Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tapperhet och mod. Betraktelser. - En spelhistoria.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ädla hjertan klappa under de grofva
fiskartröjorna. Ingen vågade lifvet för att vinna
utmärkelse, blott för att hjelpa en nödställd nästa.
Detta är mod! - - - - - - - - - - -
En man står upp och säger, att han vill föra
menniskorna genom dal och skog, snabbare än gazellens
flykt, outtröttligare än kamelens gång i öknen.
Man skrattar och pekar fingret åt honom. Öfverallt
mötes han af hån och begabberi. Men han går dock
oaflåtligt framåt, med blicken fästad på sitt
mål. Ingen hjelper honom, men många kasta honom hinder
i vägen. Han tror sig ändtligen nära segern, men då
kommer ett oförutsedt slag och krossar allt, hvad han
byggt upp. Han börjar åter på nytt, med förbubblad
ifver. Dagens sol och nattens stjernor finna honom vid
arbetet. Försakelser och armod bryta hans krafter,
och han ser, huru lifslågan börjar flämta. Men
ännu med darrande armar arbetar han och tänker,
fastän hjernan bränner: sjelf skall han icke skörda
frukten af sitt verk; men han känner, att en annan
skall bringa det i dagen och tvinga menniskorna att
mottaga hans välgerning. Ännu i dödsminuten tager han
ett steg framåt och för sitt arbete närmare målet.
Detta är mod! - - - – - - - - - - -
Hon var ung, och hjertat var så varmt. Frestarens
röst var så berusande, och hon föll, den arma
qvinnan. Hon stöttes ut från den krets, der hon
lefde aktad och lycklig. Nu står hon föraktad vid
korsvägen och måste välja mellan den väg, som öfver
brokiga mattor för till lastens djup, och den stig,
som verldens fördomar bestrött med törnen för dem,
som vilja återvända till dygden.
Till lastens väg locka nöjenas musik, men vid
dygdestråten mötes den arma af föraktets kalla
blickar, som stinga hennes hjerta likt glödande
pilar. Icke ett enda uppmuntrande
»välkommen!» helsar henne, icke ens en tår af
medlidande stärker hennes kraft. Men med böjdt hufvud
vänder hon dock in på törnestigen och börjar den
dystra vandringen, som hon känner skall sluta först
med hennes lif.
Detta är mod! - - - - - - - - - - -
Ynglingens hjerta klappar högt för frihet och
menskorätt. Hela lifvet ligger framför honom,
och han tycker sig äga jättekrafter att strida för
sanningen. De första slag, han mattar åt lumpenheten,
kalla dess försvarare under vapen. Ynglingen glades
i sin oerfarenhet att se fiendens antal fördubblas,
ty ju herrligare blir segern. Under sång tågar han
framåt och.små-ler åt svärdshuggen, som hagla mot
honom vid hans djerfva angrepp.
När mannaåldern kommer, stannar han ett ögonblick,
och han börjar inse, hvilka mäktiga motståndare
han har. Från det fiendtliga lägret stiger fram en
parlamentär och bjuder honom att gå öfver till deras
sida. Der skall han finna öfverflöd i rikliga mått,
men fortgår han på den farliga bana, han beträdt,
så skall han icke allenast hafva sina fiender, utan
äfven . armod och nöd att bekämpa.
En rodnad af harm stiger upp på mannens kinder,
och han slår med svärdet på skölden. Han tränger
in bland lumpenhetens leder, och blodiga pannor
beteckna hans väg. Men tiden går och ålderdomen
försvagar kämpearmen. Se, der sjunker han ned och
stöder sig blödande mot sitt slöhuggna svärd. Men
han är fruktansvärd ännu, den gamle döende
stridsmannen. Fienden uppmanar honom att gifva sig
och lofvar att hela hans sår, om han blott vill sjunga
despoternas lof.
Då skjuter en blixt fram ur hjeltens öga, och han
stämmer upp en skallande frihetssång, under det att
hans blod förrinner.
Detta är mod!
Richard Gustafsson.
-
En spelhistoria.
År 1840, pingstdagen på morgonen, berättar von Muller
i sin intressanta "Resa i Mexiko", inträdde förste*
bokhållaren i det redan då betydande handelshuset
L. - hvars namn jag förtiger, enär det må hända för
den nuvarande aktade chefen i samma firma icke torde
vara angenämt att lemnas åt offentligheten - in till
sin principal, som just stod i begrepp att kläda sig,
med anhållan att på sin innestående lön utfå en summa
af 1,000 piaster.
"Mycket gerna, käre B.u, svarade principalen, "var
blott god och hämta penningarne sjelf, eftersom
kassören icke är till hands. Här är nyckeln till
kassakistan^ i hvilken ni finner påsar med tillräknade
piastrar."
Den unge mannen gjorde, hvad honom anbefalldes,
och var inom kort anländ till San-Augustin, hvarest
han valde det elegantaste bland der befintliga
spelhus. Han trädde fram till en bank, hvarest
spelades roulette, och der, som pointerades högst.
"Vill ni hålla min sats på nummer 33?" frågade han
bankören, under det han skarpt fixerade honom och
ställde den tillknutna penningepåsen på gröna bordet.
"Med största nöje", svarade bankören, utan att han
så noga kunde veta, hvad påsen innehöll; men en
mexikanare skulle blygas för att afslå ett erbjudet
vad.
Rouletten vrides omkring och nummer 33 har vunnit. En
lätt blekhet betäcker bankörens ansigte, ty i likhet
med alla kringstående trodde han, att påsen innehöll
en fanega (1,000 piaster), och då insatsen på detta
nummer måste betalas trettio-femfaldigt, så utgjorde
detta ej någon liten summa. För att emellertid
kontrollera, öppnar man påsen, men hvem beskrifver
bankörens förskräckelse och alla närvarandes
öfverraskning, då man fann, att densamma innehöll
blott guld och i stället för 1,000 piaster i silfver
1,000 uns guld, alltså tillsammans 16,000 piaster. En
sannskyldig storm uppväxte bland publiken. Men mest
häpen var den unge B. sjelf, hvilken icke förmådde
tala af bestörtning. Bankören förklarade sig icke
kunna utbetala en så fabelaktig summa; men nu, som
vid
andra dylika tillfällen, tog publiken parti mot
honom. Man gjorde den upptäckten, att han sjelf icke
var ägare af banken, utan att ett rikt mexikanskt
handelshus hade levererat fonderna dertill, och
följaktligen också var ansvarigt för sin agents
förluster. Efter långa tumultariska uppträden, som
församlade stadens hela befolkning till stället,
ålades genom ett slags folkdomstol vederbörande bank
att till herr B. utbetala den af honom rättsligen
vunna summan af 560,000 piaster. Så långt förrådet
räckte, erlades penningarne kontant, och för
återstoden utfärdades reverser. Rikt lastad och
ledsagad af en stor skara vänner, hvilka erbjudit
sig till betäckning under vägen, återvände den unge
B. till Mexiko.
Allt efter vinstens utfallande hade den sednare
antagit en gåtfull tystnad. I stället för att dela
sina vänners uppsluppna glädtighet, förblef han tyst,
allvarsam och sluten; ja, en djup melankoli tycktes
hafva bemäktigat sig honom. Anländ hem, störtade han
genast in i sin principals rum. %
"Herr L.", ropade han andlös, "här bringar jag er
eder egen-^ dom, det är 560,000 piaster, som jag
vunnit med edra penningar.u*
Ordningen att förvånas var nu på herr L:s sida,
tills B. hann förklara för honom, huru han samma
morgon, enligt erhållen tillåtelse, ur kassan tagit
en påse, hvilken efter hans mening innehöll 1,000
piaster. Först efter skedd vinst hade han vid påsens
öppnande till sin förskräckelse varseblifvit, att
han i stället för 1,000 piaster tagit 1,000 uns guld.
»Lika litet som jag hade varit i stånd att ersätta
eder den lidna förlusten, lika litet är jag berättigad
att behålla den tillfälliga vinsten.1’
Rörd af den unge mannens rättskaffenshet,
slöt L. honom i sina armar. Tre dagar senare
kringsändes i hufvudstaden två cirkulärer. Det
första underrättade den merkantila verlden, att herr
B. som kompanjon inträdt i det gamla husåt L. och att
firman numera hette "L. & B." Det andra innehöll ett
tillkännagifvande om herr B:s förlofning med mamsell
L. samt inbjöd på samma gång till bröllopet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
