Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olofs Bröllop. Romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsår, af C, Georg Starbäck. (Fortsättning fr. sid. 320.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-350
»Ingevald Torstenssons penningar!» mumlade Gert och
gråbrodern, hvarpå den förra tillade, »hvad menen j
med Ingevald Torstenssons penningar, huru hafven j
reda på dem?»
»Emedan jag är den utstötte Peder Dobblare!»
»Peder Dobblare?» sporde Gert med vidt utspärrade
ögon.
»Mina ord kan jag bevisa genom den enda, som har reda
på hela historien . . . min ungdomsvän, borgmästaren
här, till hvilken j kunnen ,vända eder, Gert Bryningh
och äfven j, gråbroder. Edert förmynderskap, Gert,
är således slut liksom min dotters stora arf är edert
och Wadstena klosters tillhörighet».
Blek och darrande vände han sig derpå till brudparet,
såg en stund på Christina, hvilken bestört och
förvånad skådade omkring sig på fadern, på Olof och
på dennes gamla moder.
Men Peder gick fram och sträckte armarne mot
Christina, under det att kärleken skimrade så solvarm
mellan de strida tårar, hvilka rullade öfver hans
kinder och skägg.
»Så ser din olycklige fader ut, barn», sade han
. . . »nej, nej, kom mig icke nära, jag har dock intet
med dig att skaffa, sedan jag i mitt elände kunnat
bereda din lycka . . . och du skall blifva lycklig,
jag känner det, jag vet det, ty jag känner mäster
Olof bättre, än han vet om. Kära, älskade barn, du
som under de långa åren varit min tröst, min glädje,
min tycka, fast jag sett dig och följt dig på afstånd
blott.. . bland de mörka skuggorna i min förflutna
lefnad, har jag intet att stödja mig pä, utom denna
min kärlek till dig, när jag en gång kallas till doms
der uppe. Jag vet dock ej, om jag arme man någonsin
kan få inträda der, men jag skall känna mig salig, när
jag ser dig bland de goda i Abrahams sköt. . . Och om
han vill höra mig, han der uppe, som ransakar njurar,
så skall han visst hålla sin hägnande hand öfver den
olycklige Peder Dobblares dotter!»
Christina smälte i tårar vid gubbens ord och hon
föll omkring hans hals, och Olof log så blid till
frändemötet. Men Peder hade knappt berörts af sin
dotters famntag, knappt sett i hennes tårdränkta öga,
förrän han öfverfölls af en skälfva och en räddhåga,
som om han begått ett helgerån.
»Kära, kära barn», sade han stammande och knappast
förmående beherrska sig, »jag känner himlen i mitt
hjerta, och dock vet jag, att jag ej der äger
hem. Nej, du får ej hvila vid din faders bröst,
barn ... du får ej, hör du ... ack frände, frände,
hvi gjorde du mig detta, hvi dömde du mig biltog
ur mitt hem, hvi satte du det förfärliga stängslet
mellan mig och de mina. Jag älskade tonerna, barn,
fiolen var mig kär från barndomsdagar, jag lefde
mitt lif för mig, och tonerna, som jag framlockade,
ansåg jag tillhöra alla, hvem helst som förstod dem
och kunde njuta af dem ... så kom jag i ondt sällskap,
så kom kärleken till en qvinna, en föraktad, utstött,
förskjuten varelse, men som dock hänrycktes af mitt
spel och var mäktig af att offra sig sjelf i sitt
elände för hvad hon ansåg sant och godt. Denna kärlek
stötte mig ut ur f rändekretsen ... jag stod ensam,
alldeles ensam i lifvet med din och din broders moder,
Christina. Jag besökte min frände, den rike Ingevald
gång på gång och bad och besvor honom, att taga åter
sin stränga dom, men det var fåfängt, och alltid såg
jag en gråbroder vid hans sida, mörk och stum och
ovänlig, men så fastnitad vid min frän des sida,
som jernbommen var det bakom dörren till hans hus
... Är det icke sant, gråbroder, stig fram och se
mig i ansigtet och säg, om det icke är sant!»
Gråmunken stod blek och högtidlig vid Gert Bryninghs
sida. Deras ögon brunno som eldkol, men de kommo
sig ej för med att afbryta den gamle, hvilkens
uppståndelse från de döda alldeles förbryllat
dem. Peder tycktes icke heller vilja af bida något
svar af munken. Han fortsatte:
»Rike Inge vald kände slutligen att han skulle draga
bort från sina rikedomar . . . när jag var hos honom
sista gången, sade han till mig, att han uppsatt sitt
testamente . . . månget ett argt ord hade fällts
emellan honom och eder, gråbroder, och Gud förlåte
eder dem, men icke gjorden j min frände något godt
dermed och icke mig heller, fast i säden det jemt och
samt. Min gamle frände var dock i botten en god själ,
men sedan j begynten tråda hans trappor, så blef
han förvandlad . . . kanske skulle mina toner hafva
funnit väg till hans hjerta, om icke j haden varit
med edert tassel och gjort hvitt till svart. Se mig
i ögat, om du kan, gråbroder Robert! . . . Sådan
jag står här, stämmer jag dig inför lefvandes Guds
domstol inom år och dag, att stånda till rätta för
hvad du hafver gjort mig och mina barn för hennes,
min hustrus skull, hvilken jag räddade undan dina
snaror, usle qvinnoskän-dare ... det var till hämd
derför, som du lockade min gamle frände att genom
sitt testamente mörda mig, om jag ville rädda arfvet
åt mina barn ... Se derför måste jag försvinna, och
jag försvann; man hittade mina kläder vid skeppsbron
en morgon, och jag drog verlden omkring, under det
man talade om drinkarens olyckliga slut och medan j
sjöngen messor i edert kloster för min själaro ... En
kostelig balsam, dessa messor, grå broder! J hafven
godt eder, j, med min frändes penningar, medan jag
krälade omkring i mörkret och sjönk allt djupare ned
i smuts och synd. Dock hafver Herren vändt det till
godo, som j sådden till ondo ...»
»Yaren icke så viss derpå», sade Gert Bryningh,
som hunnit hemta sig från sin bestörtning, »hvad j
der sägen, kunde hvilken arg skalk som helst i staden
berätta för oss ... J ären i förbund med kättaren der,
mäster Olof, Lucifers öfverste ... J skolen dock sitta
i tornet, tills undersökning skett inför vår nådige
herre, konungen! Så lätt skolen j mig icke bedraga.»
Med dessa ord skyndade han till dörren och ropade
nedåt trappan. Omedelbart derpå hördes vapenslammer
i trappan och i dörren visade sig en hop knektar. I
salen herrskade en ängslan, som gränsade till
förtviflan. Olof gick fram emot knektarne och
sporde dem till, hvad de sökte i hans hem och på
hvems befallning de dristat sig att störa friden. De
hänvisade på slottsfogden, hvilken ställt dem till
den bi-skoplige stallmästarens förfogande.
»Sällsamt månde då tiden hafva förändrat sig»,
sade Olof, »om konung Gustafs krigsmän skola gå
biskopens i Linköping ärenden. Jag befaller eder
att lemna ögonblickligen detta rum och detta hus,
eller j skolen det dyrt umgälla.»
Knektarne sågo spörjande på hvarandra och på Gert
Bryningh. Den mäktiga, välkända stämman tycktes
utöfva inflytande på dem. Men Gert sprang fram och
slungade med en förvånande styrka bruden åt sidan
och fattade Peder Dobblare vid halsen samt drog honom
ned mot dörren. Fru Christina upptog bruden, hvilken
blek och förtviflad var nära att falla i vanmakt,
medan borgmästaren och Olof sökte befria den stackars
gubben. Olofs moder stod stum af bestörtning öfver
hvad hon .nödgades vara vittne till, och hon kunde
ej frigöra sig från den tanken, att det var Guds
straffande hand, som uppenbarade sig i allt detta.
Då, just som bullret och oredan var som störst, och
medan ett ordentligt handgemäng höll på att utbryta,
visade sig en hög skepnad på dörrtröskeln. Det var
konungens kansler, herr Lars Andersson.
Yid hans åsyn sänktes de höjda svärden och
hillebarderna, och hvar hans blick träffade, så
slogos ögonen ned. Sjelfve Gert Bryningh greps på ett
förvånande sätt af den plötsliga uppenbarelsen. Han
bleknade och ville liksom smyga sig åt sidan, för
att undgå den genomträngande blicken ur kanslerens
skarpa öga.
»Märkeliga saker månde här föregå!» sade denne. »Om
jag icke ser orätt, så är här smyckadt till
bröllops, men hvad vilja konungens krigsknektar
i bröllopshuset? J torden kunna gifva svar på den
frågan, Gert Bryningh. Hvem är denne man?» sporde
han slutligen, pekande på gubben, hvilken knektarne
höllo mellan sig.
Den arme gubben, som tycktes hafva uttömt all sin
kraft, stod der åter med sin uttryckslösa blick och
sitt egendomliga leende. Det såg ut, som han fyllt
sin sändning redan och icke vidare haft något med allt
detta att skaffa. Vid kansle-rens spörjsmål klarnade
dock blicken, och han kom åter till kraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
