sin fordna storhet och dess folkmängd
uppgår nu endast till omkring 80,000.
Man föreställe sig en gammal spansk stad med en
labyrint af till största delen trånga gator, höga,
mörka hus med framskjutande balkonger och öppna
portar, genom hvilka man blickar in på vidsträckta,
dystra gårdsplatser. Här har ännu icke, såsom i andra
spanska städer, hvitlimmarens borste bort-strukit
forntidens ofta behagliga färger, dessa minnen från
flydda
århundraden. Här ock der varseblifver man qvarlefvor
af moriska byggnader, hästskoformiga bågar och
vackra tegelväggar. Beqvämligast väljer den resande
vid ankomsten till Granada sitt logis i Fonda de
Minerva. Det ljusa, rymliga rum, han här erhåller,
erbjuder en herrlig utsigt öfver stadens omgifningar
samt öfver dess bredaste gata, Carrera del Darro och
den derintill stötande Plaza del Lobo. I form af en
obetydlig bäck flyter Darrofloden genom gatan, som
bär hans namn. Med snabb fart ilar han mot Xenil,
sin förlofvade, såsom folkvisan kallar denne,
hvilken väntar honom nedom staden och till hvilken
han för sin guldsand såsom hemgift. På fondans ena
balkong kan man med ögat följa Darros lopp, ända
tills han under träden lemnar Granada och i Xenils
omfamningar förlorar sitt namn. Till höger leder
Öfver floden en bro, som man vid första påseendet
kunde vara frestad anse för det äldsta verk af den
byggande menniskohanden. Båda ändarne af bron hafva
under tidernas lopp blifvit begrafna i stränderna,
och de gröna slingerväxter, som hänga ner från
dess sidor, af-sticka ganska bjert emot de mörka
stenarna. Personer, som äro kännare af stadens
artiqviteter, vilja påstå, att denna bro leder sin
uppkomst ända från tiden före romerska väldet, att hon
antingen är ett minne af den infödda iberiska konsten
eller ett feniciskt verk. På andra sidan om den stora
husmassa, som man har framför fondans fönster, höjer
sig berget, som bär den Röda borgen. (Alhambra), hvars
silhuett med förvånande klarhet aftecknar sig på den
mörkblå aftonhimlen. Till venster ser man vakttornet,
la Torro de la Vela, hvarifrån grefven af Tendilla
i castilianska och aragoniska kronornas namn den 2
Januari 1492 tog det eröfrade Granada i besittning,
längre bort Torres vermejas, två jättelika torn, som
hafva l namn af den röda färgen hos stenen, hvaraf
de äro byggda; vidare Carl den femtes slott, hvarest
de moriska konungarnes vinterpalats var beläget,
derintill kyrkan Santa Maria och i klostret de los
Martires. Till höger i bakgrunden reser sig l den
väldiga snökäglan Mulhacen.
Till det myckna, som i Granada ännu påminner
om den moriska tiden, kan man också räkna
klädedrägten. Turbanen består af en brokig duk, som
vid både hetta och köld knytes om hufvudet; jackan
och skärpet äro i Andalusien de samma som på den midt
emot liggande afrikanska kusten; qvinnornas mantilj
är onekligen de mohammedanska qvinnornas civiliserade
och från svartsjukan aflägsnade slöja. Qvinnorna
i Granada, till och med de af den lägre klassen,
hafva af nationaldrägten endast bibehållit mantiljen;
deremot hafva männen i sin drägt j förblifvit landets
seder mera trogna. En ung välbildad majo | är den mest
täcka uppenbarelse, man kan möta i det euro-! peiska
alldagslifvet. Majo kallas hvar och en, som bär den
j andalusiska nationaldrägten. Denna består först
och främst af en kort, hårdt åtsittande jacka,
vanligen svart till färgen och prydd med broderier
eller fastsydda snören på den styfva kragen, uppslagen
och ryggen. I stället för knappar äro vid båda sidor
fastade snören och häktor, hvilka dock endast tjena
till prydnad, ty jackan förblifver alltid öppen,
så att man under den samma ser den fina skjortan,
hvars krage omslutes af en mångfärgad sidenduk,
hvilken sammanhålles med en guldring i stället för
knut. Jackans ärmar äro ända upp mot armbå-garne
prydda med silfverknappar, och från hvardera af
de båda sidofickorna framsticker snibben af en fin
batistnäsduk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
