Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En dröm. Poem av T. K. - Kjörboes "Springande räf".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En dröm.
såg i drömmen, o, en nejd så skön! En himmel
sommarblå, en jord så grön, Guldvifvor, sippor, träd
med röda knoppar, En vårbäck lekfull utför berget
hoppar; Det är mitt paradis, min barndoms verld,
Och ingen engel der har draget svärd.
Jag stod, en liten en, med gyllne hår,
Med sorgfritt hjerta i den unge vår,
Jag log och jublade, jag sprang och lekte;
Min moder mina ljusa lockar smekte,
I hennes ögon leende jag såg,
Vid hennes bröst jag se’n i slummer låg.
Men mörkare blef grönskan; hvarje fläkt Med fallne
blom vår hviloplats betäckt, Och hetare jag kände
solen glöda; Der trädet stod med frukter mogna,
röda. Mitt hår var mörknat - sedan jag växt opp,
Och högre steg min längtan och mitt hopp.
Der vinkade så mången kär gestalt,
Och en mer huld, mer dyr än annat allt;
O, tiden flög med snabba englavingar,
Ett återljud ännu i hjertat klingar,
Ett rosenskimmer öfver nejden låg,
Och sakta slog mot stranden våg på våg.
Men taflan byttes, och jag ensam satt
Yid kyrkans mur en mörk men stjernig natt;
Med suckar träden sina löf nu fällde,
Och hemskt jag kände vansklighetens välde;
Sitt brutna ljus ur molnen månan gaf,
Och ensam satt jag - ensam på en graf.
Jag vaknade - jag skygg slog ögat opp; Då kom i
hjertat minne, tro och hopp: Jag gladdes än åt mina
flydda vårar, Min saknad löste sig i stilla tårar,
Och om ett högre lif - en morgon skön Jag bad så
varmt uti min morgonbön.
T. K.
-
Kjörboes »Springande räf».
Det var en hedersman, som svarade, när man
frågade «I^Sr honom, för hvilket mannadåd under
norska kriget han hade fått sin tapperhetsmedalj:
»Inte vet jag, men jag tror, att det var derföre,
att jag under en rekognoscering ref sönder mina
byxor på en gärdesgård.» - Jag kom att tänka på det
svaret, när jag erinrade mig Kjörboes sista besök i
Sverige. Konungen var ute på elgjagt, och Kjörboe,
han var med, icke så mycket för jagtens skull, som
icke mera för att få se elgen lifslefvande i naturlig
frihet och fullt språng. Konungen sköt elgen, och
Kjörboe ref sönder sina byxor på en gärdesgård -
men elgen fick han aldrig se förr än efter dess
död; medalj fick Kjöboe icke - sådana rariteter
växa i allmänhet icke på gärdesgårdar - men det
gjorde ingenting, emedan han hade tillräckligt
många af det slaget förut, nota bene jag menar
icke tapperhetsmedalj er, ty fastän Kjörboe varit
officer, och det till och med i kunglig svensk
tjenst, har han dock veterligen aldrig varit i krig,
utan konstnärsmedaljer, och sådana kan han svårligen
någonsin få för många. Nå väl! kanske hade den gamle
mästaren ämnat slå sig på att måla ett nytt djurslag:
elgar; kanske hade han tröttnat vid sina hundar,
räfvar och hästar, de sistnämda stundom med en eller
annan konung eller kejsare på ryggen, för att slå sig
på skogens högdjur; lärospånen vid Högstorp gaf en god
frukost med champagne och en intressant bekantskap med
prinsen af Wales, som då var på besök hos den svenska
konungafamiljen, men icke den vida intressantare
bekantskapen med hans höghet elgen. Dock, nog hade
Kjörboe sett elgar förut, och han målade verkligen,
efter den nyssnämda år 1863 hållna Jagten, på
beställning en elg åt prinsen af Wales.
Revenons å nous moiitons, tänkte Kjörboe, låtom oss
återvända till småkräken; och så godt var kanske
det. För öfrigt går det an att sticka emellan en
häst då och då. »Carl Johan till häst» målades ju
redan 1843, och på senare åren hafva vi af samma
konstnärshand fått beundra kejsaren och kejsarinnan
af Frankrike till häst, och icke minst konung Carl
XV, klädd i sitt eget husarregementes uniform,
ridande sin hvita arab, hvars nobla, ljust köttröda
näsborrar tyckas spruta eld och lågor. Men räfven,
räfven! Har läsaren sett en tafla af Kjörboe, som
föreställer två på en liten öppen plats i skogen
hvilande räfvar? Öppen plats, må vara, men de ligga
dock så i skogsbrynet, att vid första ljud kunna de
båda Mick-larna i en blink vara försvunna i skogen. Nu
är saken den, att de hafva fått sig ett riktigt godt
mål - de lysande ving-
fjädrarne af en nötskrika, som ligga på marken ett
stycke ifrån dem, utgöra lemningarne efter kalaset -
och de vilja gerna på stället taga sig en lur på
saken. Men räfven är sjelf allt för stor skälm,
för att tro sina fiender om godt, han sofver blott
med ett öga i sender, det vill i detta fall säga:
medan den ena sofver, vakar den andra. Den Mickel,
som ligger närmast åskådaren, tyckes verkligen hafva
slumrat in på en minut, men så lätt, att en ödlas
språng i gräset kan väcka ’ honom; den andra, som
hvilar vid hans sida bakom honom, han lyfter sitt
hufvud, spetsar öronen och spanar med sina skälmska,
vidöppna ögon omkring sig. Det är en natur så sann,
att åskådaren tycker sig känna doftet af granarne;
en natur på samma gång vild och intagande.
Hvem har icke sett någon litografi af Kjörboes
herrliga tafla Öfversvämningen f Hund-mamma på taket
af den flytande hundkojan och valparne omkring henne,
som krafla, för att hålla sig uppe på kojan. Kjörboes
minnestecknare i »Svenskt biografiskt lexikon»
säger ganska väl om denna tafla: »En mer till
hjertat gående, mera sannt poetisk djurmålning torde
svårligen kunna uppvisas. Det är en djurens Niobe,
denna förtviflade moder, som med hjertskärande
tjut liksom bestormar himlen; men med fin känsla
för det estetiska sinnets fordringar har målaren
genom antydandet af räddningens närhet förstått på
samma gång djupt röra och ljuft trösta åskådaren.»
- Originalet lär befinna sig på museet i Lille.
Men se på vår springande Mickel! huj, hvad det går
undan! Han tyckes knappt vidröra snön med sina fötter,
han flyger, och det med förtviflans snabbhet. - Vi
låna här några ord ur en skildring af denna tafla i
danska »Illustr. Tidende»:
»Mickel är minsann icke god i detta ögonblick;
han skär tänder och hans på en gång lömska och
gnistrande blick, i det han böjer hufvudet åt sidan,
röjer de förtviflade, mordiska tankar, som rasa i
hans hjerna. Han är förskräckt och otålig, men han
är dock ännu mera arg, arg på sig sjelf, för det
han låtit narra sig ut på öppen mark - ’det skulle
du aldrig gjort’, säger han till sig sjelf, ’du
hade bort sitta kallblodigt i buskarna och lura, du
borde hafva gjort som herrar Frankfurter-diplomater,
dina höga anförvandter, du borde hafva undvikit den
olycksaliga omständigheten, att blifva dragen fram
i dagsljuset!’ Han är förargad på sin gråa pels, för
det denna ej är lika hvit som snön, och på snön, för
det han ej är röd med en blandning af grått, liksom
ett räfskinn om vintern. Han är förargad på skogen,
emedan det just är denna infama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
