Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XLVII. Drottning Karin och Olof Stenbock. - När kokar vattnet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lägsenhet kunde stillas.» Slutligen begärde han att
få njuta trösten af umgänget med sin hustru och sina
barn, »när vreden afsvalnat, och hans kärlighet genom
Guds. ingifvelse bättre betänkt sin olycklige broders
öde.»
Men icke Eriks klagan, icke minnet af hans mildhet,
då Johan sjelf satt i fängelse och fick njuta af all
lifvets beqvämlighet, af hustru och barn, af musik och
läsning, - intet tilltalade konung Johans sinne. Der
gick han i de praktfulla slottsgemaken med hjertat
fullt af fruktan och hämnd, och hans broders fängelse
blef allt hårdare och hårdare. Och väl ligger der
sanning i skaldens målning, att mången natt
"...........kung Johans öga stod,
så öppet, som hans port var stängd och såg sitt eget
blod."
Mörkare dock’ ännu står ett hämndens minne från den
olycklige konungens fångenskapstid. Ibland dem, som
hade vården om hans fängelse på Stockholms slott,
var äfven Olof Gustafsson Stenbock, en broder till
konung Gtistafs enkedrottning och köttslig kusin
till konung Johan. Han var en vildsint, hård och
grym man, som hyste agg till konung Erik för hvad
som skett i Upsala 1567, der hans broder Abraham var
bland de mördade herrarne, och som för den sakens
skull alldeles glömde, att han sjelf hade Eriks nåd
att tacka för lifvet, då han tre år förut såsom en
menedig, trolös förrädare var dömd att mista lif,
ära och gods. Denne man fann nu ett nöje uti att
taga bort kläderna för den fångne konungen och låta
honom pinas af köld. Erik förebrådde honom för denna
hårdhet, och herr Olof utfor då med häftighet mot
fången och knuffade derunder till honom, men Erik
besvarade detta med en stöt, så att herr Olof tumlade
baklänges mot dörren. Nu uppstod en vild brottning,
och till slut ryckte Olof till sig en bössa och
sköt af den mot Erik. Denne hann nätt och jemt vika
undan, så att skottet träffade honom i armen. Han
föll blödande till golfvet. Men herr Olof sprang ut
och stängde dörren efter sig, och der fick den arme
fången ligga i sitt blod i flera timmar.
Vi kunna fatta, hvad den arma Karin skulle lida
vid allt detta. Det dröjde länge innan broderns
hårdhet ens tillät henne att besöka sin man, och
när hon ändtligen fick det, så var det för en
kort tid, och när det åter förnekades henne, så
skedde det med en grymhet och hjertlöshet utan like.
Konung Erik flyttade från slott till slott, från
Stockholms till Åbo slott, derifrån till Kastelholms
på Åland, så till Gripsholms och slutligen - det var
i Juni 1573 - till Westerås Det var på Gripsholm,
som hon tilläts besöka sin herre. Men hon följde
sedan efter honom till Westerås, ehuru hon der ej
fick vara ständigt l hos honom. Enligt en
sägen skall hon då hafva infunnit sig hvarje dag
på en viss timma under fångens fönster och samtalat
med honom, tills detta slutligen blef förbjudet
och hon j måste lemna staden, utan att ens få
underrätta Erik derom, j Denne kom som vanligt
till sitt fönstergaller och ropade sin Karins namn,
utan att erhålla något svar. Han fortfor att ropa
det kära namnet under några dagar, tills han kunde
förstå, att han ej mera skulle erhålla något svar.
Han började då tro, att äfven Karin blifvit honom
otrogen och öfvergifvit honom, och med en smärta, som
ej låter sig beskrifva, upphörde han i att ropa efter
henne. Och de återsågo icke hvarandra, i denna |
verlden. Om hösten följande året fördes Erik
till Örbyhus, j der Johan ändtligen befriade honom
ur hans elände, genom att j gifva honom förgift.
Han dog klockan 2 om natten den 26 j Februari 1577.
Den sörjande Karin fick samma år af konung i
Johan Ljuksala gård i Kangasala socken i Finland,
der hon sedan lefde i ro med sina minnen, aktad och
ärad äfven af dem, som en gång voro den olycklige
Eriks hätskaste fiender.
Huru varmt och ädelt hennes hjerta var, huru det
brann för det goda, huru upphöjd hon var öfver
menskliga lidelser, det fick hon här tillfälle
att visa. Det stora lifvets stormar gingo sin
gång inom Wasahuset, Lycka och välsignelse följde
icke med Johans konungakrona. Sjelf lefde han i en
ständig oro, först för Erik, så länge han lefde, och
sedan för Carl och för de mäktige herrarne, hvilka
aldrig rätt kunde försona sig dermed, att den svenska
konungakronan blifvit ärftlig inom Wasaslägten. Johans
son, Sigismund, måste lemna krona och rike åt sin
farbroder, och han vräkte med kraftig hand undan allt,
som stod honom i vägen, utan att stappla, äfven om
handen sadlades i blod.
År 1599, då Sigismunds öde, genom Carls seger vid
Stångebro, hösten förut redan var afgjordt, kom
hertigen öfver till Finland, att göra denna landsända
sig underdånig, och han följdes af lycka och framgång,
ehuru bödelsyxan gick lika flitigt som svärdet. Då
greps i trakten af Åbo Olof Gustafsson Stenbock,
han, som var så hård och grym mot den fångne och
försvarslöse Erik. Han hade efter Johans död af
fruktan för hertigen rymt till Sigismund och åtnjutit
dennes beskydd. Året 1598 kom han till Stockholm, lika
vildsint, lika hatfull, som när han drog bort. Vid
en middagsmåltid tillsammans med sina systrar Ebba
och Cecilia, enkor efter Clas Fleming och Gustaf Tre
Rosor, utfor han i de gröfsta skällsord mot hertigen
och svor, »att hertigen skulle få döden af samma hand,
som gaf konung Erik dödssåret.» Cecilia bad honom
väl besinna sig$ men det hade blott den följden,
att brodern vände sig mot henne med så mycket hat,
att hon måste stiga upp från bordet och lemna rummet.
Men hans dag kom. Året derpå stäldes han som fånge
inför hertigen. Det var i Lunds länsmansgård, ej långt
från Ljuksala, der drottning Karin bodde. Nu föll den
vilde herr Olofs mod. Han föll på knä och tiggde om
nåd i ödmjuka ord. Men hertigen var obeveklig. »Du har
lagt dina händer på vår salig broder, konung Erik» -
sade han - »då han var stadd i fängelse och dertill
i ömklig sinnessvaghet, och din mordlystnad åsyftade
till och med hans lif. I lika måtto har du nyligen
hotat mig sjelf, hvarförutan du bedrifvit många grofva
missgerningar. Derför skall du denna gång straffet
icke undgå.» Derpå fördes herr Olof af några ryttare
ut i skogen, der han bands vid ett träd, för att
skjutas till döds. Men alla bössorna klickade. Det
var trolldom - sade ryttarne - herr Olof var gjord
hård för skott. En af dem gick då bakom trädet och
satte mynningen af sitt gevär mot den bundnes nacke
samt brände af. Det åödade ögonblickligen, men icke
förty skötos flera skott genom den döda kroppen. I
ett kärr derbredvid nedgräfdes liket.
Och der hade herr Olofs kropp blifvit liggande ett
rof för vilddjuren, om icke drottning Karin funnits i
närheten. Allt hvad den hårde mannen gjort henne ondt
och bittert i lifvet, hans grymma handling mot Erik, -
allt detta glömde hon, lät uppgräfva liket och svepa
det samt begrafva det i vigd jord. Drottiiing Karin,
den i sin lyckas solskensdagar föraktade och hatade
drottningen, vid Olof Stenbocks graf, innebär en tanke
af frid och försoning, som ställer hennes bild såsom
menniska i ljus och höghet bland de ädlaste qvinnor,
hvilka svenska häfden vet att omtala.
St.
-
När kokar vattnet?
Man torde förvånas öfver denna fråga. Det vet ju hvarje
barn skulle man tro. Nå, så mycket bättre.
Dickens berättar hela timmar om témaskinens surrande
och dylika saker; må man skänka mig blott några få
minuter!
Hvarifrån för öfrigt, för att börja dermed, må det der
surrandet komma, som utgör musiken i tékitteln ? Ty
ofta uppstår der verkligen en liten konsert. Först
ömsom pickar och hviner det, så susar det sakta,
afbrytande och åter börjande, tills af det obestämda
sorlet en ren, klar ton utvecklar sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
