Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En gata i Visby. - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad Berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 287.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
täckta trappgången, som vi vilja bedja honom skänka en
blick. Början af gatan stiger mer och mer uppåt, men
är man blott icke allt för trångbröstad, klättrar man
dock lugnt uppför den samma, oaktadt stenläggningen
långt ifrån är någon mönsterstenläggning. Men omsidor
blifver marken allt för brant, och gränden slutar nu
i en trappa – en trappgata vilja vi kalla den –
öfver hvilken, som sagdt är, finnes ett tak. Dock
förer denna port, denna trappgata, icke omedelbart
till någon af ruinerna, dertill ligger den för sydligt; men
vandra vi lugnt igenom den samma och derpå rikta vår
gång åt venster, mot nordost, skola vi omsider träifa
S:t Catharina, S:t Nicolaus (se B. IV, s. 152 o. 337)
och flera andra märkvärdiga fornlemningar. Vill
man emellertid taga allt, som kan fängsla blicken,
i betraktande, så får man helt visst göra en styf
dagsvandring, men - det blir då också en god, en
riktigt god, dagsvandring.
-
Mäster Olofs Bröllop.
Romantiserad Berättelse från Gustaf I:s första
regeringsår, af <i<C. Georg Starbäck.</i>
(Forts. från sid. 287.)
De båda männen gingo utför trappan och lemnade rådhuset
samt skildes snart åt, vandrande hvar och en till
sitt. Det var frampå eftermiddagen, och det började
redan skymma på, när mäster Olof kom till sitt hem,
som låg i grannskapet af svartbrödraklostret och
St. Gertruds gillesstuga.
När han inträdde i dagligstugan, satt hans moder,
gamla hustru Christina Larsdotter vid spinnrocken
framför Spiseln, der en väldig brasa flammade. Hon
småsjöng sakta, medan hon spann, men när Olof kom,
stannade hon hjulet med den ena handen och satte
den andra öfver ögonen, för att bättre se, hvem den
inträdande var:
"Är det du Olof?» sporde hon.
»Ja», svarade sonen, »jag kommer raka vägen från
rådhuset, och i morgon skall jag draga bort till
konung Gustaf i Upsala.»
»Till konungen!» utbrast gumman med en ton till
hälften frågande, till hälften yppande en viss känsla
af stolthet. Men någon ren fråga om anledningen
gjorde hon icke. Det föreföll henne på det hela taget
icke så underligt, att hennes son kallades till
konungen. I sin tids brännande fråga visste hon,
att hennes förstfödde intagit ett bland de främsta
rummen, att allas blickar voro fastade på honom, ej
blott deras som omfattat den nya läran, utan kanske
ännu mera deras, hvilka ännu böjde knä för helgonen
och monstransen.
Väl hade den gamla qvinnan många gånger bäfvat
tillbaka, icke för den höjd, som Olof intagit - ty
för modershjertat stiger sonen sällan högt nog -, icke
heller för den kamp, som han der kämpade så godt som
ensam mot en verld, men hennes sinne fattades stundom
af tvifvel; om verkligen sonens sak var värd offret af
hans lif. Hon hade sjelf varit vittne till de stormiga
uppträdena i Storkyrkan, och hon glömde aldrig,
när den käre sonen hembars halfdöd samma Söndag,
som Christina Pedersdotter drog bort med sin frände.
Att sådana tvifvel skulle infinna sig, må man
icke undra på. Sonen slog ned med stark hand allt,
som under hela hennes lif varit föremål för hennes
vördnad och tillbedjan. Hon drog sig liksom skygg
tillbaka för den Gud, hvilken hon kunde tilltala på
sitt eget tungomål. Han stod henne för nära, han stod
öfver henne, och hon tyckte sig sakna de latinska
sångernas fikonalöf. Men så kom sonen och läste
för henne Guds egna uppenbarade ord, huru han ville
älska som en fader och huru han af kärlek sändt sin
ende son i verlden att lida och dö för menniskornas
synder. Och när han sedan föreställde henne, huru
de påfviske förvrängt Guds rena ord, huru de velat
dölja Gud bakom en här af menniskogjorda beläten,
hvilka skymde bort honom och togo till sig den dyrkan,
som menniskorna annars skulla hafva egnat Gud, då
veko tviflen tillbaka, och hon bad till Gud på sitt
eget tungomål och välsignade honom, som valt hennes
son till ett redskap att rensa bort allt det ogräs,
hvilket skilde menniskan från himmelen.
Hennes sons kallelse till Upsala kunde nu icke
i hennes sinne blifva annat än ett föremål för
glädje. Det kunde icke vara fråga om annat, menade
hon, än att hjelpa konungen mot biskoparne och alla
dem, hvilka ville hindra ljuset att
bryta in öfv erSveriges land, och detta fyllde hennes
hjerta med stolthet och glädje, ehuru hon ansåg för
sin pligt att betvinga denna glädje, och gömma den i
sitt hjerta. Tanken på Olof och Upsala förde åter till
tanken på den yngre sonen Lars, den då i jemförelse
med brodern ringe och oansenlige skolmästaren i
Upsala.
»Så kan du helsa Lars», sade hon, i det hon åter
började sätta spinnrocken i gång; »min tro är, att
hans tid ock en gång skall komma.»
»Det menar ock jag», gemälte Olof, »men hans stilla
och fridsamma lynne ställer honom utom striden. Först
när fienden är slagen, och en ordnare behöfves af
det nya, då skolen j se, moder, att Lars blir rätte
mannen, och j kunnen lefva den dagen.»
»Ske Herrans vilja!» sade gumman.
Så blef det tyst en stund i rummet. Spinnrocken
surrade, och Olof gick fram och tillbaka med händerna
på ryggen. Slutligen stannade han framför modern och
såg på henne.
»Hvar äro nu dina tankar, son?» sporde hon och såg
upp.
»Hm . . . jag tänker på eder», svarade Olof med ett
vemodigt leende, »och på. . .
»Du tänker på Christina!» tillade modren.
Sonen nickade, och vände sig bort, samt började åter
sin vandring fram och tillbaka, och modren tyckte sig
se, huru hans öga glänste af en inre rörelse, hvilken
han ville dölja. Men hon ville icke yttra något i
denna sak. Hon visste väl, att hvarje vidrörande, om
än så ömt, vållade smärta. Detta ärende hade varit ett
föremål för hennes djupa tvifvel, och hon hade icke,
oaktadt hon måste medgifva, att sonen hade rätt och
att han stödde sitt handlingssätt på Guds oförtydbara
bud, kunnat blifva ense med sig sjelf och försona sig
med den tanken, att han skulle träda i äktenskap, han,
som af vigda händer mottagit den första vigningen
till prest. Han hade nämligen efter sin återkomst
från Wittenberg blifvit af den sedermera i Stockholms
blodbad halshuggne biskop Mats Gre-gersson (Lillje)
vigd till diakonus, hvilket var det första steget att
blifva prest. Prestvigd var mäster Olof ännu icke.
Det är af historien bekant, att dessa begge bröder,
Olof och Lars, hvilka blefvo den svenska kyrkans
reformatorer, voro söner af en smed i Örebro, hvarest
de erhöllo sin första undervisning af munkarne i
Örebro karmeliterkloster. Härifrån skickades de till
stiftsskolan i Strengnäs, och derifrån reste Olof
utomlands och besökte universitetet i Wittenberg,
i hvars studentmatrikel för år 1516, som ännu
finnes i behåll, hans namn förekommer, men icke
broderns. Derutaf visar det sig, att endast den äldre
brodern åtnjutit Luthers och Melanchthons undervisning
i Wittenberg, vare sig derför att föräldrarne icke
hade råd att hålla båda derute, eller af andra
skäl. År 1518 den 10 Februari promoverades Olof till
filosofie magister och kom året derpå åter hem till
Sverige, der han inställde sig hos sitt stifts biskop,
hvilken tog honom till sin kansler och vigde honom
till diakon. Olof var då tre och tjugo år gammal.
Brodern Lars, som sedan blef Sveriges rikes
erkebiskop, finnes under dessa år knappast
omnämnd. Att han omfattade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
