Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma. Skiss af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stollar. Det enda, som de sjelfva förstodo, var
t. ex. att samla penningar – och dessa alla kallade
alla dem, som ansågo penningen som medel och icke
som ändamål, för stollar, hvilka forskade i häfderna
i stället att tillställa supéer, eller i naturen i
stället att spela »priffe». Det var inom ett dylikt
samhälle af genomförnuftiga personer det hände sig,
att en akademi-adjunkt en gång råkade att vid en fest
få ordet och talade så, att stadens tidning icke
kunde undgå att omnämna honom; men då detta borde
ske med skyldig aktning för mannen, fastän han bara
hade kunskaper, så föll sig titeln «adjunkt» allt för
eländig, hvarför man, vid korrekturläsningen, något
förbättrade den samma och berättade, att »ett sakrikt
föredrag hölls af herr akademi-komministern N. N.»
Det är egentligen i högsta grad komiskt, att sjelf
vara neutral och höra, med hvilken öfverlägsenhet
den ene talar om den andre. Skulle man tro alla,
så blef resultatet det, att hela samhället bestod af
stollar och dåligt folk.
Men den der baron Yxkull – jag kunde ej glömma honom,
»stollen», den gamle blomstervännen, som bodde
derborta, tre trappor upp, i sin våning, hvars hela
utsträckning hade tre fönster. Således högst två rum.
Madam Löfgren gaf mig snart anvisning.
»Nästan hvar qväll», fortfor hon att berätta,
»går den stollen till Kungsholms kyrkogård och
sitter der hela timmar vid en grafkulle, bevuxen
med vintergröna. Det lär vara en pojke, han mistat,
och den sörjer han. Ja ja bevars! visst är det hårdt
för föräldrar att mista barn, och visst sörjer jag
lilla Amelie, som dog för sex år sedan; men jag är
likväl en kristen menniska, och dertill en förnuftig
menniska, så att jag nog begriper, att Amelie nu har
det bättre hos sin käre himmelske fader, och att hon
var lycklig, som kom ifrån den förföriska verlden –
och ... (nu kom pigan och hviskade något). Der har du
nyckeln! tag af Möllers dricka, ty det håller på att
surna – hvad var det, jag sade? Jo, i denna värmen,
så surnar drickat inom några timmar; men Möllers
är sämst, och det må Owarne tära – de der gjutarne
och smederna äro just ett plumpt folk – tacka vill
jag Helins snusmalare, som äro riktigt ’schangtila’
karlar. Ja, som sagdt är, visst ha barnen det allra
bäst, och om de dö, är det att tacka Gud för.»
»Jaså» – inföll jag – »Gud vet, om inte Berndt har
svagt bröst; hans hy är så blomstrande.»
»Hvasa? Nej, Gud bevare mig, inte har Berndt anlag
att få lungsot? Om han doge, så lefde jag inte många
da’r efter honom. Nej, är det allvar: inte har Berndt
svagt bröst?»
»Åh nej, madam!« sade jag skrattande, »Berndt har en
berghälsa; men efter det var ’bäst, om barnen finge
dö unga’, så ville jag, i min lilla mån, göra er
en glädje.»
»Åh! töcken spektakelmakare, som skrämde mig så.»
Sonen Berndt var en hygglig gosse – stilla, flitig
och rask, och med ett par glada ögon, och hela detta
lefnadsfriska, som den gode Guden gifver ungdomen och
som blott kan bortpedantiseras i skolor af det slaget,
som borde få namn af stoppningsskolor – anstalter,
der kunskaper (icke vetande) emballeras i trasorna af
utslitna, pjunkiga barnsjälar; men skolan stod ännu
den tiden så lågt, att de små lärdomsljusen icke redan
der brunno ned i ljusastaken, och deraf kom det sig,
att många af dessa »uselt undervisade» gossar än i
dag sprida ljus och ära öfver sitt fosterland.
Man kan i god mening vara fallen för spioneri –
man gör det alltid, då man icke ensamt tänker på sig
sjelf, sin helsa och sina behof, utan känner sig stå
i ett oupplösligt samband med hela menskligheten. Jag
vet få saker, som så djupt förargade oss som unga,
som det engelsk-kinesiska så kallade »Opiikriget»,
fastän kineserna verkligen icke voro just vårt folk
och dessutom bodde bra långt borta.
Jag var således mycket nyfiken att få lära känna
»stollen», som hade de vackra pelargonierna i sina
fönster och som hvarje qväll satt på sin lilla bänk
vid ett barns graf.
Tillfället – kanske försynen eller ödet, kanske blott
derför, att jag i en då aflägsen framtid skulle yttra
några försonande ord öfver en fallande institution;
hvad vet jag? – gjorde, att jag ganska snart fick
tillfälle att besöka »stollen» – honom den andryge
mannen, som lät kalla sig baron, efter hvad
bokhållaren Hörner påstod.
En vacker dag stod i den stora, prägtiga förstugan
på Serafimerlasarettet en högväxt, gråhårig af åldern
något böjd man. Hans ansigte var fint tecknadt, näsan
något böjd, draget kring munnen vänligt, men tillika,
så att säga, aristokratiskt, och hela hållningen
förrådde en man, som väl böjde sig för nödvändigheten,
men aldrig så, att han förlorade värdighet och
aktning. Då jag tillfälligtvis gick förbi honom,
helsade han och frågade efter en läkare. »Mitt namn»,
tillade han, »är Yxkull – jag bor här strax bredvid –
min gamle betjent har sjuknat mycket häftigt och
jag skulle anhålla att – –»
»Mycket gerna, jag skall följa herr baronen om några
ögonblick.»
Då vi vandrade Kapellansbacken uppför stannade den
gamle mannen ofta: »Jag kan icke gå så fort, som ni»,
sade han småleende, – »det är ett ungdomens företräde,
att gå uppför lika fort, som på släta gatan. Mitt
bröst är svagt, jag blir genast andtruten.» Och
oaktadt detta bodde min gubbe tre långa trappor
upp. Detta tydde på fattigdom.
Sedan vi sträfvat uppför dessa tre mödosamma trappor
infördes jag i betjentrummet, som med fönstret
vände sig mot andra sidan med utsigt åt gamla
Kungsholmsbrohållet, öfver tak och skorstenar.
»Hur är det med dig kära Leman?» yttrade baronen och
drog från jalusien, så att rummet ljusnade.
»Kors! att baron skulle för min skull gå den vägen –
åh jo – med mig går det väl an, fastän det sticker
som en pil genom bröstet, hvar gång jag andas; men
hvem skall nu passa på baron?»
»Sörj inte för det, kära Leman – det är redan
i ordning.»
Betjenten, en gammal man, nästan lika gråhårig som
husbonden, hade lunginflammation.
När jag gifvit mina föreskrifter, blef jag glad,
att den gamle baronen bjöd mig in i sina rum, sin
»lilla våning», som han kallade dem.
Den bestod af två ljusa, glada rum, der solljuset
mildrades af pelargonier och andra fönsterväxter. På
ena långväggen stod en bröstbild af, som baronen
uttryckte sig, »salig kungen» – det ville, i hans
mun, säga: Gustaf III. Jag beundrade den, och baronen
smålog förnöjd.
»Den är modellerad af min vän Sergell. – Dessa taflor
äro mig skänkta af till exempel Breda – det är min
unga sons porträtt», tillade han sakta, – »och dessa
äro af gamla mästare. Jag fick dem af ’salig kungen’.»
På andra långväggen stod ett klaver. – Pianos voro då
ej vanliga och de notblad jag såg innehöllo endast så
kallad »klassisk musik» – Haydn, Mozart och andra. Den
tredje väggen intogs af baronens rikhaltiga bibliotek,
mest franska böcker i vitterhet, litteratur och konst.
Och den, som lefde i denna omgifning, var just den
mannen, som bokhållaren Hörner och efter honom madam
Löfgren kallade för »stollen».
Först då jag inträdde i den så kallade sängkammaren,
föllo mina blickar på en tafla, som antydde
bördshögmod. Den var af glas med tvenne mot hvarandra
lutade sköldar, väl målade i guld och färger efter
vapenkonstens reglor.
»Dessa vapen äro ’bara barnslighet’ – jag vet det;
men just derföre är jag road af att studera dessa alla
bilder, som gifva fantasien så mycket att syssla.»
Den ena skölden på denna lilla tafla bar bilden af
S:t Olofs lejon med den krokskaftade yxan och den
andra ett gyllene jägarhorn i blått fält.
Baronen märkte min uppmärksamma blick. Han smålog
på sitt vanliga milda sätt och sade: »Det är ett
kärt minne. På min svärfars egendom bodde ett så
kalladt gammalt inventarium, en för detta löjtnant
vid flottan, vid namn Roland, som varit kamrat med
min salig svärmors far. Det var en välmenande och
talangfull gubbe, och brölloppsdagen, då jag och min
salig hustru blefvo vigda, skänkte han oss denna,
af honom sjelf ritade, tafla som ett minne – nämligen
Yxkullska och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
