Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Perpetua och Felicitas. - Jordens revolutioner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Perpetua dömdes att med sina fyra olyckskamrater
kastas för vilda djur.
Då afrättningen, som hade blifvit förlagd till en
festdag till den romerska besättningens ära, skulle
försiggå, kunde den ofantliga amfiteatern knappast
rymma massan af åskådare. Åter tronade prokonsulen
i stolt lugn, och vid hans sida satt, liksom vid
rättegångstillfället, deri dystert blickande Felix.
Det var ett konverserande och leende, vinkande och
helsande, som väntade man en munter komedi eller en
pantomim af grekiska danserskor. Emellanåt blandades
stämmornas sorl med djurens blodtörstiga tjut i
hvalfven. På arenans sand låg ännu blott solljuset.
Såsom i en högtidlig procession, med all den hedniska
kultens prakt, blefvo nu offren införda på arenan,
bland dem tvenne qvinnor, den högväxta Perpetua
och en slafvinna, vid namn Felicitas. Qvinnor,
men hjeltinnor! Begge med säkra steg, dock utan
högmod! Perpetua sjöng fromma hymner, Felicitas
framhviskade böner.
Skådespelet öppnades af de trenne männen. Under en
leopards och en björns klor färgade de snart den hvita
sanden röd, lågo de snart med uppslitna kroppar och
stympade lemmar, under det att åskådarne, förtjusta
vid åsynen och lukten af blodet, stampade med
fötterna, tjöto, rasade och ropade efter qvinnorna.
Dessa framfördes. Perpetua, i det trefaldiga
majestätet af skönhet, mod och fromhet, mera
liknande en öfverjordisk uppenbarelse än en dödlig,
stod upprätt midt i cirkus, under det att Felicitas
knäböjde vid hennes sida. Så afbidade d# sitt öde,
utan fruktan, utan klagan, begge snarare hänryckta
utaf försmaken af den himmelska glädjen.
Djurhuset öppnades, och in stormade, upprörande
sanden, under häftigt bölande en vild ko, som
genom hunger och glödande tänger blifvit retad till
raseri. Kastande pannan med de förfärliga hornen till
marken, störtade hon sig först på Perpetua, fattade
henne med hornen och slungade henne*i luften. Derpå
rände djuret ned Felicitas, tilldelade henne våldsamma
stötar och trampade henne under klöfvarne.
Få minuter senare lågo de begge offren på marken,
med sönderslitna kläder och drypande af blod. Men ännu
lefde de. Perpetua repade sig först, hon ordnade sina
kläder och
halp -den svårt sårade Felicitas att resa sig. Och
icke heller nu undslapp någon suck deras bröst,
utan de väntade med hjertslitande undergifvenhet
nådestöten af gladiatorerna.
Då dessa inträdde, föllo de båda martyrerna än en
gång i armarne på hvarandra och gåfvo hvarandra
fridskyssen.
Dödsstillheten - den låg i detta ögonblick lik en
skugga öfver den väldiga församlingen - afbröts af ett
buller i pro-konsulens loge. En stol föll omkull. Den
mäktiges son hade plötsligt uppstått och stödde sig
såsom i ett anfall af vanmakt, med betäckt ansigte,
mot qvaderpelaren.
Prokonsulen såg sig frågande tillbaka, hviskade med
den närmast sittande af sin svit och vände sig derpå
åter mot arenan ...
Denna vändning gällde som en vink att fortsätta
skådespelet - gladiatorernas korta svärd blixtrade -
en stöt–––-
Blott Felicitas sjönk; Perpetua var icke dödligt
träffad. Ännu fortfarande hållande sig upprätt, grep
hon sjelf stålet, riktade det mot hjertat och sade
leende: »HärN
. Men om natten firade prokonsulen i de af
musikens toner genomströmmade salarne å borgen den
tilländalupna dagen, skådespelet och de kristnas
undergång.
Under måltiden höjde han den gyllene pokalen. »Åt
gudarne!» ropade han högt, »och må hvar och en,
som blifver affällig från eder, vara förbannad och
hemfallen åt döden!»
I samma ögonblick blef en rulle öfverlemnad åt
prokonsulen af en gubbe, hvilken plötsligt såsom ett
andeväsende stod framför honom.
»Hvad meddelar du, gamle man?» frågade romaren
öf-vermodigt. »En tacksamhetsskrifvelse från
karthagerna för skådespelet i dag ? eller låta mina
lybiska lejon också bedja mig om nazarener?»
»Jag bringar dig en skrifvelse från din son.»
»Från Felix? Hvarföre kommer han icke sjelf?»
»Läs!»
Prokonsulen betraktade den gamle med forskande
blickar, derpå upprullade han pergamentet.
Det innehöll blott några få ord, men hvart och ett
var ett åskslag för romaren:
»Gudarne finnas icke till. Jag
tror hädanefter på Kristus.
Felix.»
-
Jordens revolutioner.
et är knappast tio eller femton år, sedan öfver
en stor del af Europa utbredde sig ryktet om den
förestående »verldsundergången» och tusentals
menniskor på fullt allvar beredde sig på en sådan
katastrof, ehuru ingenstädes förefunnos några bestämda
fysikaliska bevis derför. Under tidigare perioder
hafva dylika farhågor rätt ofta upprepats. Så snart
någon med den dåvarande vetenskapliga apparaten icke
förklarlig tellurisk förändring inträdde, uppdöko
profetiorna om verldens undergång. Chaldeerna lärde
till och med, att om alla planeterna sammanträffade i
Stenbockens stjernbild, måste jorden förstöras genom
vatten, men vid ett sammanträffande i Kräftans tecken
skulle hon tillintetgöras genom eld.
Nyligen har en amerikansk professor framlagt
möjligheten af jordens tillintetgörelse derigenom,
att till följd af något vol-kaniskt utbrott på
oceanens botten en vidsträckt öppning kunde uppstå,
vattnet genom denna i stora massor inströmma i jordens
glödande inre, der förvandlas i ånga och explodera,
hvarvid hela jordskorpan måste gå i spillror.
Genom dylika idéer skall nu visst ingen förnuftig
menniska lätt låta försätta sig i fruktan, men det
gafs väl i senare tiden företeelser, som redan hade
partiella förstörelser till följd och som framställa
ännu andra såsom ganska möjliga. Vid samma tid,
då de Vestindiska öarne härjades af en förskräcklig
orkan, rasade liknande orkaner i Stilla och Indiska
Hafvet. Den volkaniska katastrofen pä S:t Thomas
åtföljdes af en jordbäfning
\ i Somersetshire, dernäst i Malta, i Egypten,
på Formosa, der-j näst på Salvador och slutligen
på Sandwichs-öarne, hvarest i hundratals menniskor
tillintetgjordes genom de uppkastade mas-! sorna.
\ Alexander von Humboldt sade en gång:
»Det gifves ingen
oss bekant manifestation af kraft, genom hvilken på
en tid af i några få minuter, ja sekunder, flera
menniskolif skulle kunna j förstöras, än genom
jordbäfningar. Blixt och storm, krig och pest äro
blott svaga och otillräckliga förstöringskrafter i
jemförelse med jordens inre makt.»
! Denna makt har en motsvarighet uti
intrycket af dess
j första kraftyttring, ja redan af dennas genom
tecken märkbara ! annalkande, så väl på menniskor,
som på djur. Till och med j de oförskräcktaste
män kunna icke afhålla sig från en qvalfull fruktan.
Förnuftet förlorar för en viss tid förmågan att
ur-’ \ skilja den verkliga faran från den blott
inbillade. Humboldt försäkrade på grund af egen
iakttagelse, att till och med Orinocos krokodiler,
vanligen så stumma som våra oskyldiga ödlor, vid
annalkandet af en jordbäfning förskräckta lemna
floden j och tjutande krypa in åt skogen, och på
ett annat ställe tillägger han: »Hvad som dervid
så underbart griper oss, är försvinnandet af den
oss medfödda tron på jordens fasthet. Allt ifrån
barndomen äro vi vana att betrakta den torfva,
på hvilken vi stå, i motsats till vattnet, såsom
orörlig och solid. Alla våra sinliga iakttagelser
hafva befästat denna tro. Men när nu
46*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
