Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad Berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C. Georg Starbäck. (Forts. från sid. 287.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307––-
de nya lärorna, är dock visst. Man ser det af
den klagoskrift, som karmeliterklostrets i Örebro
generalkonfessor inskickade den 30 November 1521 till
dekanen i Strengnäs domkapitel. Konfessorn anklagar
häri ej blott Olof, utan äfven hans broder Lars, för
det de »smädeligen talat om Gud och hans heliga namn
och sagt, att de skulle bryta den heliga kyrkans
stadga och lag, som förfäderna så obrottsligen
hållit hade». Brefvet skrefs med anledning af den
bekanta tilldragelsen vid smeden Peder Olofssons -
reformatorernas faders - begrafning, då sönerna
bortdrefvo karmelitermunkarne från sorgehuset.
Sedan dess förlorar man åter Lars nästan helt och
hållet ur sigte. Han lefde i tysthet med sina studier
och sina forskningar, tills han med ens i en följande
tid, då, såsom Olof yttrade, den hetaste striden var
utkämpad, framträder enande och försonande med sitt
milda, men fasta lynne det nya med det gamla, ett
arbete hvartill måhända den äldre brodern med ! sin
eldiga och förkrossande kraft varit mindre egnad.
Olof vistades sedan under åren från
riksföreståndarens, herr Stens, död och till
Gustaf Erikssons val till konung i Strengnäs, och
här började han sin verksamhet som reformator och
vann snart stiftets främste man, erkedjeknen Lars
Andersson, hvilken, så länge stiftet var utan biskop,
förde den andliga styrelsen öfver det samma, för de
nya lärorna. Vid valriksdagen - det var år 1523 -
fick konung Gustaf först kännedom om dessa läror, om
hvilka han erhöll närmare upplysning af erkedjeknen,
och sedan dess tog han så väl erkedjeknen som den
oförskräckte predikanten med sig till Stockholm,
der den förre fastades vid konungens person och
närmare omgifning som hans kansler, den sednare blef
Stockholms stads skrifvare och fick stadens sigill sig
anförtrodt. Det var nu vid julen 1524 halftannat år,
sedan han tillträdt denna befattning.
På Olofs tillstyrkan hade modren flyttat från Örebro
till Stockholm, och hon hade fört med sig Christina
Pedersdotter, hvilken sedan hon var litet barn hade
vistats i huset, och blifvit ditförd af Gert Bryningh,
samme man, hvilken nu på hösten hämtat henne tillbaka
såsom hennes förmyndare. Flickans skilsmessa från
sitt barndomshem, som måhända aldrig blifvit af, om
icke förmyndarens ankomst inträffat på en för hans
ärende så lämplig tid, hade vållat modren smärta,
men en smärta, som var ett intet mot den, hon led,
då Christina efter hemkomsten från storkyrkan
bekände sin kärlek till Olof. Hon kände till och
med en viss glädje och betraktade allt sammans som
ett omedelbart ingripande af den gode Guden i hennes
sons öde. Ty det hade ju varit ett himmelsskriande
brott, att han, Guds tjenare, trädt i äktenskap. När
hon sedan såg sonens smärta och när hon hörde honom
tala om äktenskapet och Guds vilja, som icke i detta
afseende gjorde något undantag för presterna, utan
att det var påfvarne, hvilka stadgat detta bud, att
presten skulle vara ogift, endast för att de derigenom
skulle få presterna till mer lydiga verktyg för deras
(påfvarnes) verldsliga afsigter, så vaknade väl och
veko så småningom hennes tvifvelsmål, men hon kunde
dock aldrig till fullo förqväfva hos sig den önskan,
att denna kärlek måtte förkolna.
Hon måste dock till slut medgifva för sig sjelf, att
detta var en omöjlighet. Litet emellan talade Olof med
henne om Christina. Hans hjerta var fällt af kärlek,
hennes bild trädde ständigt och jemt inför Iionom,
oftast strålande af lycka och sällhet, såsom hon var
vid altaret den betydelsefulla söndagen, men också
stundom sörjande och blek, när hon tänkte på, hvad
hon måste lida, ryckt liksom en vilsen fogel ur siii
drömda lyckas bo. Och Olof sjelf led dervid mera,
än han ville tillstå.
Nog hade han tänkt sig saken annorlunda. Hans
kärleksförklaring var en krigsförklaring, hans bröllop
skulle befästa för evigt hans egen och hans läras
ställning till påfve-läran. Måhända var det detta
slagg, som skulle sofras bort. Han tog för mycket
som mål, hvad som borde framgå som följd. Men det
hjerta, som gifver sig helt, fordrar ett helt hjerta
tillbaka. Guldet kan icke sammanblandas med en annan
metall och förblifva samma rena guld. Ett helt
menniskolif kan icke offras af en annan menniska som
medel för ett annat ändamål, om än så högt. Men vilja
kan förena sig med vilja om samma lefnadsmål, och så
går mannen med fördubblad kraft fram mot detta mål,
och möta sorger, möta strider, så hviskar hon tröst i
hjertat, och styrkan vaknar på nytt i själen. Hon är
himlens sändebud, fridbärerskan i mannastriden. Olofs
tankar gingo fram och åter, men visst är, att aldrig
hade Christina för honom vunnit det värde, som hon
nu vann, om hon med ens blifvit hans brud.
* Jag märker väl», sade han och stannade åter framför
spiselelden, »att Christina sitter djupare i min själ,
än jag kunnat föreställa mig. Kännen j närmare Gert
Bryningh, moder?» tillade han derpå, vändande sig
till modren.
»Föga känner jag honom annat, än att han varit i
biskopens tjenst i Linköping, allt sedan jag först
hörde talas om honom, och det är nu många år sedan.»
»Vet han af detta ärende?» fortsatte Olof, mera för
sig sjelf än till modren, »så lärer det väl föga
vara att hoppas, att det skall drifvas igenom. Men
hvad som väcker min förvåning är, att hon spårlöst
försvunnit. Jag sände säkert bud med bref till
Linköping. Der fanns hon icke. Jag fick mitt bref
tillbaka. Icke heller Gert Bryningh fanns hvarken der
eller på Munkeboda. Och när jag talade med kansleren,
herr Lars, derom ...»
»Kansleren!» utbrast modren helt ängslig. »Har du
talat med kansleren i slikt ett ärende, son?»
»Det hafver jag visserligen! ...»
»Och hvad sade han, käre son? . . . Jag menar, att
detta allt får en ond utgång!»
»Det blifver som Gud vill, moder, hvarken mer eller
mindre.»
»Och kansleren, Olof?»
»Han blef till en början bestört, han hade icke
tänkt sig den saken, men sedan jag visat honom, huru
prestens kärlek till en qvinna och hans äktenskap med
henne icke var i Guds ord förbjudet, så gaf han mig
rätt. Se, knappast visar sig i något så klart som uti
detta mål förvändheten af de påfviskes stadgar. De
belägga en prests giftermål med bannlysning, men
hordom och jungfrukränkelse och annan slemhet,
det får gå fritt. Dock syntes det mig tydligt,
att han ogerna ville tala ! i detta ämne, det var
kort efter hans återkomst från Malmöfärden, som jag
sporde honom till derom, . . . sedan dess har jag icke
velat röra dervid. Och mitt sinne är sådant, att jag
härutinnan endast vill taga Guds ord till råds, sedan
må menniskorna göra med mig, hvad de enligt lagen
för godt finna och hvad deras samvete kan tillåta.»
»Jag fruktar dock, att du spänner bågen för högt,
Olof!»
»J glömmen dock, moder, att jag i denna sak kan bedja
Gud vara med mig. Jag spänner icke bågen mot honom,
utan för honom, och då kan den icke spännas för
högt.»
Åter inträdde en stunds tystnad, hvarpå modren sade:
»Jag har sport din broder Lars till råds i detta
ärende.»
En flamma tändes dervid på Olofs kind, och ett leende
krusade hans läpp. Han satte sig på bänken midt för
modren och lutade sig ned med armbågarne stödda på
sina knän.
»Han har sagt mig det samma, som du sjelf, Olof! Men
han har ock sagt mig, att ingen af männen der ute,
hvarken doktor Mårten eller hans vän, den milde
mannen, om hvilken du talat, och som jag funnit så
lik din broder . . . hvad heter han? ...»
»Melanchton!» ifyllde Olof.
»Ja, de äro nu så svåra, de der lärda namnen ... ja,
ingendera af dem hafva med sitt föredöme gifvit stöd
åt ett sådant steg.»
»Har han icke sagt mera, min milde broder?»
»Jo, han tillade, att det dock vore omanligt,
när man j fattat sin öfvertygelse och hade Guds ord
för sig, att det vore omanligt att då bida, tills
en annan tagit första steget, för att j liksom se,
att det gick för sig.»
i »Det talet väntade jag af min ädle
broder», sade Olof
| och sprang lifligt upp, »han har ett manligt
sinne, Lars, fast
39*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
