Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några visiter på julqvällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
höljda färdades vi omkring på upptäckter i husen,
osynliga för alla, men sjelfva seende så mycket
bättre.
Först kommo vi till ett stort och förnämt ställe,
der ljusskimmer, speglar, förgyllningar, sammet
och präktiga mattor mötte våra ögon. Der var stor
slägtbjudning och sällskapet lysande. Teet var nyss
serveradt, nu converserades i åtskilliga grupper. En
ung grefvinna med äkta lejoninnemin lät sina
blixtrande ögon, tjusande leenden och täcka fötter,
efter hvarandra passera revy för en stackars oerfaren
kadett, hvilken alldeles bländad af så mycken krigisk
prakt tappade sina vapen och betedde sig temmeligen
dumt. Grefvinnans lilla sexåriga Fanny, som tillika
med några jemnåriga var anvisad att fägna sig åt ett
praktfullt orneradt julträd, vände, liksom dragen af
en oemotståndlig kraft, stundom sina ögon till sin
vackra mamma; flet var en klar, oskyldig, undrande
barnablick, som betraktade denna firade skönhet,
hvilken behagfullt lutade sig mot sammetsdynorna.
Från en flock elegant ungdom af båda genera hördes
ett gladt, om ej synnerligen melodiskt sorl, hvaruti
det stående temat var den stundande nyårsbalen med
dess fröjder och glans.
Nå ja, det här var visst präktigt, men jag är icke
hemmastadd i de högra sfererna. Kära tomte, låt oss
nu gå till annat folk!
Vårt nästa besök gällde tvenne unga sömmerskor i
grannskapet. Stackars flickor, de suto nu, såsom alla
andra aftnar, träget lutade öfver sina arbeten. Deras
rum var en verkstad, belamrad med allt hvad till
yrket hörde; hvem har tid att stöka i ordning, då
man nästan får stjäla sig till att äta en bit? De,
flickorna, sågo utvakade, bleka och trötta ut, och
midt under arbetsfarten undslapp en tung suck den
ena af de flitiga arbeterskorna.
»Du suckar Lina.»
»Ack, kära Emma, jag tänker på, att det är julafton,
och kommer ihåg, huru fridfull, högtidlig och
glad denna högtids-qväll var i det gamla hemmet,
då pappa och mamma lefde. Då syntes inga arbeten,
vi hade så städadt som i ett tempel. Jag fick hjelpa
mamma med åtskilliga småsysslor, duka julbordet lägga
upp klenäter och sylt och dylikt; sedan sutto vi så
lyckliga tillsammans i hvila och frid. Men hos oss,
kära Emma, är föga jullikt.»
En glindrande tår föll vid dessa ord.
»Ja, nog är det tungt, att vi nu måste sitta och
träla på sjelfva julqvällen, men vet du hvad? -
Arbetet här räcker nog till klockan tio, kanske
längre. Om vi skulle lägga undan alltihop och gifva
herrskapet bud, att om vi få ro julafton, så skola
de få sina balklädningar tredje dag jul, tidigt på
förmiddagen; det måtte väl i alla da’r vara tids nog,
då den Sprakenhjelmska balen ändå icke blir förr än
dagen före nyårsafton.
»Hvad tänker du på, Emma? klädningarne skola*ju
nödvändigt vara färdiga i qväll, för att utgöra de
förnämsta attrapperna åt fröknarne, och friherrinnan
Stenhjerta har ju haft tre bud här på en timma.»
»Nå, så få vi väl snappa på då, men en kaffetår skola
vi hafva, för att hålla modet uppe. Sitt stilla Lina,
jag skall servera dig.»
Emma tog kaffepannan ur kakelugnen, och medan de
drucko sade hon:
»Lina, du, tänk på din Vestindiefarare, som är der
kaffet växer. Till våren kommer han hem, och nästa
julafton blir icke lik denna hoppas vi.»
»Ack, Viktor är bra långt borta, det var så läige
sedan jag hade bref.»
»Men kanske du får snart, kanske just pä julqvällen.»
»Ja, kanske», sade Lina med ett hoppfullt leende,
och arbetet fortgick med ökad fart.
Hvad nu* då? Nu ser jag icke mera de båda
sömmerskorna, utan är alldeles burdus och på ett
obegripligt sätt inslungad eller såsom en luftig
kropp insilad genom någon fin dörrspringa till ett
par unga täcka flickor, ifriga och glada, sysselsatta
att lägga in julgåfvor. Rummet är en behaglig
jungfrubur med snöhvita gardiner och nätta
blomkrukor med väl vårdade "växter.
»Hedda, skrif du utanskriften på mammas soffdyna,
jag vill icke, att min stil skall sqvallra», sade
en älsklig blondin med utseende af en nordisk elfva,
sådan som skalden och målaren gifvit gestalt.
»Ja, kära Anna, oskyldig list är just min sak», sade
en något substantiellare, men ganska intagande flicka,
»men huru vill du väl på något behändigt vis få in
den här obäkliga tingesten till din kärälskelige
Fredrik? Jag menar hvilstolen, deri han skall
sitta och meditera i ensamheten eller begrafva sin
intressanta fysiognomi i lärda luntor.»
»Det har jag verkligen inte tänkt på ännu.» »Du är
just ett litet våp, men låtom oss fundera litet.»
»Intet går det an att följa den gamla dumma seden och
kasta in pjesen, då skulle den genast bryta benen af
sig.»
»Vänta, Fredrik får ju af farbror Sten till julklapp
’Runebergs Konungarne på Salamis?’ Har han väl fått
ögonen derpå, så vet man, att han hvarken ser eller
hör något omkring sig, och vi sätta då stolen tyst
och vackert bakom honom och säga: Var så god och sitt,
herr bokmal! Blir det inte förträffligt?»
»Jo, snälla Hedd,a, du är verkligen klokare än jag.»
»Ja, lyckligtvis, mitt barn!»
»Men hvar hafva vi brickorna till tant Petronella
och lilla Ottos trumma?»
»Här, dem har jag lagt in, Anna!» »Det var bra,
ullstrumporna till Karin, barnens kläder och lilla
kaffepannan till gamla Elin har jag lagt in, så nu är
allt i ordning. Ack, syster Hedda, hvad jag är glad
i afton; Gud ger oss så mycket godt, och det är så
roligt, att äfven vi kunna gifva något åt andra på
denna sköna julqväll.»
»Så är det, mitt lilla lam, du lockar just tårar i
ögonen på mig.»
»Hedda, Hedda! jag har ju inte lagt in Fredriks
portfölj, här ligger den under papperen och tiger,
ge mig lacket, det är sent.»
Nu hördes snabba steg i trappan och en glad, ungdomlig
röst: »Holah, flickor! ären ni der?»
»Det är Fredrik, blås ut ljuset! Bordet hölja vi
öfver, så der, aj, der ramlade leksakslådan, men den
får vara, låtom oss gå. han kommer in annars.»
De båda flickorna hastade ut genom dörren
och voro nära att i sin ifver knuffa omkull en ung
man, som stod utanför med ett ljus i handen. »God
afton, Fredrik!»
»God afton, flickor! Ni låten vänta på er.
Jag har suttit en hel halftimma och undrat, om du,
Anna, låtit lägga in dig i någon korg eller låda
och ändtligen skulle komma ned, som den största och
första af julklapparne.» i »Har du glömt,
att du fått mig en gång?» sade den
j täcka Anna och höll sin venstra hand för Fredriks
ögon. \ Han fattade den lilla handen i sin,
tog Hedda vid andra
| handen och så sprungo de alla tre ned för trappan;
ljusstaken j fick dansa utföre för sig sjelf. En dörr
öppnades der nere till | ett trefligt rum, der några
äldre personer med vänliga och glada j blickar helsade
de unga och tvenne smånätt, men enkelt utstyrda barn
hoppade omkring sin kära julgran.
Dörren slöts å nyo och den ljusa taflan var höljd. Ett
stycke längre bort låg en stor, gammal, rucklig
byggnad, der en mängd folk af åtskilligt slag var
inhyst. Flera personer af eländigt, ja till och med
misstänkt utseende, syntes på gården och i trappan. Vi
stego likväl dristeligen på och blefvo vittnen till
en temmeligen tumultuarisk scen hos en familj, icke
just af älskvärdaste slag.
| Mannen, rusig, med mössan på hufvudet
och kläderna i
| oordning, vacklade grälande och larmande omkring
i det skrä-| piga, osnygga rummet. Hustrun, föga
vårdad till sin yttre ! menniska, höll ett litet
barn på armen och besvarade den fi-| endtliga elden
rätt tappert, med gäll röst, högröda kinder och l
gnistrande ögon, under det hon emellanåt med mildare
ljud | lugnade den lille då han skrek. På stolar
och bord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
