Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Äktenskapsskizz. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. sid. 371.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 -
få intresse för ditt hus; att det skulle roa dig att
i hennes sällskap deltaga i åtskilliga sysslor inom
det samma, med ett ord, att vid hennes sida inöfva
dig i dina matmoderliga åligganden och deri finna en
glädje.»
Amelie drog en suck. »Nå ja! Men du kan icke vilja,
att jag skall göra det innan Lawinsky reser?»
»Du lofvar mig det?» Och Jockum slöt henne i sina
armar.
»Ja, jag skall bjuda till. Men visa dig icke för
främlingen, som ville du blifva af med honom!»
»Nej! Var öfvertygad, då du ber mig! Och nu topp!»
Amelie gaf honom sin hand och i det samma kom
Lawinsky. Jockum skakade på det vänligaste hand
med honom och gjorde sig mer än någonsin besvär för
att med de få ord af språket, han hade i sin makt,
blanda sig i konversationen vid kaffebordet. Amelie
syntes förtjust, och med en blick på henne och, vi
vilja ej dölja det, en sidotanka på artistens linne
och fotbeklädnad, kom det slutligen så långt, att han
bjöd honom »rester autant qu’il lui plaira». Lawinsky
tackade, och så fort kaffet var drucket, suto åter
han och Amelie vid pianot.
Ännu hade de mycket nytt att spela, och af det redan
bekanta furmos stycken af en sådan skönhet, att de
aldrig kunde spela dem för mycket.
»Men hvar i all verlden har karlen fått nya stöflar
och nystärkt skjorta ifrån?» frågade Jockum sin hustru
följande dagen, då artisten vid kaffebordet visade
sig dermed utrustad. »Sådana persedlar framskaffar
han bestämdt icke omedelbarligen ur sin fiol, hvad
han än dermed kan åstadkomma.»
»Du hade ett par nya stöflar, som du aldrig brukat,
emedan de klämde dig. Dem bad jag Greta sätta in i
hans rum och lägga ett rent linne i hans nattsäck. Han
har mindre fötter än du.»
»Och detta gjorde du?» frågade Jockum och hans panna
mulnade.
»Han hade ej annars kunnat begagna sig af din
bjudning.»
»Och han begagnade sig af dessa förekommande
omsorger?»
»Ack, Jockum, du förstår icke konstnärs-sjalen! Hvad
bryr han sig om, hvarifrån sådana materiella saker
komma? Han lefver i högre regioner. Annars vore
snillet ej förmer än en af oss.»
Jockum skakade på hufvudet och såg bekymmerfull
ut. »Hvart skall detta bära?» sporde han sig sjelf.
»Är du missnöjd?» frågade Amelie smekande.
»Åh nej! Men jag tycker ...» Han afbröt sig här.
»Kom i håg, att det var du, som bjöd honom, icke
jag! Jag trodde, att du dermed ville förskaffa mig
nöjet att ännu ett par dagar få roa mig med min musik,
för att sedan så mycket flitigare taga vid mina nya
lektioner. Som jag nu inte ville af visa din välvilja
och inte bringa den stackars landsflyktige ädlingen i
förlägenhet för bristerna i sin klädsel, så ... hvad
skulle jag göra?»
»Jag förstår, jag förstår!» sade Jockum och visade
sig blidkad af hennes förklaring, i förhoppning att
de par dagarna skulle snart gå förbi.
Och de förgingo, men polacken visade ännu ingen håg
att lemna stället. »Autant qu’il vous plaira» fann han
af en så obegränsad vidd och uttänjbar bestämmelse,
som någonsin Dido oxhuden, och hvarje dag tycktes
verkligen mera fjerma än närma honom till tanke på
afresa.
Emellertid fick Jockum en dag ett bref, som föranledde
honom att göra en resa i affärsväg. Detta hoppades
han skulle blifva en vändpunkt i det långa gästbesöket
och en afgörande tidsknäpp till afskedets timma. Men
vår polack tycktes icke anse det så. I stället
att tala om sin affärd, talade han om ett bref,
som han väntade från furst Czartorysky, som befann
sig i Stockholm, och hvilket skulle bringa honom
vigtiga underrättelser, afgörande för hans framtid
och ingripande i hans fäderneslands öden.
Jockum kände sig ingenting mindre än
belåten. Missnöjets känslor arbetade i hans själ. Han
ville icke gifva rum
åt någon tanke, som kunde vara Amelie förnärmande, och
förebrådde sig som straffbar hvarje föreställning,
att hon skulle kunna hysa en ömmare känsla för
främlingen. Hon hade ju gift sig med honom af sitt
hjertas fria val! Oaktadt allt det ogräs, som en
dåraktig och förvänd, att ej hellre säga allmän
bruklig och vedertagen, uppfostran dels inplanterat
och underhållit, dels lemnat att ostördt frodas på sin
naturliga rot, sträckte sig ju så mången friskare och
bättre blomma af hennes karakter upp emot dagen, som
vittnade om en, hennes inre menniskas bättre grund,
som borde afvisa hvarje sårande fruktan? Hon hade
ju efter en vacker kamp för hans skull motstått
lockelsen till den omtalade resan? Hade han icke
deri ett säkerhetskort för hennes kärlek? Och dock
hur mången gång har icke ormen jagat sällheten ur
äktenskapets paradis och bestuckit qvinnohjertat med
trolöshetens dödande gift? Alla dessa tankar vexlade
med plågande kraft i hans själ, och det desto mera,
ju närmare dagen för hans resa nalkades.
Denna var med den påföljande inne, då en
middagsbjudning från direktören anlände. Den var
för Jockum lika obehaglig som öfverraskande. Han
kunde ej nedtysta en viss fruktan för direktörens
anmärkningar vid åsynen af Lawinsky, antingen de
skulle gifva sig tillkänna i ord eller miner. Att
han icke tänkte på hans qvarvaro, hade han tydligen
ådagalagt, då han icke inbegripit honom i bjudningen,
men att detta oaktadt lemna honom hemma stred mot
den landtliga gästfri-! hetens bruk. Gerna skulle
Jockum velat ursäkta sig genom | de nödvändiga
förberedelserna till sin förestående resa, men då
detta ingalunda skulle förbättrat saken och han
derigenom säkert skulle göra den hederlige Seldin,
hvilken utan tvifvel gjort sig stort hufvudbry, för
att riktigt kunna visa sin gästfrihet, mycket ledsen,
beslöt han att, sina hemliga betänkligheter oaktadt,
foga sig efter förhållandets kraf.
»Glöm ej, att maten är färdig på slaget 2 (säger tu)!»
var P. S. inryckt i bjudningsbrefvet, hvarför våra
gäater också punktligen anlände på den utsatta tiden.
Innan vi slå oss ned vid det väntande bordet, så
låtom oss kasta en blick på det hem, som Seldin här
beredt sig. Rosentäppan var det anspråkslösa namn,
stället bar, och som till en stor del betecknade
dess karakter. Redan på långt ! håll möttes man af
välluktande dofter af blommor och vårgrönska, och när
man trädde inom det fina gallerstaketet till gården,
så bländadv°,s man af den färgprakt, som mötte från
rabatterna och de smakfulla anläggningarne. Omgifven
af blommande hägg och syrener låg den lilla
schweitzerbyggningen med sin veranda, hvars pelare
omslingrades af Caprifolium, Cela-strina och andra
klängväxter, och på planen framför hvilken en oändlig
flock dufvor spatserade, bugtande och kuttrande
och kurtiserande hvar för sin sköna, allt med en så
oförskämd säkerhet, att de knappast veko åt sidorna
för den framkörande vagnen. På öfversta steget af
trappan lågo tvenne hundar, som halföppnade ett par
fromma, sömniga ögon mot de ankommande och med en
viskning på svansen helsade dern sitt: välkommen! dock
utan att i öfrigt röra på sin välfödda ! massa, för
att lemna öppen väg, innan de af sin husbonde fått
l en vänlig påminnelse derom.
i Då Augusta steg ur vagnen, råkade"
hon vricka sin fot,
! hvilket gaf direktören, som berömde sig af sina
insigter i lä-i karekonsten och höll husapotek för
gårdens folk och ortens fat-I tiga, så mycket att
sköta, att han, Jockum till fröjd, icke vi-! sade
en enda muskel dragning kring sina läppar vid
åsynen af l Lawinsky, eller lemnade den ringaste
uppmärksamhet till den j ursäkt, han gjorde för
hans medtagande. Sedan han öfvertygat | sig,
att vrickningen var obetydlig, ordinerade han
tvålspiritus, j till förekommande af svullnad,
och lät inhibera måltiden tills ! ett omslag deraf
blifvit pålagdt.
l Detta lilla missöde blef honom en
välkommen anledning
att bjuda Augusta armen, under det han fram på
eftermiddagen förde henne omkring, för att bese
den »lilla täppan», som j verkligen till alla delar
visade sig stå under en lika smak- som omsorgsfullt
vårdande hands hägn. Allt här tycktes anlagdt på att
förskönas, trifvas och frodas. I dammarnes stora
och rymliga bassiner lögade sig stora flockar af
canadensiska ankor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
