Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När kokar vattnet? - Sagomytiskt sorgespel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samtidigt uppstiga små luftblåsor, först isolerade,
snart allt lifligare. Dessa äro orsak till musiken,
som utvecklar sig derigenom att ångan på kärlets
botten, till följd af den starkare värmen, tidigare
utvecklande sig, i små blåsor slår mot det öfre
kallare vattnet och åter förtätas.
Sker detta på mycket korta och regelmessiga
mellantider, så förnimmer man en musikalisk ton,
som just består i ingenting annat än en mängd hastigt
och likmätigt på hvarandra följande stötar.
Slutligen framströmmar ångan i sådan mängd, att
vattnet skummande höjer sig.
Nu kokar det: dermed betecknar man vattnets allmänna
förvandlande i ånga.
Låt det koka, men underhåll blott en liten eld, för
att spara brännmaterial. Äfven med »helvetets glöd»
skulle vi icke vara i stånd att ens något litet
mera upphetta det kokande vattnet; det behåller en
temperatur af 100° C., ända tills sista droppen är
bortdunstad.
Men det gifves andra medel att förhöja dess
värme. Redan sjelfva kärlet erbjuder ett sådant. I ett
kärl af porslin eller lera blifver det några 10:dels
gr. varmare, än i ett af metall. Men differensen
är allt för ringa, för att vara af värde för
praktiken. Yigtigare är den omständigheten, att en
lösning af fasta substanser i vattnet medgifver det
en betydligare upphettning : 10 - 40 procent koksalt
bringa kokpunkten till 103-109 gr. Husmödrar veta
af erfarenhet, att födoämnen, som icke lätt blifva
möra vid vanlig kokhetta, såsom grönsaker och kött,
måste kokas i saltvatten.
Ännu radikalare är ett annat medel. Det grundar sig
derpå, att kokpunkten stiger desto högre, ju större
det lufttryck är, som hvilar öfver vattnet. Blifver
ett kärl med lufttätt slutande lock fyldt med vatten
och Upphettadt, så utöfva de uppkommande ångorna
en tryckning på det samma, hvilken blifver desto
starkare, ju längre och häftigare man eldar.
Äro blott kärlets väggar nog starka att emotstå
tryckningen, så kan man meddela vattnet hvarje
erforderlig hetta. Ben, hjorthorn, fiskben och läder
uppmjukas deri till ett gelé.
Liksom kokpunkten förhöjes genom förstärkt tryck,
så faller han naturligtvis äfven vid förminskning
deraf. I ett rum, hvarest luften blifvit förtunnad,
således under recipienten till en luftpump, kokar
till och med ljumt vatten.
På höga berg, hvarest lufttrycket är märkbart
ringare än i dalen, låter också vattnet icke till den
grad upphetta sig som der nere. I hospitiet på S:t
Bernhard, som ligger omkring 7700 fot öfver hafsytan,
blifver oxkött ej mera mjukt genom kokning i öppet
kärl, ty vattnet uppnår här blott en temperatur af
73 grader.
Ganska märkvärdig är den omständigheten, att något
litet vatten, gjutet på en glödande metallyta,
icke råkar i kokning, utan, liksom qvicksilfver på
trä, samlar sig i kulformiga droppar, som råka i en
kringsvängande rörelse. Men denna fortfar blott så
länge, som metallytan glöder; afkyles ytan till en
viss grad, så komma de små kulorna i en så häftig
kokning, att de skilja sig från hvarandra och kastas
omkring i alla riktningar. Deri ligger ofta orsaken
till ångpannans sönder-springande. Blifver en sådan,
då vattnet är förbrukadt nästan ända till bottnen,
medan hon ännu är glödande, fylld med nytt vatten,
så afkyler detta de glödande metallväggarne derhän,
att det på bottnen befintliga vattnet försättes i
häftig kokning, och de sig nu plötsligt i stor mängd
utvecklande ångorna utöfva ett sådant tryck på pannans
väggar, att dessa icke kunna motstå det samma, utan
brista.
I sammanhang dermed står ett försök, som arbetare i
smälthyttor ofta göra till den främmande åskådarens
förvåning, att de nämligen springa med nakna fötter
pfver ny gjutet jern eller neddoppa händerna i smält
metall, utan att det ringaste skada sig. Berömda
physici hafva berättat derom såsom ögonvittnen. Dermed
löser sig också den skenbara motsägelsen, ’ att
eljest, fullkomligt trovärdiga historieskrifvare
berätta om utståndna eldprof. Vår upplysta tid
skrattade åt dessa berättelser, såsom uppsprungna ur
den mest krassa vidskepelse; men naturvetenskapen,
utskriken såsom den argaste fiende till poesien,
har gjort sig denna förbunden, i det hon räddat ett
stycke romantik.
Sagomytiskt sorgespel*),
Scenebegynnelse.
plottshvalfvets slagur slog sena stunden. v~fe
Skoningslöst skakade stormvinden skogens
stam-
mar. Sjövågen skummade snöhvit. Skygga simfoglar,
som stundom svingade sig skyhögt, stundom sänkte sig,
sökande strandklippan, sammanstämde sina skärande
skri. Sådana skri sägas spå såväl stark storm,
som snart stundande sorgehändelser. Solens strålar
slocknat, sedan strömolnen, som samlat sig, skylde
stjernedrottningen. Scenen syntes själsska-kande.
Stenhård, sluten som sarkofagen, satt Sonoko, sultanen
Selims svekfulle slaf, slipande stålvapnet, som skulle
sluta sultanens soliga sommarlif.
Selma, seraljens skönaste slafvinna, Selims största
skatt, såg Sonoko, spårade slemma syftemålet samt sade
spörjande: »Ser Selma sannt, skall slafven skada sin
svurne sultan, skall Sonokos svärd såra Selim?»
Sonoko svarade: »Selma sagt sanningen. Se, sataniska
stygn sarga sjudande slafhjertat! Sjövågens storm
synes såsom stiltje, sammanliknad såmed Sonokos
strider som Sonokos själsqval. Sköna Selma,
släck sådana smärtor, skänk Sonoko Selims största
skatt, så skall Sonoko skona sin svurne sultan
! Skänk Sonoko sin svunna sinnesfrid, sitt svunna
sjelf-medvetande! Svara, sköna Selma!»
Selma stod stum, stod såsom stelnad - sade
slutligen: »Samvetslöse slaf, slika samtalsord skymfa
Selma! Skulle Selma svika sin Selim, sjelf sönderslita
sitt sällhetsband ? Snarare
*) Hvarje ord börjande med bokstafven S.
skall solens sekellopp stanna, skall stenklippan
smälta såsom snö! Så, Sonoko, svarar Selma!»
Senfulla slafven, samlande sin styrka, svängde så
skarp-slipta svärdet, sägande: »Så svär Sonoko,
sultanens sista stund skall snarligen slå! Selim,
Selma skola skiljas, Selma sjelf sagt skiljedomen!»
Sällan syntes slafven Sonoko så skakad, så sinnesvred,
så skräckingifvande.
Selma, ständigt så stark, så stolt, svigtade, skälfde
- skådande Sonoko, samt - sjönk slutligen sanslös,
sökande slottspelaren såsom stöd. Snabbt skyndade
Sonoko sjelf stödja svaga slafvinnan. Se, sinnesvreden
slutade samma stund! Sällt syntes Sonoko så stödja sin
själs strålande stjerna. Samvetet slog sina svidande
slag; samvetsångern skänkte Sonoko sjelfbesegring.
Sultanen, sökande sin saknade slafvinna, skred så
sakta söderom skuggande slottsmuren. Selim studsade,
stannade, såg sin slaf sällhetsdrucken stödja Selmas
smärta skepnad, såg Selmas svartlockiga silkeshår
skugga Sonokos solbrända skuldra. Skräckfulla
syn! Selma således svikit sin Selim! Sanningen stod
solklar, skönjdes skenbarligen. Se, så stänger
svartsjukan stundom själens synförmåga: snöhvitt
synes som svart, sanning som svek,! Synförblindade,
sjelfbedragne Selim!
Sista Scenen.
Serlaregnet slutat stänka sina små stråperlor. Skönt
skimrade solens sista sken; strålarna sänkte sig så
småningom. Sefirbevingad susade sommarvinden, smekte
så snällt skogsblom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
