Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Äktenskapsskizz. Af Sofie Bolander. (Fortsättning.) - Det bedjande barnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allt utan nytta, ändamål eller intresse, men vid allt:
intagande, täck och behaglig.
»Om förlåtelse, min lilla nåd!» sade direktören och
petade fram ur hennes sykorg ett litet perlbroderi,
»hvad skall det här vara nyttigt till?»
»Åh, till just ingenting. Jag ämnade det visst till
.... jag minnes ej hvad. Det var en dag, jag hade
ingenting att göra.»
»Ingenting att göra?!»
»Ja, ni skall veta, här på landet räcker tiden till
allting. Om morgonen, efter kaffet, går Jockum ut och
hushållar i stall och ladugårdar, på åker och äng,
och så blir det en evighet för mig till raiddagen;
efter den inträder en ny, som icke slutar, förr än
han kommer in om aftonen. Så är min dag indelad i
två evigheter. Kan ni då undra på, om jag tillgriper
hvarjehanda att förströ mig med?»
»Emedan ni här har så mycket öfverflöd på tid och
brist på arbete, skulle jag vilja föreslå . . . .»
»Hvad?» frågade Amelie, då hon märkte att direktören
hejdade sig och tvekade.
»Att fullborda er uppfostran.»
»Min uppfostran! Den slutade verkligen för fyra år
sedan i fru R-s pension, den utan jemförelse bästa
i hufvudstaden, och att jag icke var bland de sämre
af afgångs-eleverna, kan jag prestera intyg om.»
»Derpå tviflar jag ingalunda! Men fru R-s pension i
all ära, skulle en ny kurs icke skada, synnerligast
med afseende på naturstudierna och husliga
sysselsättningarne på landet», sade direktören.
»Jag tackar för rådet, men anser, att ingen annan
än min man har rättighet att förebrå mig. i fall han
skulle finna, att något fattas mig, hvilket jag dock
hoppas icke är fallet; eller hur, Jockum?» Och hon
beledsagade denna fråga med en öm smekning.
»Jag har tillräckligen konstaterat mitt tycke, hvad
dig beträffar», svarade Jockum med en kyss.
»Då må hela verlden tycka annorlunda, det oroar mig
föga!» sade hon med ett triumferande trots, och,
som en liten fågel söker den skyddande vingen, smög
hon sig under Jockums arm.
Direktören höjde på axlarne med en uttrycksfull min
och gick att söka sin hatt.
»Kan du reda dig med den lilla trollsländan, utan
att låta henne få husbondkastet, så skall jag säga,
du är en karlakarl!» sade direktören, då Jockum på
hemvägen följde honom ett stycke bortåt. »Så mycket
begriper jag af kärlekens makt, att en sådan der
liten tingest kan göra en karl femton gånger förryckt,
vore han än så klok.»
»Farbror medger alltså, att hon är älskvärd?»
»Förb-dt! Och jag ville icke vara i ditt ställe för
allt verldens guld. Uppfostras behöfver hon! Att
använda blomsterfrön, rara, dyrbara blomsterfrön,
som lumpna sandperlor, till broderi på ett
bokmärke! . . . Hu, det kan komma håren att resa sig
på en civiliserad menniskas hufvud! Stackars Jockum?»
Jockum drog ovilkorligen en suck. Oaktadt
termometerhöjden af hans kärlek snarare stigit än
sjunkit under de fem månaderna af hans äktenskap, hade
han dock icke förmått af-visa erfarenhetens upprepade
påminnelser, att det husliga lifvets sällhet hvilar på
en djupare basis än det tjusta ögats för-blindelse,
och att hustruns bestämmelse är någon annan, än den,
att endast vara förnämsta praktklenoden i hemmets
verld.
»Det skulle ingalunda förundra mig», återtog
direktören, »om hon en vacker dag tog dina rakknifvar
att skära köttfärs med, i fall hon annars nedlät siqa
små fingrar till ett så simpelt företag, eller dina
räkenskapsböcker till papiljotter. Usch, jag skulle
bli galen i ditt ställe! Tacka vill jag mina blommor,
växter, dufvor och böcker! De göra mig ingen förtret!
»Men icke heller den sällhet, som ligger i en enda
blick ur detta klara öga, en kyss af dessa friska
läppar, en smekning af denna lilla hand. Nej, farbror,
ni vet icke, hvad det är, att trycka en vacker hustru
i sin famn och säga: du är min!»
»Du står vid kanten af en öppen vak, akta dig, att du
icke faller deri! Uppfostra henne, säger jag, eller
du skall, innan du vet ordet af, hafva återgått till
ett omyndighetstillstånd, hvarur ingen frigörelse
mer blir dig öppen. Hon skall göra med dig, hvad hon
behagar, och hitta på tusende galenskaper att fylla
sina dagliga evigheter med, dem hon ej förstår att
med nyttiga sysselsättningar förkorta.»
»Ej så farligt heller!» sade Jockum; men på
återvägen gick han försänkt i ganska allvarsamma
tankar. Brefvet, som han läst, Seldins anmärkningar
och icke minst Amelies eget beteende framkallade
dem. Hvadan kom den hastiga förändringen i hennes
lynne, från ett vresigt missnöje till strålande
vänlighet? Är väl qvinnosinnet mäktigt af så
ögonblickliga vex-liugar eller hade det en annan
grund? Skulle det vara en fint, för att vinna honom
för det af modren väckta förslaget till resan? Han
förkastade denna misstanka, såsom ovärdig både
honom och henne, på hvilken den föll, och ändå dök
den upp ur hans innersta, som framkallad af en ond
demon. »Och om så vore», sade han vid sig sjelf,
»göra icke tusende på samma sätt? Vore det annat,
än en vanlig fint hos qvinnorna, en af dem, som
alstrat ryktet om deras list, och för hvilken
det kanske vore klokast att blunda? Blunda vid
den öppna vaken? Nej, jag tackar! Blindbocksleken
passar icke i äktenskapet! Der, om någonstädes,
behöfvas öppna ögon, ögon för att rätt kunna
läsa i det hjerta, vi valt till vårt och af
hvars beskaffenhet vår lycka beror. Tillfället
är mig gynnande och jag vill begagna det.»
(Forts.)
-
Det bedjande barnet.
Stilla öfver land och vatten natten
sänker med sin frid sig neder, . breder
ut sitt täcke. Verldens larm tystnar vid dess
barm.
Menskobarnen, jemmerdalens,
qvalens,
trötta af bestyren, domnat,
somnat.
Blott Maria, englars vän,
vakar troget än.
Än är hon vid andaktsstunden
bunden.
Knäböjd och med knäppta händer,
sänder
hon, med tillförsigt och hopp,
bönens suck dit opp.
Hur det strålar, hennes öga!
Höga,
rena, känslor derur blicka.
Flicka,
Såsom nu försänkt i bön,
är du himmelskt skön!
För din blick, den oskuldsrika,
vika
ur min själ det ondas makter.
Trakter
från min egen barndoms tid
skönjer jag dervid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
