Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma. Skiss af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gyllenhornska vapnen, lutande mot hvarandra, stödjande
hvarandra inom en krans af myrten och eklöf. Den
taflan har värde för mig – för ingen annan», tillade
han och tycktes vilja söndertrycka en tår i ögonvrån.
«Och», afbröt han sig sjelf, »ni hoppas, att min gamle
betjent kan bli frisk. – Ni vet ej, huru lycklig
jag vore, om han kom sig. Han är min ende vän –
min ende min egne, gamle, ärlige Leman. Herre, gör
honom frisk – sedan så skall jag springa som ett
rådjur uppför Kaplansbacken», tillade han skämtande.
Det blef efter denna dag mig en kär pligt, att helsa
på hos för detta hofjunkaren baron Alexander von
Yxkull, som ingen i hela verlden brydde sig om. Gamle
Leman blef småningom bättre; men dermed börjades en
strid mellan gubbarne.
Leman ville ovilkorligen »passa» sin baron, och
baronen ville lika envist »passa» sin gamle Leman;
men jag som var på baronens sida afgjorde segern,
så att betjenten, fastän under mycket knotande,
icke i otid steg upp och drog på sig sin betjentrock.
Under hela tiden syntes det, som om baronen sjelf
städat sitt rum och i egen person var både herre och
tjenare – hvilket förargade gamle Leman, som bäst
visste, hur det stod till med kassan.
»Ni tillhör», sade baronen en afton till mig, »ni
tillhör en nyare tid – jag en, som försvunnit. Ni
befinner er i morgongryningen – jag sitter vid
qvällens rand och ser solen sjunka. Ser ni, min
vän! derföre äro våra känslor olika, men icke våra
åsigter. Det stånd, jag tillhör är i sin nedgång,
jag vet det. Salig kungen der, kring hvars panna en
oförvansklig lager flätar sig, visste det också;
men hvartill tjenar detta hån öfver en institution,
som småningom, lik en fallande ruin, försvinner
inom sig sjelf. Äro de nya trähusen då bättre, än
de gamla riddarborgarne? Är penningaristokratien
bättre, än den ärftliga? Är ett folk mera fritt
och lyckligt under penningfurstars välde, än under
fideikommissariernas? Vet ni, det finnes en adel, som,
Gudi lof! aldrig går under – det är hjertats adel,
och den uppfostras hvarken med gamla slägtminnen
eller invid en ny, brandfri kassakista.
»Men det ligger i sjelfva vördnaden för gamla minnen
någonting, som förädlar menniskan, då hon genomlöper
hela raden och sjelf, inför sina ögon ser, huru
en slägt stigit och huru den, lika ovilkorligt som
ofrivilligt, åter lik den svällande vågen sjunker
tillbaka, för att lemna rum åt nya, kommande vågor;
men ser ni – kanske ni förstår mig – kasta ut från
stranden ett strå, och ni skall få se, att det endast
omärkligt flyttas framåt af de ömsom stigande och
fallande vågorna, som efterträda hvarandra, och
simmande öfver hvarandra skumma mot stranden.
»Detta strå, min vän, är inom samfundslifvet något,
som vi kalla menniskolycka eller frihet, hvilket
vi vilja; men om en institution sjunker ner till
intet och en annan hafver nya vågor – så ligger
menniskolyckan och friheten qvar ungefär på samma
plats, utan att skrida märkbart hvarken fram eller
tillbaka.
»Men för hvarje ny våg ropa barnen: nu kommer hon, nu
kastas strået mot stranden och får landfäste. Stackars
barn! den väntan blir lång; ty dessa opinionsvågor
äro i grunden desamma, som afvexla, allt som vinden
blåser.
»Derför, ser ni, sörjer jag den tid, som försvunnit
och väntar föga af den tid, som kommer – ni gör
tvärtom; men vänta endast – och vänta får ni. Men –
det är bättre, att jag låter er höra litet af Haydn –
inom det skönas verld var han en aristokrat om någon.»
Baronen satte sig vid klaveret och spelade.
Sjelfva detta instrument var mer egnadt för känslan,
än pianot, hvars obevekliga hamrar sköta sitt uppdrag
liksom fabriksmässigt och gifva »hjertats konst»
föga tillfälle att låta höra sig. Baron Alexander
von Yxkulls tid hade det med sig att spela ligato
tonsatser, som den nya tiden spelar staccato.
-
»Nu är då den der Yxkullens gamla betjentstöfvelen på
benen igen», sade en vacker dag madam Löfgren. »Herren
Gud vet väl, hvaraf de lefva; jo, en pension, tror jag,
och en smula arf – hvad det kan vara; men mest tror
jag, att betjenten kokar maten i sin kakelugn, så att
nådig baron väl hela tiden i fått äta skåpmat.»
»Det dröjer icke länge, madam Löfgren; ty jag kom
att tala om, huru präktig mat vi få här i tältet,
och då bad han mig fråga, om han fick hämta hos er.»
»Åh bevars, skall jag gifva mat åt en baron – bara
han betalar.»
»Ja, det är säkert.»
Några dagar derefter kom gubben Leman och helsade
från baronen.
»Men min gud och skapare», sade madam Löfgren,
»inte kan nådig baron äta min simpla mat, – jag,
som bara håller för Helins och Owens arbetare; men ske
Guds vilje.»
Vi begge herrar i tältet märkte tydligen, att madamen
efter den stunden lagade så fin mat, det var henne
möjligt, och allt sedan hörde vi på tonen, att hennes
öfvertygelse kommit in på en annan väg.
Hon berättade oss (ohjelpliga ofrälsepersoner), att
»sjelfva» baronen hade berömt hennes laxpudding och
hennes buljong, hvartill han knappt fått maken vid
»salig kungens» bord. Det var ej utan, att madamen
gick litet mera rak, då hon fick bespisa en baron,
än då hon kokade och stekte åt Helins och Owens
arbetare samt för tillfället åt två »herrar»,
förstås, men som dock icke voro baroner – och
detta midt i upplysningens och frihetens gryende
tidehvarf och till och med mot bokhållar Hörners
auktoritet i dylika frågor.
Sonen Berndt passade på och begärde genom gamle Leman
aftryck af baronens sigill; ty gossen var, som de
fleste i vid hans ålder, sigillsamlare. Ungdomen har
liflig fantasi och icke godt om nyktert förstånd
– och derför samlar den »värdelösa» sigiller,
ända tilldess den blifva riktigt förståndig och
ej värderar andra sigiller, än de, som sitta under
skuldsedlar.
Det led mot hösten, och jag skulle lemna hufvudstaden.
En afton, just i skumrasket, knackade det på
min dörr, der jag bodde i min lilla kammare på
Bergsklippan större å Kungsholmen.
»Stig in!» Det var ett ovanligt besök, ty sannerligen
mina vänner besvärade sig med att knacka.
»Stig in!»
Nu trädde gubben Leman (betjenten) in och bockade sig,
sägande: »Förlåt, om jag besvärar.»
»Nej, visst inte, herr Leman; sitt ner!»
»Jag har», började gubben, »er näst Guds ...»
»Nåh, nåh, tyst med det! jag vet, hvad ni vill säga.»
"Nej, det vet ni intet. Ni skall resa er väg, och
troligen besöker ni då baronen?»
»Ja.»
»Han vill belöna er för all den möda, ni haft.»
»Det har jag icke tänkt på.»
»Men derpå har han tänkt. Baronen har smått om allt;
han vet ej, hvad han skall gifva er; någon summa
att tala om har han icke; men jag gissar – ja,
jag gissar bara – han vill ge er en liten guldring,
som har tillhört salig friherrinnan; men tag den
inte, tag inte emot den gåfvan – nej, herre – se här,
tag! tag nu! det är mitt gamla silfverur – tag det;
men tag inte ringen, ty den skall baronen ha , på
sitt finger, när han ligger i grafven – det var salig
friherrinnans ring.»
»Nej, nej, goda Leman, behåll er klocka; jag har ej
tänkt att få något af er baron – ringen tar jag icke
heller.»
»Nej, tag klockan; ty något minne skall ni ändå ha.»
»Minne? Käre Leman! tror ni, att jag glömmer er begge?
– nej, vid Gud! jag glömmer hvarken er eller denna stunden.
Jag anser dock er klocka nu som min, och ni,
gamle Leman, behåll den hädanefter som ett minne af mig
och af denna stunden.»
Leman hade ej väntat denna upplösning, utan stack
klockan åter i sin västficka, förlägen och rörd
på samma gång.
Emellertid fann sig Leman ganska bra på min kammare,
hvars enda prydnad var ett kopparstick, föreställande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
