Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C, Georg Starbäck. (Fortsättning fr. sid. 320.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
för all fara. Och bröllopsdagen utsattes till söndagen
Septuagesima, som detta år inföll på den 12 Februari.
Fru Christina framkastade väl såsom en invändning det
rådet, att mäster Olof först borde spörja konungen,
men han tillbakavisade detta råd med en fasthet och
en säkerhet, som förvånade på samma gång, som det
väckte beundran.
»Huru, skulle jag spörja konungen till råds i ett
ämne», sade han, »der Gud sjelf har en gång för alla
uttalat sin oföränderliga vilja?»
»För tidsförhållandenas skull», menade fru Christina.
»Nej», var mäster Olofs svar, »derutinnan stå vi
fasta vid vårt beslut, Christina och jag . . . när
vi fullgöra Guds bud, så stå vi under hans beskydd,
hvad kan oss då blifva till ofärd ?»
Dervid blef det, och den vigtiga dagen kom. Bröllopet
var tillredt i mäster Olofs hem, och gamla hustru
Christina gick så beställsam fram och åter, glad och
orolig på en gång, ty hon kunde dock aldrig riktigt
försona sig med detta giftermål. Fru Christina
Gyllenstjerna och mäster Johannes samt Stockholms
borgmästare och ett par af de främsta rådmännen,
äfvensom den pratsamme handskmakaren, som bodde i
huset, voro de inbjudna gästerna. Mäster Olofs vän,
kyrkoherden herr Michael i Storkyrkan skulle förrätta
vigseln.
Modershjertat klappade dock af stolthet, när
hustru Christina såg enkan efter Sveriges sista
riksföreståndare stiga öfver tröskeln till sitt
hem. Hon neg så djupt och vågade knappast se upp
på den ädla frun, som log så vänligt och klappade
henne på axeln. När fru Christina kom in till bruden,
slöt hon henne till sitt bröst och kysste henne.
»Gud välsigne dig, barn», sade hon, »och måtte du
blifva så lycklig, som ditt goda hjerta förtjenar.
Derpå tog hon henne vid handen och förde henne ut i
det större rummet, der brudgummen väntade. Detta rum
var det första, man kom in uti, och var på ömse sidor
omgifvet af mäster Olofs och hans moders enskilta
rum. Det hade åt den smala gränden trenne små fönster,
och midt emot dessa var dörren.
Nu ledde fru Christina fram bruden, nu mötte Olof,
och kyrkoherden började den högtidliga akten. Det var
så tyst i rummet, att man kunde höra sitt eget hjerta
slå. Det var ock en betydelsefull stund, och ingen
kunde frigöra sig från en tanke på det djerfva och
farliga i hvad som nu föregick. Sådan är vanans och
fördomens makt, att äfven de bästa menniskor skygga
liksom tillbaka i afgörandets stund, fastän de fullt
erkänna det rätta i det, som förehafves.
Då, just som de heliga beseglingsorden skulle utsägas
och ringarne vexlas, hördes steg i trappan, dörren
slogs upp med dån och en hög, mager skepnad med grått
hår och vild, fanatisk blick inträdde, åtföljd af en
gråbroder och en domi-nikanermunk, i hvilken sednare
man snart igenkände priorn Robert från Westerås.
Allas ögon fastades på de inträdande. Fru Christina
bleknade om kind, då hon i den gamle mannen igenkände
Gert Bryningh, och äfven de öfriga, ehuru de icke
kände den inträdande, anade, att något störande skulle
inträffa. Brud och brudgum vände sig om, men Olof
gjorde -ett tecken åt kyrkoherden att afsluta akten.
»I konungens och kyrkans namn, sluten upp med detta
brottsliga gyckelspel!» utropade Gert Bryningh, och
då kyrkoherden ej tycktes vilja lyssna till honom,
framryckte han tvenne papper, sorn han höll upp öfver
sitt hufvud.
»Här är konungens bref», sade han, »jag kommer raka
vägen från Upsala, här är ock jungfru Christinas
löfte, att af fri vilja inträda i Wadstena kloster,
jag spörjer dig till, kyrkoherde Michael, har du mod
att fullborda vigseln?»
Kyrkoherden såg bestört på brudparet och på fru
Christina samt de öfriga bröllopsgästerna. Bruden
var blek som en lilja, och darrande i alla lemmar,
slöt hon sig intill Olof, gömmande sitt hufvud invid
hans bröst. Olof vände sig om mot fredstöraren.
»I talen om konungen bref, hvar hafven i det?»
sporde han med ett lugn, som meddelade sig åt alla
de närvarande.
»Här, här», svarade Gert, »här har jag konungens bref
och befallning, att j skolen låta stå till med edert
bröllop, tills han får undersöka saken . . . och
här hafver jag jungfruns löfte . . . det kan icke
återtagas, det kan icke gå tillbaka . . . det
är skrifvet, sen j, och bevittnadt, och j fru
Christina, j kunnen väl icke förneka eder egen
handstil . . . Allt motstånd tjenar till intet,
jag har konungens folk med mig, och viljen j icke
med godo, så skall det ske med makt!»
Olofs ögon flammade af en förtärande eld, och han
sökte med uppbjudande af all sin kraft kufva den
storm, som började rasa inom honom. Dertill fordrades
dock en styrka, hvaraf han i detta ögonblick knappast
syntes mäktig, och kanske hade han gifvit vika för
ögonblickets mäktiga kraf, om icke fru Christina
förekommit honom.
»J glömmen, Gert Bryningh», sade hon med en fattning
och en hållning, som anstod henne, »j glömmen, att af
dem, som bevittnat den skrift, hvilken j åberopen,
är den ene en uppenbar förrädare, och den andre
en fördold, men som hvilken stund som helst kan
anklagas».
»Och af hvem, stränga fru?» frågade Gert med ett
djef-vulskt leende.
»Af mig!» svarade bruden och tog ett steg fram från
Olofs sida.
Fru Christinas behjertade invändning hade tändt modet
hos Christina. Hon kände sig stark, hon kunde med
öppna ögon gå den fara till mötes, som nu hotade att
slita henne från Olofs sida.
»Kallen upp edert folk», fortsatte hon, »och de
skola föra eder som konungens fånge till slottet! Jag
anklagar eder inför alla dem, som här äro närvarande,
för en arg förrädare, den der stämplat ondt mot konung
Gustaf och Sveriges rike i förening med hans värsta
fiender.»
»Tala icke de enfaldiga orden, flicka», afbröt henne
Gert kallblodigt, »de kunna icke bevisas, och på
angifvelsen af en lyssnande, omyndig flicka fäller
icke Sveriges lag en gammal i sin ärliga tjenst grånad
man. Och nu är mitt tålamod utrunnet . . . hvilketdera
väljen j, mäster Olof, viljen j lemna mig Christi
brud, som j med fräcka händer velen göra till eder,
.. . eller skall jag bruka den makt, som konungens
bref lägger i min hand?»
Han höll åter upp handen med konungens bref. Men utan
att någon hade märkt det, hade en trasig gubbe smugit
sig in genom dörren och åhört de vexlade orden. Just
som Gert nu sträckte ut sin arm, sprang gubben fram,
och innan ännu någon hunnit fatta en tanke att
förekomma det, hade han ryckt det kungliga brefvet
ur Gerts hand och kastat det i elden, som flammade
från Spiseln. Gert rusade till, men det var för
sent, och den ursinnige gubben fattade en eldbrand,
som han hotade att slunga i hufvudet på den första
hvilken vågade räcka sin hand efter det brinnande
konunga-brefvet.
Gert stannade, fradgande af vrede, och gråbrodern,
som ville hjelpa honom, betogs likaledes af skräck,
som om han sett ett spöke.
»Det skrifna löftet skulle hafva gått samma väg»,
sade den oförfärade gubben, vänd till Gert, sedan
han sett lågorna fullkomligt förtära konungabrefvet,
»men jag menar, att det skall föga skada göra, äfven
om det förblifver i eder hand, och så kunnen j väl
behålla det som ett minne af denna dag och Christina
Pedersdotter.»
»Kalla upp konungsfolket, broder», sade Gert, i det
han vände sig till munken.
»Gören det, gråbroder . . . gören det, men
dessförinnan kunnen j höra ett ord eller par af dem,
jag ännu har att säga. Hvad söken j här ... Kunnen
j väl på fullt allvar vilja inbilla någon, att j för
jungfruns egen skull och för hennes själs bästa viljen
inspärra henne io klostret, denna hvitme-nade graf
för allt godt och dugligt. Åtminstone skolen j icke
inbilla mig det, ty i detta ärende har jag dock skådat
längre än j förmenen . . . Nej Ingevald Torstenssons
penningar är det, som j söken här, och dem månden j
ock få, efter det är priset för jungfruns frihet ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
