Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sköldpaddan - Bilder från Spanien. VII. En utflykt till snöbergen i Granada.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lingar, lika de osårade djurens. Halshuggna
sköldpaddor röra sig ännu flera veckor, efter det
de förlorat hufvudet, de indraga t. ex. vid beröring
fötterna under skalet, och man har sett en sköldpadda
krypa omkring ännu sex månader efter det hon blifvit
beröfvad hjernan. Af intellektuella förmögenheter
och egenskaper märker man blott spår, ehuru enskilta
arter bevisa, att deras hjerna också är verksam på
vanligt sätt. De yttre och frivilliga rörelserna ske
äfven långsamt, trögt och tafatt; dock gifves det
enskilta, som i vighet påminna om andra kräldjur. Vid
gåendet visa sig alla plumpa och oviga; land- och
hafssköldpaddorna äro mest oviga, kärrsköldpaddorna
snabbast. Vid simning och dykning utveckla kärr-
och hafssköldpaddorna den största rörlighet, hvaraf
de öfver hufvud äro mäktiga; men de öfverträffa i
denna färdighet näppeligen något annat i vattnet
lefvande kräldjur. Hela deras lif är, så att säga,
blott en enda kedja af tröghet och långsamhet.
Af sköldpaddorna gifves det cirka 15 arter, af hvilka
en del lefva på land, andra i sött vatten och några i
hafvet, Hafssköldpaddorna äro fulländade hafsdjur. De
uppehålla sig visserligen företrädesvis i närheten
af kusten, men finnas dock ofta ganska långt ifrån
den samma, mången gång midt i hafvet. Här ser man
dem simma omkring nära ytan, stundom synas de också
ligga liksom sofvande på den samma, men blifva de
det ringaste störda, försvinna de genast i djupet,
Med stor hastighet och betydande kraft simma de
på olika djup, intaga också vexlande ställningar
i vattnet, i det de än mer, än mindre förändra det
vågräta läget. Der, hvarest de äro allmänna, ser man
ofta formliga hjordar af dem; de synas nämligen vara
ganska sällskapliga.
Vid vissa tider lemna hafssköldpaddorna hafvets
djup och begifva sig till gamla bekanta platser,
för att tillfredsställa sin fortplantnings drift,
Hanarne följa honorna på dessa resor, men stiga icke
i land, utan dröja i trakten, medan honorna lägga sina
ägg. Ankommen till närheten af land, afbidar sköldpan
den lämpliga tiden och begifver sig så om aftonen
med stor försigtighet i land. Redan om dagen ser man
henne simma omkring i närheten af kusten, hvarvid hon
endast visar det tjocka, runda hufvudet ofvan vattnet,
men ryggpansaret höjer sig icke öfver ytan. Härvid
undersöker hon de sällan ofredade kusterna på det
noggrannaste. En resande, som
från ett gömställe betraktade sköldpaddan,
försäkrar, att hon, innan hon stiger i land,
vidtager åtskilliga försigtighetsmått, särskilt
utstöter hon ett hvisslande läte, för att skrämma
möjligen dolda fiender. Det ringaste ljud förmår
henne att ögonblickligen sänka sig ned i hafvets djup
och uppsöka en annan plats; ja, enligt S:t Pierre’s
försäkran skall ett skepp, som ankrade några timmar i
närheten af en kläcknings-ö, hafva för flera dagar
bortjagat de försigtiga verelserna ur närheten
af ön, och ett kanonskott skall hafva så skrämt
dem, att de först efter veckor åter infunno sig på
platsen. Förblifver allt lugnt och stilla, så nalkas
sköldpaddan omsider långsamt stranden, kryper upp på
det torra och vandrar med högt upplyf-tadt hufvud så
långt att hon kommer vid pass 30 eller 40 fot ofvanom
flodranden, ser sig ytterligare omkring och börjar
nu att lägga ägg. Prinsen af Wied, som vid ett sådant
tillfälle betraktat en jättesköldpadda, berättar derom
följande: »Vår närvaro störde henne icke i hennes
sysselsättning; man kunde vidröra henue, ja till och
med lyfta henne (men hvartill erfordrades fyra man);
vid alla våra högljudda yttranden af förvåning samt
vår rådplägning öfver hvad man väl skulle göra med
henne, gaf hon intet annat tecken till oro än ett
hväsande, sådant gässen låta höra, då man nalkas
deras bo. Med sina fenlika bakfötter fortsatte hon
långsamt det påbörjade arbetet, i det hon just under
sin bakdel gräfde en cylinderformig, vid pass 8 till
10 tum bred, rund fördjupning i sanden, kastade den
uppgräfda jorden ytterst skickligt och regelmessigt,
ja i en viss takt på ömse sidor om sig och började
derpå genast att lägga sina ägg.
»Den ene af våra begge soldater lade sig nu ned på
marken bredvid skafferskan för vårt kök, grep äggen i
jordhålan och uppkastade dem, i den mån de nedlades af
sköldpaddan. På detta sätt samlade vi inom en tid af
tio minuter omkring hundra stycken ägg. Man rådgjorde
nu, huruvida det vore ändamålsenligt att införlifva
detta vackra djur med vår samling; men sköldpaddans
tyngd, som hade erfordrat en särskilt mulåsna för dess
transporterande, och dessutom svårigheten att medföra
en så oformlig last bestämde oss att skänka henne
lifvet och åtnöja oss med beskattningen af hennes ägg
... Då vi efter några timmar återvände till stranden,
funno vi henne icke mer. Hon hade betäckt hålet, och
hennes breda spår i sanden visade, att hon begifvit
sig tillbaka till sitt element.»
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
