Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Äktenskapsskizz. Af Sofie Bolander. (Fortsättning.) - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C, Georg Starbäck. (Fortsättning fr. sid. 320.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tänkligheter, som troligen skulle afhållit honom,
heslöt att oförsynt pröfva sin lycka, hvilken han nu
lemnade Amelie i händer.
Hans utseende, hans mörka, blixtrande öga, hans bleka
kinder, hans dystra panna, kring hvilken ett svart,
glänsande hår bucklade sig, hans smärta gestalt och
slutligen det vackra, flytande språk, han talade, och
det fina sätt, hvarpå han uttryckte sig, allt intog
till hans fördel och lade sin vigt till den bön, han
framställde. Amelie, som dessutom fann sig smickrad af
ett tillfälle att få lysa med sin musikaliska talang
och öfva den med samma anspråk på erkännande, som
förr i stora verldens kretsar, fann sig, efter några
konventionella invändningar, ingalunda obeveklig,
i fall hennes man »ej hade något deremot ».
Jockum, som å hennes vägnar äfven fann sig smickrad,
biföll utan svårighet, och så skreds det till
repetition. Efter tvenne gångers genomspelning gick
det förträffligt, och dessa båda nummer blefvo,
så att säga, glanspunkterna för aftonen.
Påföljande morgonen uppvaktade den främmande
konstnären Amelie, för att aflägga sin tacksamhet
och betyga sin belåtenhet med det biträde, hon
lemnat. Han kom, just vid det hon och Jockum börjat
sin frukost. Den svenska gästfriheten, som så allmänt
vinner främlingars erkännande och i Jockum hade en
värdig representant, visade sig också här, i det
Lawinsky bjöds att sitta ned vid bordet och dela den
började måltiden. Konversationen lemnades åt Amelie
att underhålla. Den rörde sig mest omkring musiken,
i hvilken den främmande gästen tycktes hafva en stor
kännedom om olika skolor, kompositörer och deras
verk. Han var intressant och lärorik. Han nämde
några stycken af stort värde, och då han fann Amelie
intresserad af att lära känna dem, erbjöd han sig,
att under sitt vistande i staden, en dag resa ut till
Malma, för att spela dem med ackompanjemang af henne.
Tillbudet antogs med nöje, och vid af skedstagandet
bjöd hon honom, å såväl sin mans som å egna
vägnar, ett vänligt: välkommen! Längre fram på
dagen och kort efter Augustas ankomst återvände
de båda makarna i hennes sällskap till Malma.
(Forts.)
-
Mäster Olofs Bröllop.
Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första
regeringsår, af C. Georg Starbäck.
(Fortsättning fr. sid. 320.)
13. Bröllopet,
oljande dagen begaf sig Olof till fru Christina
Gyllenstjerna. Han träffade henne mera sorgsen,
än han hade väntat, och hon förklarade för honom,
att så vidt som hon förstod sig på jungfrun, så var
hon dödssjuk. Hon hade eftersändt den unge mäster
Johannes, den ende, som hon visste äga kunskap i
sjukdomars botande, och hon väntade honom i hvarje
stund.
»J hafven då icke kunnat tala vid henne om det,
som vållat allt detta elände?»
»Nej!» svarade fru Christina. »Hon har legat i en
ständig yrsel . . . dock tyckes det, som om hon såge
eder och talade till eder. Huru det skall slutas,
det månde stå till Herran allena.»
Olof bar underrättelsen med vanlig fattning, och en
blick full af undergifvenhet mötte fru Christinas,
som sjelf derigenom kände sig lugnad och liksom lyftad
öfver jordlifvets många sorger och strider. Ingen
kunde också bättre än hon förstå att uppfatta och
värdera denna själsstyrka, hon, som just genom sitt
mod och sin själsstyrka intager ett af de främsta
rummen bland alla tiders svenska qvinnor. För Olof
var visserligen smärtan stor, att genast förlora
hvad som blifvit honom så oväntadt återgifvet liksom
ur grafven, men när han tänkte på den graf, som nu
hotade hans lifs lycka, och jem-förde den med den,
som med Herrans bistånd blifvit öfvervunnen, så låg
redan deruti en källa till styrka och till jubel. Den
död, som här hotade att inbryta, var dock skickad af
Gud och beröfvade honom icke tron på mensklig renhet
och god vilja. Hans bröllop afbröts icke, det blott
uppsköts. Hon var dock hans och väntade honom, hvar
så än det var Herrans vilja, att de skulle förenas,
om här i denna verlden, eller i en annan.
Mäster Johannes kom. Han skakade på hufvudet, sedan
han undersökt den sjuka, och gaf föga hopp. När han
gått, vände sig fru Christina till Olof.
»Hvad mensklig vård kan göra härvid, mäster Olof»,
sade hon, »det skall blifva gjordt.»
»J ären dock främmande för henne, ädla fru», genmälte
Olof.
»Sägen icke så, mäster Olof, jag menar, att i nödens
stund liksom i dödens äro vi hvarandra lika, den
ena med den andra. Icke heller är hon mig främmande,
jag har lofvat
henne mitt skydd, och det skall hon hafva, och skänker
Herren henne åter till lifvet och eder, så vill jag
vara henne i moders ställe på hennes bröllopsdag.»
Olof gick. Yid porten tyckte han sig se en skymt af
gubben, som besökte honom föregående aftonen, och
han påskyndade sina steg, för att hinna honom. Men
skepnaden vek af i närmaste gathörn, och när Olof
hann dit, såg han blott fliken af en trasig rock
försvinna i dörren till ett gammalt hus.
Sedan förflöt dag efter dag, och Christinas sjukdom
tilltog allt mera. Konungen kom från Upsala med
riksråden, och bland dem sin kansler, och mäster Olof
blef till följd deraf mycket upptagen, emedan både
konungen och kansleren anlitade honom i alla vigtiga
frågor. Den vigtigaste var en, som den skarpsynte
kansleren redan länge förutsett, och som disputationen
i Upsala gjort alldeles nödvändig, nämligen frågan om
att få en svensk öfversättning af bibeln. Kansleren
hade redan länge sysselsatt sig med en öfversättning
af Nya Testamentet, men han tog nu Olof till sin
medhjelpare.
»Edert försvar för den nya läran i Upsala, mäster
Olof», sade han, »var en murbräcka, som visade huru
söndervittrad den gamla byggnaden är, och jag vet, att
vår förnämste motståndare, biskop Hans i Linköping,
blifvit högeligen förtörnad på archielectus, att han
tillåtit denna strid. Ty blotta striden var redan en
seger för oss ... det förflyttade det redan af-gjorda
inom området för ny skärskådan . . . Bibeln här,
den skall taga det gamla fästet med storm! Jag vet,
att hans nåde konungen ämnar uppmana biskoparne att
taga om hand denna bibelöfversättning, och sannolikt
skall archielectus icke våga neka, men dervid tänker
jag, att det skall komma att stanna ... Vi måste
vara beredda med hvad den gamla kyrkan aldrig skall
föra igenom, men hvad hon ej skall kunna motverka,
då hon sjelf gjort konungens vilja i detta afseende
och tagit första steget.»
Och Olof grep verket an med allvar och med
sin vanliga kraft, delande sin tid mellan sina
tjensteåligganden och sin predikoverksamhet och detta
öfversättningsarbete, Öfverlemnande åt sin sorg så
korta stunder som möjligt. Men så fort der uppstod
ett tidsrum mellan arbetena, så tog hans inre oro
ut sin rätt. Han lefde i en själsspänning, som förr
eller senare skulle undergräfva hans kraft.
44*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
