Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om poesiens väsende och ändamål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om poesiens väsende och ändamål.
Det mest fulländade, som menniskoanden skapar
och förverkligar i den yttre verlden, måste förena
idealisk betydelse med sinlig fulländning och sålunda
tilltala och tillfredsställa menniskan i hennes
dubbelnatur. Ett verk, som utgör resultatet af en
sådan verksamhet, vilja vi derföre företrädesvis
benämna en andens skapelse. Men för detta skapande
förutsattes en verksamhet, som förstår att i
föreställningen på flerfaldigt sätt och med idealisk
betydelse till ett fullkomligt öfverensstämmande
lefvande helt förena de i sinneverlden eller det
menskliga lifvets förhållanden gifna formerna. Denna
verksamhet är fantasien, i hvilken förnuftet
såsom det .ideellas förmåga verkar och med en alla
delar genomträngande ande besjälar skapelsen. Vi
benämna den äfven diktningsförmåga, och diktandet
betecknar således inbillningskraftens skapande
verksamhet, i kraft hvaraf den sammanbinder och som
ett ordnadt helt framställer en rad af bilder eller
föreställningar. Enligt vårt begrepp af skaldekonsten
kan den lefvande framställningen af lifvet icke
uteslutas från poesiens gebit.
Poesiens första och ursprungliga bestämmelse, i
fall vi hänföra den till menniskan och lifvet, och
öfver hufvud till hvad den bör vara för en nation,
är att bevara och försköna de minnen och sagor,
som äro för ett folk egendomliga, samt att i minnets
tempel förherrliga en bragdrik forntid; detta sker i
hjeltedikten, hvarest det underbara har fritt spelrum
och skalden ansluter sig till mytologien.
Poesiens andra bestämmelse är att ställa oss för
ögonen en klar och talande målning af det verkliga
lifvet. Detta kan ske under många former, af hvilka
den dramatiska dock är den lifligaste.
Icke blott de yttre företeelserna af lifvet skall
poesien framställa, - den kan äfven tjena dertill, att
uppväcka den inre känslans högre lif. Det väsentliga i
en härpå riktad poesi är just inspirationen eller den
högre och skönare känslan, som gifver sig tillkänna
i mångahanda gestalter, men en dikt, hvari denna
riktning är öfvervägande, faller alltid inom lyrikens
område.
För oss består alltså poesiens väsende i dikten,
framställningen och inspirationen. I dikten äro de
båda öfriga elementerna, framställning och inspiration
fullkomligt sinsemellan förenade, men äfven utan
egentlig dikt och utan allt underbart kan ett verk
af anden genom framställning och inspiration allenast
vara poetiskt och förtjena att så benämnas.
Poesiens elementer äro saga, sång och bild. Dikten,
så vida den icke är uppfunnen fritt och godtyckligt,
så vida den ansluter sig till något gifvet och
grundar sig på traditionen, framgår ur sagan såsom
ur sin rot, och det är denna, som utgör poesiens
materiella grundval och synbara kropp. Men sångens
själ är* inspirationen, liksom den konstnärliga
skildringen af det öfversinliga lifvet, sådant de
gamle sökte afbilda det i tragedien, är den poetiska
framställningens krona, der poesiens inre ande uppnår
förnämsta syftemålet för sitt sträfvande.
Sålunda beror äfven poesiens lif, såsom hvarje högre,
inre lif, på de tre principerna af ande, själ och
kropp eller det sinliga elementet, samt den harmoniska
samverkan emellan dessa förenade elementer. Saga,
sång och bild äro de enskilta bokstäfverna eller
stafvelserna, som bilda och fullända den poetiska
treklangen och det eviga ordet poesi: ett gemensamt
uttryck för naturen och fantasien och ett uttryck
för den smäktande känslan, sådan den uttalar sig i
de allmänna och nationella minnena.
Liksom nu den bildande konstnären måste vara lifvad af
en hos honom inneboende stor idé och helt och hållet
är uppfylld af den samma, för hvilken han förgäter
allt annat, i hvilken han uteslutande lefver, för
att uttrycka, åskådliggöra och för alla framställa
denna inre höga idé - så är också den
verklige skalden uppfylld af en för honom fullkomligt
egen idé, hvilken för honom blifver den medelpunkt,
till hvilken allt hos honom är riktadt, till hvilken
han hänför allt och hvaraf den särskilta konstform,
i hvilken han söker framställa denna idé, endast är
det yttre aftrycket.
Men poesien bör till innehåll och ämne för sin
framställning icke allenast välja menniskan, utan
äfven den henne omgifvande naturen. Äfven här
förekommer samma tretal, som vid framställningen
af menniskan. Den poetiska framställningen och
behandlingen af menniskan kan först och främst vara en
klar spegel af det verkliga lifvet och den närvarande
tiden; vidare en reminiscens af en underbar förgången
hjelteålder, eller ock, i fall poesien mera vill
hänrycka än framställa, kan den tjena att väcka de
hos menniskan djupare dolda känslorna.
Allt detta kan äfven användas på naturen. Poesien
skall gifva oss en bild af den yttre naturen i
dess helhet. Härtill lämpar sig hvad våren har
vederqvickande joch lifvande, det till form och lif
ädlaste, som djurriket har att uppvisa, det skönaste
och behagligaste, som växt- och blomsterverlden
framställer, allt, som för menniskoögat synes
upplyftande och betydelsefullt. Enskilta blommor ur
naturens rika förråd, inflätade på rätta stället i
diktens väfnad, utgöra dess herrligaste prydnad. Äfven
naturen har haft, sin underbara forntid, dåden
var mera oregelbunden och mera gigantisk, liksom
mennisko-slägtet under hjelteåldern.
Denna tanke fattar oss vid betraktandet af
vildare naturbilder, urverldens ruiner, öfver
hvarandra störtade klippor och berg o. s. v. Alla
urkunder och sagor från forntiden vittna om denna
storartade katastrof i en äldre tellurisk tid;
ovanliga företeelser, såsom stormar, våldsamma regn,
öfversvämningar och jordbäfningar, försätta oss
till en del och i smått tillbaka i det der naturens
vilda tillstånd. Sådana scener utgöra lämpliga och
upplyftande ämnen för den store skalden. Det tredje
sättet omsider, hvarigenom skalden träder i beröring
med naturen, åstadkommes genom känslan. Icke blott i
näktergalens sång, eller hvad för öfrigt tilltalar
hvar och en, äfven i strömmens brus och skogarnes
susning tycka vi oss förnimma en med vår beslägtad
stämma, i klagan så väl som i glädje, liksom om andar
och känslor, liknande våra, nalkades och ville meddela
sig med oss. Påminnom oss blott skaldens ord:
"Som förr Pygmalion, under trånad, I famn den kalla
stenen slöt, Tills färg blef marmorkinden lånad Och
känslans glöd derpå sig göt; Så slog jag mina armar
kärligt Omkring natura, så ungdomsvarm; Hon började få
lif, och herrligt Hon glödde snart vid skaldens barm.
Min flamma sig med hennes parar, Och, stum förut,
en röst hon får; Min kärleks kyssar hon besvarar,
Mitt hjertas toner hon förstår. . Hvad som förut var
själlöst kände: Med sång kaskadens silfver sprang,
Hos träd och ros sig lifvet tände, Utaf mitt lif en
återklang."
För att kunna lyssna till dessa toner, känna dem i
sitt inre och intränga i naturens själ, älskar skalden
ensamheten. Men de uppkomna naturskildringarne och
naturkänslorna få i poesien icke afsöndras från den
framställning, hvars skönaste prydnad de utgöra -
vi mena framställningen af menniskan. Afsöndras de,
så blifver den stora fullständiga verldsmålning,
som poesien skall lägga oss för ögonen, stympad,
harmonien oundvikligen upplöst, och effekten, som vid
framställningen af det hela skulle vara storartad,
blifver fördelad och öfvergår till en obetydlighet.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
