Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några visiter på julqvällen. - Kappkörningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kringströdda åtskilliga förnödenheter, hemköpta
för högtiden. De färska saifransbullarne voro -
i mitt tycke åtminstone - å ena sidan i allt för
nära beröring med ett stycke fläsk och å andra med
ett litet parti rulltobak och de försvarligt tjocka
talgljusen voro bokstafligen uppe i smörqt, men sådant
betyder mindre, i den mån man mer eller mindre lefver
å la Diogenes. Slutligen, då stridslågan mellan båda
parterna nått sin höjd, tog mannen en splitter ny
toalettspegel, som han ämnat förära sin äkta hälft
till julklapp, och dängde den med all makt i golfvet.
Kras .... glaset gick i hundrade bitar; skada på
den vackra spegeln, men då kärleksbandet är brustet,
må man väl i förtreten få krossa glas och porslin,
på det icke dessa bräckliga ting skola triumfera på
förödelsen.
Bort .... bort härifrån sprang jag andlös och
tyckte mig förföljd af hemskt skrattande demoner. I
samma stora hus helsade vi äfven på hos en gammal
blåstrumpa, som inte har några tryckta arbeten,
men skrifver rätt nätta tillfällighetsverser
på beställning. Bordet vid fönstret är alldeles
öfverhöljdt med julklapps verser och ännu skrifver
den produktiva fabrikanten. Ändtligen lägger hon
bort pennan, ordnar sitt verk i åtskilliga delar,
stiger upp, ruskar på sig och sträcker ut lederna -
hon hade suttit och skrifvit i 8 timmar - går till
spegeln och beskådar sig.
»Kors hvad jag ser ut?» utbrister hon. Hon var
bläckig på fingrarne och ännu icke morgonstä-dad,
den gamla blåstrumpan.
Medan hon gör si» toalett, småpratar hon för sig
sjelf: »Nu får jag lof att springa omkring med mina
verser. De kunde gerna hämta dem, men i qväll har man
inte tid bevars, vore det något att lägga i grytan
eller att briljera med i societeten, då vore man ej
så rädd om stegen; men poesi är en sådan utskottsvara
nu för tiden, att den måste komma sjelf och flyga
folk i halsen. Men gamla Justina behöfs ändå,
sjelfva löjtnant Roland Esprit, som är så elegant
och qvick i salongen, måste bedja mig om en vers till
fästmön. Stackars gosse, han skulle inte få ihop fyra
rim på 8 dagar, om han än grubblade sig halftokig!»
Hon var nu i ordning, samlade sina opera i en pirat
och satte på sicr hatt och kappa.
»Det är roligt, att den beskedliga fru Thollin bjudit
mig till sig: här är så kallt och ruskigt och jag
har hvarken gröt eller torta. Nog blir det sent,
innan jag varit på alla ställen, men gumman Thollin
gömmer nog något varmt och godt åt mig, om jag känner
henne rätt.»
Huru ser det ut i ett nödens hem på julqvällen? Äfven
ett sådant fick jag besöka, tack vare min ovärderlige
vän.
Vi inträdde härnäst på en torftig vindskammare der
fattigdomens ödsliga tomhet förde spiran. Intet af
de föremål j som gifva lifvet behag eller trefnad,
ja, få af de aldranödvän-digaste och dessa af
högeligen skröplig beskaffenhet syntes i det kalla,
dystra rummet; men golfvet var rent och den enda j
ljusstaken med sitt smala ljus uti var blankskura
d. En tolf-årig flicka och en något yngre goss*e
stodo tysta vid fönstret och blickade ut mot den
mörka himmelen. Tvenne mindre barn med mycket lappade,
men rena kläder sutto på golfvet, knaprande på hvar
sin skorpa. Modren till dessa fyra låg sjuk och svag
på den torftiga sängen.
Skorporna togo slut för de hungriga barnen, och som de
fröso och ej voro hågade att leka, började de gråta.
Den äldre systern försökte med nästan moderlig ömhet
trösta dem, men förgäfves, hungern hos sådana små
stackare låter väl näppeligen stilla sig med goda
ord.
»Stackars mina små», sade den sjuka, »vi hafva nu
intet mer att gifva er, det är svårt att vi blifvit
så utan på sjelfva julafton; hvad du, min snälla
Maria, förtjenat på din uppassning hos grannfrun har
mest gått till mig, sjuka stackare, och barmhertiga
menniskors hjelp kan inte räcka till att mätta oss |
alla, då här finnes så många andra fattiga; men
jag hoppas, l att vår herre snart hjelper mig upp,
så att jag får arbeta för | er, mina kär.a barn.
Maria, tag min bibel och läs det kapi-| tel, jag
låtit dig slå upp för i afton.»
l Flickan satte sig vid sängen och läste
(Jen underbara be-
I rättelsen om det lilla barnet i Bethlehem samt
englarnes och | herdarnes lofsånger. ! När
hon slutat, sade den sjuka:
»Sjungen nu julpsalmen, som j lärt er.» De båda
äldsta barnen uppstämde med späda, men välljudande
röster den vackra psalmen, de små lyssnade med tårar
ännu på kinderna. Sedan blef det så tyst, så tyst;
den sjuka låg stilla med sammanknäppta händer. Det
smala ljuset spred ett matt sken Öfver de armas
högtidsstund, men jag tyckte, att ett par hvita,
skimrande vingar sväfvade genom rummet.
En knackning på dörren afbröt den djupa
stillheten. Maria gick att öppna och ett
fruntimmer inträdde med en korg på armen.
»God afton, godt folk, jag har hört, att j ären
fattiga, och derföre har jag plockat ihop litet till
er. Se här.»
Hon tog upp ur korgen åtskilliga lifsförnödenheter
samt några barnkläder.
»O, tack, tack, Gud välsigne!» utropade modern och
gaf barnen en vink att gå och kyssa frun på handen.
»Ack förlåt mig, att jag frågar, hvem är frun, som
^varit så god och sökt upp oss?»
»Det gör det samma nu, min kära madam, jag skall
nog komma igen och se om er och skaffa er arbete,
då ni blir frisk. Låt nu er äldsta flicka gå ned på
gården, der står’en gosse med litet ved åt er. Här
småpysingar», sade hon, räckande de båda minsta
några julgrisar, hvilka barnen nästan med vördnad
betraktade, uppgåfvo derpå ett glädjerop, ilade till
modern och utbredde sina skatter för henne. Modern,
öfverväldigad af rörelse, nickade matt, med ett
lycksaligt leende och tårfyllda ögon åt gifvarinnan,
som tryckte den sjukas hand och tyst aflägsnade sig,
åtföljd af Maria. Vi gingo nu också vår väg.
Intrycket af detta besök var en innerligt fridfull och
glad känsla. De armas fromhet, tålamod och tacksamhet
samt de bättre lottades barmhertighet äro - då de
mötas här på jorden - en så skön syn, att jag icke
begär att få skåda något bättre.
Må detta således vara sista besöket i afton. Farväl
nu, min klarsynta vän med töckenmanteln! Det är så
ljust och gladt omkring mig och himmelska röster
sjunga: »Ära vare Gudi»
Freja.
-
Kappkörningen.
snöat! Nu det vinter är; Den frusna sjöns
kristall oss bär, Och redan bygdens tärnor hviska
Om vinternöjen, glada, friska. Nyss marknad varit;
mången häst, Som ägarn nämt: »Bland alla bäst»,
Har blifvit köpt. Nu männer, unga, I hurtig ridt
kring nejden ljunga;
De flyga fram, som nordanvind, Med eldig blick och
purprad kind. En fattig yngling - unge Gunnar Ej
ödet sådan glädje unnar, Fastän för kämpalekar varm
Och snäll att rida - är han arm. Nu, när de samlas
allihopa Till öfverläggning, gladt de ropa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
