Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kappkörningen. - Perpetua och Felicitas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Kappkörning hålla vi i dag,
Det blir en fest af första slag;
Yårt mål, det berg, som granar kransa;
Och sedan - leka vi och dansa.»
Det herrligt blir i solens glans;
Hvem månn’ skall vinna segrens krans ?
Så sagdt, så gjordt, den muntra skara
Sig skingrar snart; der dröjer bara
En enda, Gunnar, synes stanna
Med dyster blick och lutad panna.
Hvad skall väl han vid denna fest?
En ryttare förutan häst
Är som en konung utan land;
Men - någon syns vid skogens rand!
Är det hans framtids-norna sköna,
Hans hopp, som ler bland furor gröna?
Ja, Anna sjelf för honom står
Med rimfrost i sitt vackra hår.
Nu hviskar hennes röst, den ?da:
»Säg, Gunnar, Önskar du att rida,
Att köra med de andra kapp ?
Jag har en häst; - min trogne Eapp
Jag gerna ville verlden visa;
Yisst alla skulle honom prisa,
Om du den sällen, vild och yr,
Med säker hand på fjärden styr.
Han ingen körsven kan fördraga,
Han aktar ingens töm och aga,
Allt se’n min bror i våras dog; -
Men dig, jag tror, han lyder nog.»
Den häpne Gunnar kan ej svara,
Hans hjerta slår, han stammar bara:
»Om jag blott kan ... Om Anna tror?»
»Ja visst», hon svarar och försvinner,
Förrän han henne tacka hinner.
Nu dagen redan inne är;
Till festen sig hvar hjelte klär;
De skämtande hvarandra egga,
Och muntert stolta hästar gnägga.
Se på, se på, nu bär det af
I kort galopp, i ystert traf!
Men hvems är springarn främst bland alla?
Hur bjellror klinga, manar svalla,
Märk på de hvita slädnäts prakt
Och klangen utaf hofslags takt;
Ja, springen, snabbe fålar, springen;
Med honom täfla kan dock ingen.
Nu vid sitt mål han löddrig står.
Ett jubel, högt, från stranden går;
Säg, hvem är segrarn? hvem har vunnit? -
Man ännu ej sig sansa hunnit,
Och mången yngling, modig nyss,
Med sviket hopp, på jublet lyss.
Snart ropas högt af alla munnar:
»Rapp, heter hästen, körd - af Gunnar.»
Och rodnande i qvällsols glans
Står Anna, och med segrens krans
Tar Gunnar mot; med smek och klapp
Hon helsar brödrens stolte Rapp.
Men Annas fader hörs bedyra:
*»Den hästen ingen kunnat styra,
Se’n han sin första herre mist.
På sad’na karlar är det brist -
Och löftet vill jag trogen blifva,
Att ingen ann’ min dotter gifva,
Än den, som Rapp rätt tygla kan!»
Då ropade en högrest man:
»Hör, hör, låt mig också försöka!»
Och, ifrig att sin ära öka,
Tar Nils i tygeln; - men, som vild,
Sig stegrar Rapp; - från slädan skild
Han blir - och ilar öfver heden;
Som stormen fri - och högt i vreden
Han gnäggar, frustande och varm
Och skälfvande af ädel harm.
Med blodig kind, vid krossad släda,
Står Nils och måste blott sig glada,
Att ej ha brutit ben och arm;
Men illa döljer han sin harm.
- Se, hästen kommer nu tillbaka,
Mot Anna går med låter späka
Och bröd af hennes händer tar,
Så stilla nu som andra dar.
Behöfves väl ett slut på sången? I kärleks milda bojor
fången, Blef Anna raske Gunnars brud, Med krona, krans
och bröllopsskrud; Men ryktet än i dag förkunnar,
Att Rapp var böneman för Gunnar.
T. K.
-
Perpetua och Felicitas.
Under det att Severus innehade den romerska tronen,
sträckte slff förföljelserna af de kristna äfven till
Afrika. Förhör, afkunnande af domar samt afrättningar
af fromma män och qvinnor voro i Karthago nu mera
endast för dagdrifvare synvärda saker.
Men en dag, då rättegång hölls med fem katechumener,
var hela staden i rörelse; ty bland de anklagade
befann sig Vivia Perpetua, en tjugotvåårig fru af
förnäm härkomst och mycket beundrad skönhet.
Domsalen var uppfylld till trängsel. Hilarianus,
prokon-sulen sjelf, förde ordet. Till höger om honom
satt hans son Felix. Då Perpetua uppropades, böljade
och sorlade mängden som ett stormbådande haf. Derpå
inträdde stillhet. Men just under denna plötsligt
uppkomna tystnad, banade sig en gubbe, som bar ett
barn, inom skrankorna väg till Felicitas.
Denne gubbe var Felicitas’ fader, barnet på hans arm
var hennes barn.
»För sista gången, o du ännu alltjemt älskade
dotter», började gubben med af tårar qväfd stämma,
»för sista gången anropar jag dig: öfvergif dessa
gudlösa menniskor, som förförde dig! Besinna dig och
erkänn, att din plats icke är
bredvid dessa slafvar. Yid min sorgfulla ålderdom,
vid ditt hjelplösa barn, vid din aflidne makes skugga,
vid alla gudar besvär jag dig: var åter dotter, moder,
romarinna!»
Smärtan hindrade honom att tala vidare. Men barnet
började snyfta högt och utsträckte armarne efter
modern.
»Omenskliga», ropade gubben, »du kan tiga vid dessa
tårar? Perpetua, jag lär ditt barn förbanna sin moders
minne, derest du icke offrar åt de sanne gudarne!»
»Offra!» ropade prokonsuln.
»Offra!» uppmanade domrarne och presterna, och,
upp-repadt af tusen stämmor, skållade detta rop kring
den olyckliga.
Men hon höll den smäktande blicken riktad på sitt
barn, hennes bröst höjde och sänkte sig i outsäglig
smärta, och en suck undslapp henne. Men derpå korsade
hon armarne och, vändande blicken från barnet mot
himlen, sade hon med lugn: »Jag offrar icke.»
»Du är således kristen?»
»Ja.»
Hennes fader dolde ansigtet, i det folket rasade,
och de närvarande augurerna skummade såsom vansinniga,
söndersleto sina kläder och nedkallade gudarnes vrede
öfver den affälliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
